All is allowed... [PRS]

"Ja, det får du. Jag antar att du känner igen situationer som käver din tystnad, men då det är bara du och jag är du fri att säga vad du tänker." Alcander drog upp Eldhov vid krönet av kullen. Gräset var jämt, och de hade en fin utsikt över staden. Dessutom var den stora vägen tillräckligt långt borta så de inte skulle bli störda.
"Jag tror vi kan äta vår lunch här", sade han och hoppade vigt av. Efter att ha bundit hingsten fast en ung björk öppnade han sadelväskorna och satte sig på gräset. En flaska utspätt rödvin, två bitar skinkpaj, en ost och en korv av något sort, samt en klase vindruvor och en baguette. Alcander hällde upp vinet i två glas de fått med sig och lade sig sedan på sidan med blicken mot staden.

"Åh, tack." sa Rind förvånad över det hela. Hon hoppade av Åskan och band honom vid sin vän, om nu hästarna var vänner, det visste hon inte riktigt.
"Vad vackert det är." sa Rind hänfört och såg mot staden och på den vida gräslätten där de var. Hon satte sig försiktigt mer till honom, mest för att se om hon fick och annars kunna komma snabbt på fötter.
Hon gjorde stora ögon åt maten, hon hade aldrig sett sådan mat, så rikt och så mycket. Hemma var hon van vid gröt och soppa. Hon ser mot det andra glaset och gissar att det är hennes.
"Är det ..........vin?" frågar hon och synar innehållet.

Alcander höll med och nickade. Hans faders land var verkligen vackert. Och någon dag skulle det bli hans. Alcander hoppades att den dagen inte skulle komma snart.
"Det är det. Men oroa dig inte, det är utspätt, så du kan väl dricka av det. Åtminstone i mindre mängder", tillade han med ett leende och bröt en bit av baguetten. "Berätta åt mig om Norden. Jag har aldrig varit där." Hamnen räknades inte. Alcander hade varit på ett skepp som stannat där, men hade inte haft tid att besöka landet.

Rind satte sig till rätta och korsade benen under sig. "Jag har aldrig smakat vin." upplyste hon vilket han säkert förstod egentligen. Hon smakade försiktigt på det, det var strävt och smakade konstigt men inte obehagligt.
"Norden....." började hon och tänkte efter.
"Det är kyligare, snö och kallt halva året och mycket skog, barrskog. Husen är de flesta av timmer för att hålla kylan ute och värmen inne. Vi styrs av hövdingar, länsherrar och liknande, vi har ingen kung som här och de styr över sin egen del." sedan fortsatte hon att tänka, hon kände egentligen inte till så mycket. Hon hade bott på en gård och tränats hela sitt liv, någon marknad hade hon ridit till men inte mer.

Norden lät så olik, jämfört med Alcanders hemland. De var i de nordligaste delarna av Khatar, men även här var vintern oftast obefintlig, snö fick de kanske en gång var årtionde. Men då man fortsatte mot södern blev det täta skogar och öken, turkost hav och öar som liknade gröna juveler.
"Jag har läst om stammarna i ditt hemland. Det måste vara krigiskt med så många hövdingar", svarade Alcander, men medgav inte att krigen var orsaken varför hans överförsiktiga far inte hade låtit Alcander gå i land under sin korta visit i Norden.
Även den södra kontinenten hade någon gång i tiderna varit ärrat av krig, då små kungar kämpade mot varandra. En av kungarna med mer land hade startat ett större krig, som tillslut tvingat alla kungar under ett styre och åstadkommit en stadigare fred. Han hade blivit den första kejsaren, och hans linje regerade än idag.

Rind nickade och skrattade lätt hon var mer avslappnad nu då hon märkte att det var okej, och han var trevlig.
"Det är det, vi ligger alltid i krig med de andra. De rövar kvinnor och guld och liknande. Vinner mark och ära utan att tänka på bönderna och vanliga människor som får sätta sina liv till." sa hon och fortsatte sedan och tog den ena pajbiten, men såg på honom för att se om det var okej.
"Det är därför så många utbildads, även kvinnor." sa hon bekräftande.

Alcander log som bekräftelse då hon sträckte sig efter maten. Han kände sig trots allt inte så hungrig. Något han kanske borde ha oroat sig över, men i stället tog han en liten tugga av baguetten.
"Jag förstår. Sedan kejsardömet bildades har vi inte haft behov av kvinnosoldater. I mellan försöker någon man av de äldre kungasläkterna ställa sig upp och ta tillbaka sina marker, men våra arméer är för stora för att de skulle ha någon chans. Amethis är vårt enda riktiga hot för tillfället. Far, kejsaren, är rädd för ett krig. Orsaken till att du kallades hit," tillade han med ett leende och lade sig på ryggen, men vinglaset slappt i ena handen, med den andra armen under huvudet. Alcander betraktade den ljusblåa himlen tankfullt, med huvudet åter fullt av raporter och brev.

"Ska du inte äta?" sa hon men bet sig i läppen, aldrig ifrågasätta, det fick man inte. Hon lyssnar på resten och nickar betänksamt, det var bra att få en inblick i det politiska maktspelet bland de högre stånden.
"Jaha, var det därför. Förstod aldrig varför, de sa bara att jag skulle hit." sa hon och drack av vinet som hon nu hade börjat vant sig vid. Hon satt fortfarande med rak rygg och stel ställning, så var hon van att sitta och trots att hon slappnat av en bit kunde hon aldrig det helt. Hon blickade ner på honom, han var vacker särskilt då han var avslappnad som nu.

Alcander kastade en road blick mot Rind och tog lydigt en vindruva.
"Jag kan ta hand om mig själv, men min far är rädd för lönnmördare. Och det är väl där du kommer in. Om han skulle veta om den här utflykten skulle han bli rasande." Alcander log lätt åt det. Hans far oroade sig för mycket.
Sanningen att säga hade det varit ett mordförsök riktat mot Alcander en par månader tidigare. Han hade blivit knivhuggen i sidan efter en bal, och det hade varit ren tur att en tjänare hade hittat honom i tid för läkaren att sy ihop honom innan han förblöd på golvet. Hans far hade inte lyssnat på Alcanders protester, utan genast börjat rekrytera livvakter. Alcander hade ju trots allt dödat mördaren också. Om ser Iliad hade berättat om det åt Rind visste Alcander inte.

Rind såg på honom med road blick, ja hon kunde inte tvinga honom att äta.
"Lönnmördare?" sa Rind fundersamt, det lät fegt i hennes öron. Strid skulle vara öppet, om än bränna ner gårdar men man stod för det man gjorde. Bränna gårdar och våldta kvinnor och hugga huvudet av männen, så brukade det gå till hemma hos henne även om det som hände med kvinnorna gillade hon inte.
"Har ni många sådana?" frågar hon nu med nyfikenhet, hon måste veta vad hon väntade och sova med ett halvt öra om något skulle hända honom.
Hon tog det lilla gröna bäret mellan fingrarna och studerade det, aldrig hade hon sett något liknande, vad exklusivt allt var här.