Demon - fantasy roll - begränsade platser

"Zora", svarade jag kort och ledde henne ut ur stugan. Jag stannade upp och såg mig omkring efter andra människor, men vi var ensamma. Jag nickade kort för mig själv och började släpa Ambrosine mot skogen. Jag tänkte vänta med henne där tills slutet av veckan då jag skulle överlämna henne.

Ambrosine följde med men fortsatte att glo på Zora.
"Vad gör jag här? Och jag föreslår att du lämnar mig ensam...." snäste hon och försökte rycka händerna bort från repet. Det var fortfarande mörkt ute och för den första gången någonsin så önskade hon att det var fullmåne.

Jag skrattade hånfullt. "Eller vad? Om du inte har märkt det så är du min fånge. Du kan inte göra något för att skada mig!" sade jag högt och såg mig över axeln. "Om du är snäll nu, så slipper du svälta." Jag stannade i en liten glänta och band repändan runt en stadig björk innan jag satte mig ned på marken med benen i kors. Jag började rota igenom min axelväska och drog upp ett rejält stycke torkat kött och tog ett bett medan jag blängde vaksamt på Ambrosine.

Det är lite tråkigt för jag vet inte vad det finns för mig att göra just nu...

(Du kanske vill ut och campa och åker till skogen, träffar oss o.s.v...
Lite idétorka >.<
Siriusis )

(Okej, tack för idén! )

Heather kände sig lite på glatt humör och bestämde sig för att rida i skogen på sin bevingade häst Elysia och för säkerhets skull packade hon med sig sin pilbåge och red tillsammans med två av sina livvakter.

Ambrosine kollade ner i marken *ok,mitt kortaste inlägg någonsin*

Jag försökte fånga upp hennes blick igen, men hennes fötter var tydligen mycket intressanta. Jag suckade och lade ifrån mig köttet. "Du, vi ska tydligen vara tillsammans här i en vecka och jag har inte lust att bråka med dig för så länge, så... Kan vi undvika det?" undrade jag och tittade så vänligt jag kunde på Ambrosine, vilket inte var så vänligt då jag inte hade gjort det på flera år.

Ambrosine sköt upp huvudet och glodde på Zora
"Hmm? Jaså det vill du? Då ska jag säga en sak till dig; du vill att jag ska vara trevlig mot dig när du smyger dig in i mitt hem och drar med mig någonstans?! Ha, det kan du glömma" morrade hon.

Jag tittade ned i mitt knä. Vad hade jag väntat mig? Att hon lättsinnigt skulle svara: "Javisst, inga problem. Jag ska vara så snäll, så"? Jag andades tungt ut och kliade mig i nacken. "Nej, det vill du förstås inte...", mumlade jag lågt och plockade upp köttet igen. Jag drog upp kniven som jag tryckt mot Ambrosines nacke förut och skar köttet i två stycken. Det ena fortsatte jag att äta och det andra slängde jag till Ambrosine med en förlägen blick.