Prs mellan Aia och Selma...

Jag blinkar chockat och rycker på axlarna när jag ser Jenna kasta en blick mot mig.
"Välkommen och välkommen skulle jag själv inte säga", mumlar jag. "Knivar, burar, sfärer, man känner sig inte så välkommen ska du veta", fortsätter jag samtidigt som jag går mot en soffa och sjunker ner i den.
"Du var ingen wiccan, det kan jag i alla fall konstatera. Och ingen människa heller, eller? Håller du på med illusioner?" undrar jag och ser sedan bort mot Jenna som för att säga att hon ska spela lugn, som om vi verkligen visste att detta skulle ske. Jag hatar att vara i underläge, då låtsas jag hellre att jag har segern i handen. Plus, detta är alldeles för skrämmande för att visa att vi inte ens såg herrgårdens sanna skepnad vid första ögonkastet.

Jenna följde inte Eves exempel utan började sakta strosa runt i den enorma salen. Ett rått skratt fick henne att stanna upp för en stund tills hon insåg att skrattet som ekade runt omkring dem tillhörde mannen, Tom som troligtvis inte alls var Tom.
”Illusioner är något av vad jag kan göra”, svarade han vagt med en glimt i ögonen som Jenna inte gillade. ”Men den stora frågan är inte vad jag är utan vad ni gör här.”
Det var ingen fråga utan mer ett konstanterande av något slag.

Jenna drog en hand genom det mörka håret innan hon öppnade munnen för att säga något men ångrade sig sedan och stängde den igen. Hon var trött på allt och det hade inte bara med att göra att hon använt alldeles för mycket krafter innan hon återhämtat sig ordentligt. Hennes blick for över rummet igen och något fångade hennes uppmärksamhet. I golvet fanns fortfarande samma pentagram ingraverat i golvet även om altaret inte verkade finnas kvar längre.
”Nej, den stora frågan är vad du är för jäkla äckel och hur vi snabbast blir av med dig”, väste Jenna mellan sina sammanbitna tänder och ett falskt leende på läpparna.

"Vi skulle kunna lämna honom här. Låta tiden ha sin gång - efter att ha tagit bort hans minnen såklart. Och när minnena är borta är han bara en liten bebis och då är han inget hot... Vi skulle kunna förstöra allt det här väldigt lätt. Och, han kommer ändå ingenvart medan min besvärjelse ligger över huset", påpekar jag.
"Ja, på tal om den. Ta bort den är du snäll", säger han lugnt.
"Nej... Har inte lust", säger jag leende och ställer mig sedan upp och går till Jenna.
"Det var ingen fråga. Det var en order", säger han lågt.
"Ja, jo, jag hörde det", säger jag obekymrat. På en sekund så känner jag hur någon lägger sina händer om min hals och börjar strypa mig. Dock är det händer som inte känns. Osynliga händer. Jag kraxar nästan till och blundar sedan, försöker fokusera på något enkelt i mitt liv.
Klänningen.
Klänningen som har gått i arv. Tankarna börjar genast fylla mitt huvud. Hur såg mamma ut? Pappa? Mina syskon ifall jag hade några? Hur var de?
Händerna lossnar genast.
"Illusioner är maktlösa ifall man inte tror på dem", säger jag till mannen.

Chockerat såg Jenna hur hennes vän började hosta, krafsa emot osynliga händer men innan hon ens hann lyfta ett finger lös Eves ansikte upp i ett självsäkert uttryck. Precis den minen Jenna hatade då hon använde emot Jenna själv.
”Oh, duktigt”, sade Tom imponerat och med en aning förvåning i rösten som om han inte hade förväntat sig det där. ”Lika mäktig som det sägs”, mumlade han sedan för sig själv och så fick han ett mycket fundersamt uttryck i ansiktet.
Snabbt började han hasa sig fram och tillbaka över golvet.

Jenna lade en arm över Eves hand.
”Är du okej?” frågade hon medan hon iakttog Toms strosande över golvet.

"Ja, jo... Bara min hals som fortfarande känns torr", säger jag och försöker svälja. Jag rör vid halsen och kan nästan känna händerna igen. "Även om det inte är äkta så är det sjukt obehagligt", mumlar jag och försöker att inte tänka på det, jag försöker ha tankarna riktade åt andra håll igen.
"Vad håller han på med?" säger jag som en fråga och ser på Jenna.

”Jag har ingen aning”, svarade Jenna Eve, ”men jag tror det är dags att vi får reda på det.”
Jenna tog ett steg framåt emot mannen. Hon drog bakåt håret innan hon åter igen lät elden leka i hennes hand. Med en liten rörelse med den andra greppade luften tag i Toms krage och tvingade honom att stanna. Med ännu en liten rörelse drogs han emot dem.
”Lille Tom, berätta nu för oss vad det är du pratar om, jag gillar inte gåtor.”
Jennas ögon var hårda även om det fanns en liten glimt i dem som avslöjade hur mycket hon gillade det här. Tom däremot verkade mest fascinerad men allt annat än rädd. Hon förde elden närmare honom tills den smekte hans kind även om den ännu inte brände honom.
”Tom”, viskade Jenna i hans öra.
Han lät tungan fara över de bleka läpparna och så öppnade han munnen något men orden som kom ur den var ord Jenna aldrig förut hört. Hon kände hur hon föll omkull, som om det vore en jordbävning. I fallet slogs hon emot den öppna spisen bakom henne och smärtan kom omedelbart. Samtidigt som hon kvävde skriket försökte hon orientera sig men det var som om hennes syn inte längre fungerade men så insåg hon att det inte var något fel på hennes syn, hela rummet hade blivit mörkt, så mörkt att hon inte ens kunde se sin hand framför sig.

[Något förvirrande... ]

(Haha, det gör inget ^^ spinner bara på ^^ behöver dock veta om det är en illusion för Jenna eller om det verkligen sker? x) )

[Haha, om jag ska vara ärlig vet jag inte. Kör på det som passar bäst för dig. Min första tanke var att det inte var det och att han "framkallat" alla de "onda" eller inte "onda", cuz jag börjar tröttana på Tom, random men det passar kanske bättre ifall det är en illusion. Överraska mig. ]

(Haha xD Jag är inte bra på överraskningar x) )

När Jenna faller ner mot golvet så försvinner Tom, som mannen verkar heta. Hans skratt börjar eka och snart är speglarna tillbaka. Jag biter mig i läppen och lägger en besvärjelse över Jenna som gör att jag kommer hitta henne igen när jag vill.
Sedan tar jag upp en liten fickkniv jag alltid bär omkring. Jag skär mig lätt på tummen, viskar orden "kom, nu..." och sedan väntar jag bara medan jag vaksamt ser mig omkring. Jag lägger ner kniven i den lilla väskan igen.
"Var det allt?" skrattar Tom.
Nej... Jag behöver bara nya ögon, tänker jag som svar innan jag blundar. Snart hör jag ljudet av kraxande vingar.
Tom verkar inte ha någon kommentar. Inte tills Kråkan kommer in i huset och sätter sig på min axel.
"En fågel?" säger han som ett eko.
"Visa mig vägen. Låna mig dina ögon", mumlar jag och Kråkan reser sig upp och flyger upp, i riktning mot Tom. Inom mig ser jag det Kråkan ser, och om jag inte skulle se det så följer jag endast ljudet av vingslag.
"Man kan inte bli lurad av det man inte ser", mumlar jag.
"Men, kanske känner?" Marken under mig börjar skaka våldsamt men jag skjuter endast ifrån med fötterna och följer det jag ser för mitt inre. Om han inte tar bort all luft i hela världen så kommer jag få fast honom nu. Jag älskar att ha kontakt med elementet luft, lite extra mycket.

(Överraskning? x) )

Jenna andades in djupt. Försökte finna styrkan att resa sig upp men varje gång vek sig benen under henne. Något klibbigt rann nedför hennes hjässa och innan hon drog sina fingrar genom det och smakade på det så visste hon vad det var, blod.
”Eve”, sade hon frågande men hennes röst var för svag.
Även om hon inte kunde se så kände hon hur allt snurrade runtomkring henne. I all förviring kunde hon höra ett rått skratt som verkade eka i hennes huvud innan hon försvann längre in i mörkret.


[Du överraskar mig allt. ]