Kärlek eller vänner- vad väljer man (sv)

Håller på att skriva.

Jipppie

Förlåt att jag inte har lagt upp kapitel på jättelänge... Men nu kommer det ett iallafall!




Kapitel 4

Hermiones perspektiv

Morgonen grydde klar och molnfri, inte det minsta blåsig. Ett bättre väder kunde man inte önska sig, nu när den första skoldagen tar sin början. Även om det var den 2/9 så var det en behaglig temperatur, runt 20 grader och solsken.

Jag vaknade av att Parvati Patil kastade sin kudde på mig. Sömndrucket lyfte jag på huvudet och fick se Lavender och Parvati stå, fullt påklädda, medan de gapskrattade åt mig. Vad var det för roligt med det? Varför skulle de väcka mig så tidigt? Klockan är ju bara 7.00, klockan 7.30. är det lagom att stiga upp men nu var det gjort. Nu får jag väl gå upp lite tidigare än väntat. Det kan inte skada att äta frukost nu, hungrig är jag redan.
-Var det nödvändigt att väcka mig nu?
-Ja, det var det väl, fnittrade Parvati och Lavender nickade instämmande. Eller var det inte bra? Du vill väl inte komma försent eller hur?
Jag hade ingen lust att svara så jag vände bara ryggen åt dem, vilket resulterade ännu fler fnissattacker. Trött klädde jag på mig för att sedan påbörja vandringen genom slottet till stora salen. Den tjocka damen släppte ut mig men inte särskilt trevligt. När jag väckte henne sa hon surmulet:
-Du behöver inte gå upp nu. Vet du vad klockan är egentligen?
Det var ett sån där typisk kommentar ifrån den tjocka damen så jag fick nästan lust att skratta. Men jag hade förståndet i behåll och jag visste att skratt bara skulle förvärra de här sekunderna.
-Ja, det vet jag men jag har faktiskt en ursäkt. Mina vänner råkade väcka mig med en kudde för tio minuter sen.
-Jaha, men då så, sa Den tjocka damen vresigt medan hon svängde ut för att jag ska komma ut.

När jag gick mot stora salen så var det nästan helt öde. Mina steg ekade mot marmorväggarna och det var gryning. Man skulle kunna släppa en nål i marken, det skulle höras. Så tyst var det. Jag gick långsamt ned för de ståtliga trapporna och kom fram till mitt mål, stora salen. Där inne satt det redan några. Vid Hufflepuffbordet satt Hanna Abbot och Susan Bones, omringade av sina vänner. Ravenclawbordet var öde, tomt och smulfritt. Men däremot så fanns det en skugga, en skepnad vid Slytherins bord. Jag kunde vagt urskilja vitblont hår och blek hy, vagt eftersom ryggtavlan var vänd mot mig. Ett litet pirr i magen fick jag känna, men det var inte så trevligt för jag visste ju inte varför. Det var första gången som jag, Hermione, inte förstod något som jag kände på mig att jag borde veta. Det var ju irriterande!

Min frukost var utsökt. Det fanns allt som man kunde önska sig: massor av flingor, rostat bröd, marmelad. Nu var det bara att välja.
Långsamt tog jag ett rostat bröd i min hand och skulle precis sätta tänderna i det när skepnaden vid slytherinbordet reste sig. Jag fick en plötslig ingivelse att jag skulle följa efter. Ingen märkte att jag utkämpade en inre strid. Skulle jag följa efter eller skulle jag vara klok nog att stanna kvar? Min nyfikenhet vann över min vilja att njuta av frukosten. Jag reste mig ljudlöst upp och gick, nästan smög ut genom dörren som ledde till entrén. Så tyst som möjligt följde jag efter gestalten. Jag var säker på att det var den personen som jag önskade, Malfoy. Önskade, jag önskade väl inte det, eller? Men vare sig jag ville eller inte ville att det skulle vara Malfoy så kunde man kunde se klart nu att det var han. Var det dåligt eller bra?
Det var betydligt svårare att följa efter Malfoy än vad jag trodde. På Hogwarts fanns det tydligen bara stora rum och salar. Som tur var fanns det i alla fall gobelänger och sidokorridorer, annars skulle det vara kört för mig. Jag tassade efter den bleke figuren framför mig, som då och då tittade åt sidorna för att se att ingen var där.
Det var fortfarande öde i korridorerna så klockan kan inte vara så mycket. Snabbt kastade jag en blick på mitt armbandsur, den visade 07.15. Det räckte som förklaring för mig. Om man ville vara ambitiös så gick man upp halv 8, vilket jag alltid gjorde. Men varför gjorde han det? Han är väl knappast så intresserad av trollkonsthistoria eller förvandlingskonst?
Det var tyst, inga ekande steg hördes. Var det något som var fel? Det var något som stod riktigt illa ute, något som inte alls var bra. Jag flämtade till, det var Malfoy som hade stannat. Det var ju därför det var tyst. Nu skulle väl Malfoy upptäcka mig. Jag handlade snabbt. Antingen så kunde jag svänga in på en sidokorridor eller så kunde jag gömma mig bakom en gobeläng. Det ena som säkert skulle leda till att jag blir upptäckt, eller det andra som skulle leda till samma sak. Jag valde sidokorridoren. Mitt hjärta bultade hårt när jag tryckte mig mot väggen. Malfoy skulle säkert upptäcka mig i vilken sekund som helst. Det var bara att vänta. Bara att vänta. Ta djupa andetag. Och vänta.
Lugn Hermione, lugn, tänkte jag desperat. Du kanske inte blir upptäckt. Jag önskade att jag aldrig hade följt efter Malfoy. Hur kunde jag vara så dumdristig. Vad hade jag väntat mig? Att jag skulle följa efter och inte bli upptäckt? Vad var det som fick mig att fatta det här beslutet? Det har aldrig hänt att jag, Hermione, har fattat ett så dåligt beslut som nu.
Malfoys steg hördes närmare och närmare. De tomma, ihåliga stegen var nära, ja, mycket närmare än nödvändigt. Vad kunde jag göra nu? Svaret kom omedelbart. Jag kunde fortsätta att gå, riktningen mot stora salen. Gå, utan att låtsas om någonting just hänt. Malfoy skulle inte bry sig det minsta om mig, jag är ju en smutsskalle. Fast egentligen så var det en minimal chans att Drac...Malfoy inte skulle ana något.

Dracos perspektiv

Jag stannade tvärt. Det var någon som följde efter mig, jag visste det. Ingen ska få veta att jag är på väg till det så kallade vid-behov-rummet. Det är hemligt!
Plötsligt hördes en flämtning bakom mig, det var någon som följde efter. Nu ska jag få fast pottan, och möjligtvis vesslan också. För det var väl dem? Vilka skulle annars ha nöjet?
Jag vände mig långsamt om men där stod ingen. Det var ingen överraskning, pottan vill inte få poängavdrag. Han som är Den Utvalde! Ha, det lät ju idiotiskt och korkat!
Jag närmade mig en sidokorridor, inte alls långt från stället där pottan säkert alldeles nyss stått på. Strax var jag framme. Det var bara några meter kvar. Jag svängde in på korridoren och fick se, inte pottan, inte vesslan, utan Hermione Granger!

Hermiones perspektiv

Ånej! Han får inte upptäcka mig nu, precis när jag skulle börja gå i motsatta riktningen. Man det var ju väntat. Vad skulle annars hända?
-Du! Varför inte pottan och vesslan?
Malfoys röst lät inte spydig, mer klar och förvånad. Trodde han att det var Harry och Ron som hade följt efter?
-J-ja, stammade jag för plötsligt så visste jag inte vad jag skulle säga. Ett totalt hjärnsläpp som man säger i mugglarvärlden.
-Ja vad då, Granger? Undrade han med nyfikenhet i rösten, något lägre den här gången.
Malfoy sa Granger till mig, inte smutsskalle! Det pirrade i magen och jag blev röd som en tomat. Åh, det var verkligen inte tid att rodna nu!
-Vet inte, sa jag tyst. Jag hatar det här, jag rodnar aldrig men nu så verkar det tydligen passande tänkte jag för mig själv. Jag borde nog gå nu! fyllde jag i sedan.
-Nej, du ska visst inte det! sa Malfoy tvärt. Jag vill veta varför du spionerade på mig!
Han tog tag i mig när jag gjorde en ansats att gå och jag kände att jag rodnade ännu mer. Han rörde mig utan att slänga ur sig en spydig kommentar. Inte en enda! Det var verkligen något som var fel.
-Jag råkade vara på väg åt samma riktning som du, sa jag för det var det enda jag kom på.
-Jaha, men varför gick du upp så här tidigt då?
Här hade jag en ursäkt:
-Parvati och Lavender väckte mig. Varför gick du upp nu?
-Därför att! fnyste han till svar.
-Jaha, det var ju en bra förklaring, sa jag ironiskt. Jag förstår precis.
-Du driver bara med mig, muttrade han surt.
Jag vände på klacken och stegade iväg och Malfoy stod kvar.

Dracos perspektiv

Varför skulle hon gå nu? Det var ju inte så dumt att prata lite med Hermione...Granger. Skulle jag börja kalla henne vid förnamn helt plötsligt? Mina slytherinvänner skulle inte tolerera det.
Även om jag kände motvilja så kände jag ändå vilja. Hermi...Granger var faktiskt riktig trevlig. Varför ska man ha något emot henne? Nej, vad är det jag tänker! Jag, en Malfoy, får inte tänka så om en smutsskalle. Då skämmer jag ut hela min familj!
Nu är det dags att gå till vid.behov-rummet, annars kommer jag försent till lektionerna.

Kättebra

bästrbäst och åter bäst!

jag vill inte vara elak men du verkar ha blandat femman och sexan vänt på ordningen och

Meeeer!!!!!!!!!!!

Tack!

Tack igen♥♥

En till läsare!! Kul att du tycker om det!

Till alla:
Jag blir verkligen glad av att några läser, även om jag är jätteseg på att lägga upp kapitel. Just nu har jag några kapitel som jag måste rätta först men det kan komma ett kapitel i veckan. Jag ska inte lova något... Idag ska jag på min farmors begravning så det kommer inte kapitel idag skulle jag tro.
För att det ska komma kapitel oftare har jag tänkt att alltid ligga ett kapitel före när jag lägger upp ett. Istället för att få ett kapitel i månaden kanske det blir ett i veckan får man hoppas...
Men som sagt, det betyder jättemycket för mig om man skriver t.ex. "Mer" eller "jättebra" osv.
Tack till alla som gillar det!♥
Om någon som inte kommenterat läser, släng in en kommentar! Det får mycket gärna vara konstruktiv kritik så att jag kan förbättra mitt skrivande!
Era kommentarer värmer♥♥


Det kanske kommer ett kapitel idag, det ska jag bara rätta först!

opps ja det är nog l´ätt att glömma och blanda i hop allting och jag blir inte sur på dig