Innan tiden går ut.

Han stannade framför henne och höll upp handen. "ursäkta min vackra flicka. Skulle jag kunna åf den äran att ge er denna." han tog fram en ros och gav den till henne. Han log och såg på henne. "Jag tycker ni är vackrare men rosen lägger mer skönhet till er. Trevlig dag" Han gick sedan därifrån och hon såg efter honom och höll rosen i handen. Luktade på den och gick sedan mot bänken.

Angie såg hur den fallne gick vidare och andades ut. Visst verkade han försöka smickra Ruby, men det var tur att han inte tog henne med våld på en gång.
Återigen satte sig Angie på bänken när hon såg att Ruby var på väg mot henne. Hon ville göra ett gott intryck och förhoppnignsvis lyckas vinna Rubys förtroende.

Hon stannade upp vid bänken och såg på henne. "vad hände igår egentligen?" Hon såg sorgsen ut och hon lade huvudet på sned. "jag minns inget och det gör mig rädd." Hon luktade på blomman som var en vacker röd färg och hon satte sig. "är den inte vacker?"

Angie lät väldigt lugn och sansad när hon svarade Ruby.
"Jag och Gabriel är speciella. Vi har krafter kan man säga."
Hon gjorde en paus för att läsa av om Ruby verkade bli skrämd av detta.
"Att du träffade oss båda i samma rum i ditt panikslagna tillstång gjorde att våra krafter ville lugna dig och det blev för mycket så du blev sömnig."
Slutligen gav Angie en bister blick mot rosen och snörpte på munnen.
"Visst är den fin, men tittar du riktigt noga kan du se att den är svart i kanterna. Och luktar du riktigt intensivt så kommer du bli yr av giftet den är full av."
Angie flyttade sig närmare Ruby och lade en försiktig hand på hennes arm.
"Det finns fler med krafter... som den där mannen som gav dig rosen till exempel.... men det är inga trevliga krafter direkt. Som vi försökte förklara igår så är jag och Gabriel av de goda typerna. Vi vill hjälpa dig!"

Hon såg på henne och skakade på huvudet. Var hon sinnesrubbad? Hon såg ner på rosen. Inga svarta kanter och den var inte förgifftad trodde hon. "Ursäkta jag måste gå nu" Hon reste sig och började gå.

(den är inte förgiftad han försöker få henne så lugnt och tro honom att han kan göra vad han vill

"Snälla Ruby, gå inte!" ropade Angie efter henne med desperat röst.
"Nu när de också har hittat dig så är du verkligen i fara."

"vad är det du pratar om? Jag fattar inte" Hon såg på rosen och mannen dök upp igen. "Ska jag hjälpa er? Ringa polisen kanske?" Han såg beskyddande ut och log. Allt för att vagga in henne i falskt hopp

"Nej, det är ju det jag försöker förklara för dig, men du vill inte lyssna!"
Angie tar chansen och går emot Ruby och ser då att mannen från förut dyker upp igen.
"Det här kan bli trubbel" tänker hon upprört.
"Åh nej, du ska inte hjälpa henne med något. Du vill bara denna unga kvinnan ont. Försvinn härifrån nu innan jag kallar på Mästarna!"
Hon såg hotfullt på mannen och försökte samtidigt ställa sig emellan honom och Ruby.

"Gabriel?" Han fnös och log. "Jag är inte rädd för honom. Jag vill bara vara med den här vackra flickan." Han bugar och ler. "men jag värkar inte vara något större charmtroll till den jäntan här så jag går. Adjö mi n vackra prinsessa" Han kysser Rubys hand och blinkar med ena ögat.

Angie utstöter ett lågt morrande läte.
"Rör henne inte" viskar hon hotfullt.
Hon vet vad en beröring från de onda kan åsamka. De kan i de värsta fallen till och med ta offret i besittning.
"Såklart skulle inte Gabriel komma ensam. Alla de andra mästarna också. Allt för att hålla Ruby i säkert förvar."