Huffle och Wolf

En mörkhyad pojkes bruna ögon stirrade ned på mig med förfärad blick. Jag förde snabbt fingret mot läpparna och han nickade stumt. Jag hävde mig upp ytterligare och placerade pojkens hanleder i min mun och bet till. Mina vassa tänder skar sönder repet och det gick av. Pojken framför mig andades lättat ut, men förstod att han inte fick röra sig än. Nu till nästa...

Och du ... började jag. Jag är så ledsen för att jag inte skyddade dig bättre. Allt det här är mitt fel. Jag önskar att jag varit snabbare, att jag sprungit hem på en gång, tagit dig med mig och flytt ut i skogen, eller vad som helst, bara jag räddat dig. Nu är det för sent. Och jag är så ledsen över det.
Jag tänkte tankar som jag hoppades att min lillebror någon gång skulle kunna höra. Jag visste att det borde vara omöjligt, men det hjälpte att inte tänka på det, att hoppas och ta farväl.
Jag älskar dig. Farväl.
Nu var jag beredd att dö, nu när jag tagit avsked av de jag älskade.

Vakterna letade fortfarande efter mig, men ingen av de tänkte på att kolla vid bålet och jag hade gott om tid på mig att befria fångarna. Ett efter ett bet jag av de tvinnade repen. Till slut var det bara en kvar. Men just som jag skulle till att bita fick jag syn på personens ansikte. Det var Sini. Jag var tvungen att lägga handen för munnen för att en förvånad flämtning inte skulle undgå. "Sini? Ingen fara. Det är Akira, jag tänker befria dig", viskade jag.

Akiras viskning fick mig att rycka till. Jag öppnade ögonen. Jag kunde se att repen som varit bundna runt fångarnas händer nu var av. Var det Akira som ...?
"Tack", sade jag, och jag menade det verkligen. Lite tvekande sträckte jag fram mina bundna händer. "Men hur ska vi kunna fly? De har vapen."

Jag stelnade till och det syntes tydligt hur mina stora öron sakta dalade. "J-jag vet inte, jag tänkte inte så långt... Förlåt", mumlade jag med slokande huvud.

"Inget är ditt fel, det var inte så jag menade", sade jag hastigt. "Men om de blir överrumplade, kanske vi kunde ha en chans åtminstone?" tillade jag hoppfullt.

"Kanske", svarade jag och mina öron ryckte till lätt. "Har du någon idé?" viskade jag och såg mig omkring på de skräckslagna människorna.

"Jag tror att de skulle bli ganska överrumplade om de visste att vi inte längre är bundna ..." sade jag och sträckte på huvudet för att se vakterna. "Om några av oss kan avleda vissa av vakterna med något, kanske?"

"Kanske pinnar?" sade jag med ett osäkert leende och höll upp några av pinnarna som legat under oss.

"Visst, vi kan kasta de åt olika håll. Det borde nog avleda några i alla fall."
Jag böjde mig ned så omärkligt jag kunde och bar upp några pinnar.