Dom gör det dom en gång lärt och litar på det. Om jag gjorde likadant, förstod jag vem jag är. Men vart finns min väg någonstans?

_{Skrivet av Borttagen:}
LÄS, först innan du börjar läsa kapitlet;

Spoiler:
Tryck här för att visa!Till alla som bevakar och vill läsa denna tråkiga FF, vill jag först och främst säga tack för att ni vill läsa!
TACK, TACK, TACK OCH TUSEN TACK!
Jag skriver denna kapitel på mobilen, och jag vill bara bara säga denna kapitel kan bli låååång tråkig, kort och det kan finnas massor av stav fel.
Men jag lovar er det kommer komma längre och bättre kapitel, senare!
Tack igen för att ni tar er viktiga tid och läser detta istället!

Kapitel 1.

Jag lämnade Kings Cross station och gick ombord Hogwarts Expressen istället.

Tystnaden vakade över mig medans tåget rusade fullt av liv.
Jag tittade sorgset på föräldrar som gråtande sprang bredvid tåget och vinkade farväl till sina barn.
Varför kunde jag inte ha någon som gråtande sprang bredvid tåget och vinkade farväl till mig?
Ingen, precis ingen, inte ens jag själv visste hur mycket jag önskade mig en familj.
Eller, att jag hade kvar min familj.
Mina föräldrar dödades plågsamt framför mig, när jag bara var sju år.
Självklart mördades mina föräldrar av mugglare, som sedan kidnappade mig och tvingade in mig i slaveriet.
Men jag kan inte tacka professor Dumbledore för att ha räddat mig ifrån slaveriet samma sekund som jag hade fyllt elva år.
Men sedan dess har mina minnen ifrån dessa fyra plågsamma som jag gick igenom har jagat mig oavsett om jag är femton år idag.
Sedan den dagen jag blev kidnappad har jag inte pratat, i själva verket, har jag ALDRIG pratat!

Dörren till den tomma kupén jag satt i gled upp, jag vred försiktigt huvudet lite för att sedan se vem som kom in.
Draco Malfoy stod i dörröppningen, tyst tittade han på mig.
Han hade gyllene blont hår, silver glimmande ögon som glimmade flera meter ifrån mig, och han hade perfekt blek hy som matchade hans hår.
"Har du något emot att jag sitter här?" Frågade han lugnt.
Jag skakade försiktigt på mitt huvud, och log svagt.
Mitt våglockade bruna hår gungade samtidigt som jag skakade på huvudet, sedan tvingade jag mina dammiga blå ögon titta på den lilla fönsterrutan som var täckt av små regndroppar.

"Nadja." Viskade Draco.
Jag tittade på honom tyst, och väntade på honom att fortsätta att prata vidare.
"Ser du fram emot ditt femte år?" Frågade han, samtidigt som han försökte skapa en konversation mellan mig och han.
Jag nickade försiktigt och log svagt, sedan föll min blick på mina solbrända ben.
"Nadja, titta på mig!" Sade han försiktigt.
Jag slutade stirra på mina ben och tittade ivrigt in hans silver glimmande ögon och frågade mig själv varför han försökte få mig att prata.
Han vet att jag inte pratar, så varför försöker han att få mig att prata?
Jag vet inte ens varför han försöker få mig att göra det.
"Nadja, varför är du så tyst?" Frågade han.
Jag vägrade att svara på hans fråga, så jag bestämde mig att inte prata, men sanningen var att jag ville verkligen prata med honom.
Jag ville fråga honom varför han inte bråkade med mig som han gör med alla andra.
Vad var det som var så speciellt med mig som gjorde så han förlorade all sin elakhet och slappande av istället.
Vad var det som var så speciellt med mig?

Hans axlar sjönk nederslaget när han såg på mig, jag kunde känna hans ögon även om jag tittade bort.
Jag började bli nervös, jätte nervös.
"Pratar du ens? Ät det jag eller pratar du inte med någon alls?" Frågade han, hans röst fylldes av sorg.
Jag tittade upp på honom och skakade på mitt huvud våldsamt.
"Åh." Muttrade han och tittade ned sedan på sina ben.

Kupé dörren gled upp igen, och skrattande kom Dracos vänner in och fyllde den lilla kupén.
Jag kände hur sättet bredvid mig började sjunka långsamt, jag vred försiktigt huvudet för att titta vem som gjorde så att sätet sjönk.
Jag såg på Blaise Zabini som sjönk ned bredvid mig, med Goyle som sjönk ned bredvid Zabini.
Pansy Parkinson hade suttit ned vid Dracos ena sida och försökte ge honom några "gulliga" pussar på Dracos ena is bleka kind.
Crabbe var den siste man som kom in i kupén och han sjönk ned vid Dracos andra tomma sida, som sedan öppnade sin skolväska och tog ut sötsaker ifrån den som han hade proppat in i sin skolväska.
Jag rös till när Zabini kastade slarvigt sin ena arm på sättet bakom mitt huvud.
"Blaise." Varnade Draco honom, sedan slängde Draco en varning blick åt Zabini.
Zabini var förvirrad i några sekunder, innan han märkte att jag hade blivit obekväm när han hade lagt sin arm bakom mig.
"Förlåt." Sade han snabbt.
Zabini hade bett om ursäkt och tog sedan bort sin arm.
Jag log svagt åt Zabini, för att visa att jag verkligen tog emot hans ursäkt.
För att vara ärlig, Zabini och Draco dom ända som är snällaste personerna mot mig, OCH DOM ÄNDA SOM BRYDDE SIG OM MIG!
Medans alla andra var taskiga mot mig, ellr då ignorerade de mig.
"Asså, Draco" började Pansy.
"Varför bryr ni er om henne, se på henne, hon är ETT missfoster! Hon förtjänar inte att vara här i vår värld, hon förtjänar inte ens att vara i smutsskalle världen. Se på henne, hon är så ... Ful." Hon uppförde sig som om jag inte vore där, min blick föll sorgset ner på mina solbrända ben.
"Håll klaffen, Pansy. ingen bryr sig om vad du säger." Halv-skrek Draco i Pansys öra och knuffade bort henne ifrån honom.
Ja det är det, jag var fast med dessa fem som aldrig låte mig vara ifred.
Jag brukar ofta smärtsamma kommentarer av Pansy, och Zabini gjorde det obekvämt för mig utan att mena det.
Och Draco skulle kunna sitta i timmar bredvid mig och försöka få mig att prata och han brukar säga att jag betyder något för honom, fast det menar han inte.
Jag bara önskar att de kunde bara lämna mig ifred, helt ensam.

_____________________________

Okej detta är första kapitlet!
Det är bara lång tråkigt och för att vara ärlig vet jag inte vad jag har skrivit om i detta kapitel, men jag lovar er det kommer vara bättre senare. ♥

Jag vill bara säga att Elzyii spelar Nadja.

Tack för att ni läste. ♥