~Tippy och Emmadora~[prs]

Nami tog snabbt undan handen, hon ångrade sig nästan direkt. I slutet så skulle dem behöva döda varandra. Hennes hemlängtan blev allt större då hon tänkte på sin lillasyster. Blått 7 år, kommer förlora sitt enda syskon. Sitt hopp. Hennes tankar vimla runt i huvudet.
"Ni borde gå och lägga er… imorgon så är det en stor dag!" sa Pawffie och jag hade ingen lust att argumentera emot.

William reste sig. Han var faktiskt mycket trött. Inte för att han skulle kunna sova. Nej, han hade för mycket tankar i huvudet. Förmodligen skulle Will ligga länge och fundera på olika taktiker han skulle kunna köra med, för hans och Namis räckte bara en kort stund, tills de blev upptäckta. Nu försökte han komma på en fortsättning till planen som innehöll att både han själv och Nami överlevde så länge som möjligt. Will sade ett vänligt godnatt till Nami innan han gick in och lade sig på sin säng. Det var dags att tänka.

Nami nickade emot honom, och sedan Pawffie. Då det här var ett av de första hungerspelen så hade de ingen mentor än. Distrikt 9 hade ingen annan vinnare. De kunde inte hålla sig vakna under hela spelet, de visste hon. Men någon annan lösning borde väl finnas? Hon började långsamt gå emot sängen, helt utmattad. Var det verkligen bara imorse hon var hemma?

När Will vaknade kände han sig snurrig av allt nytt. Allt han skulle behöva kämpa för. Allt han skulle behöva kämpa mot. Han hade drömt om Huvudstaden och om hur den skulle se ut. William funderade en stund. Det var fortfarande gott om tid innan någon skulle förvänta sig att han skulle vara uppe, så han kunde lika gärna använda tiden till att tänka som något annat. Hur skulle arenan se ut? Skog? Ruiner? Snö? William hatade kyla och hoppades inte på det sista.

Han gick upp ur sängen en stund senare. Han hade fortfarande på sig samma kläder som dagen innan, men hade ingenting att byta med så det fick duga. Han gick ut i vagnen.

[vilken arena ska de ha?]
Nami vaknade upp med ett ryck. Hennes mardröm handlade om att hennes syster kom in på arenan och blev dödad av en karaktärist. Hon skakade, ganska rädd över vad som skulle hända. Nami kände sig som en marinettdocka, som om hon inte fick bestämma över sig själv. Pawffie knackade på dörren.
"Dags att gå upp nu din sömntuta! Vi är snart framme i huvudstaden" kvittrade hon lyckligt och gick vidare.

[Jag vet inte. Vi kan köra samma som i Hunger Games annars. Alltså ettan. Bara för att det ska bli enkelt typ ^^]
William tittade ut genom fönstret. Hna såg Huvudstaden därute. Snart skulle de vara framme. Trots att han hörde Nami komma in i rummet vände han sig inte om. Han betraktade vad som försegick utanför och tänkte att han inte fick skapa någon relation med en annan deltagare, även om det kändes som om hans hjärta brast när han tänkte på det, för hur många gånger hade inte William saknat den där sommaren? Tänkt på den när han hade varit trött eller ledsen?

Nami kollade på William. Hon önskade att inte just han hade blivit vald. Att just han svävar i livsfara av alla människor. Hon saknade den sommaren mer än allt annat, och att skapa en nära relation med honom nu så skulle allt bara bli värre. Pawffie kom in i rummet, lika bubblande glad som vanligt. Nami satte sig ner, suckade och kollade ut igenom staden.

Tåget började sakta in och William tittade ut genom fönstret på allt folk utanför. Alla verkade vilja se honom och Nami. De ville se deltagarna, tributerna. Will log kort mot dem och tittade sedan generat bort. Han gillade inte att alla såg honom, att alla tittade på honom. Han satte sig ner igen och drog handen genom det mörkbruna, nästan svarta håret. Det här skulle bli ett sjukt spel, och det var först nu han kände att han kanske var redo.

När tåget stannade såg han på Nami och log kort. Han hoppades att leendet skulle säga allt av vad han kände men inte fick visa.

Nami gick ut ur tåget. Massa huvudstadsbor skrek för våran uppmärksamhet och tog bilder. Hon kände sig obekväm i centrum, men log ett litet leende. Hon ville ha sponsorer för att överleva. Men efter ett tag blev det för mycket. Hon visste att nu skulle de tas till sina stylister. Hon var rädd att de skulle göra henne till något hon inte var. Försöka ändra på hennes personlighet. För enligt dem var allt med henne fel.

Will log mot alla och vinkade på det där charmiga sättet han visste att han kunde. Folk skulle gilla honom för hans charm, det visste William. Han hade nog inte utseendet emot sig heller, trodde han och såg till att gå i solljuset så att ingen kunde missta sig på hans isblå, skinande ögon. Nu skulle han tas till en stylist. William visste att det var fel att tänka så, men det skulle faktiskt vara skönt att få bli ren och fin igen. Han hade inte fått tillfälle att tvätta sig på ganska länge nu, tyvärr.