LotR (Privat)

"Vem har inte det?" sa hon lätt men nickade, "Det är bra, kött är alltid välkommen färdkost." sa hon leende och tog klunkar av teet och åt brödet och osten, snart skulle de ge sig av. Deras hästar skulle vara sadlade och packade med proviant och saker liksom nyslipade vapen till dem alla, hon hade lämnat in sina.

På något sätt irriterade orden honom. Han svalde det sista av brödet medan han reste sig upp. Tänk på något annat. Försök att inte hetsa upp dig för inget.
Hästarna, tänkte han snabbt. Hästarna borde vara klara nu.
"Om du inte misstycker", sade han torrt. "så kan vi väl gå och se till att allt är redo för avfärd?"

"Visst kan vi väl." sa Keya och undrade varför han blev så sur? Var det något hon sagt.
"Men måste till smeden först, de skulle slipa mina svärd." log hon lite åt honom och hoppades att hon inte misshagat honom. Det skulle inte båda gott att göra det då de skulle stå ut med varandra en längre tid.

Han stannade upp mitt i ett steg och slängde en otålig blick över axeln. "Låt gå då."
Lika bra att få det gjort, och det bästa han kunde göra just nu var att hålla god min. De skulle ju ändå resa tillsammans.

"Vad har du för problem?" sa Keya fientligt då hon tröttnat på hans ohyfsade sätt och gick med raska steg mot smedjan.
Då hon kom in såg mannen upp och nickade åt ett hörn. "Tack." sa hon och tog sina nyslipade svärd och fäste dem i kors på ryggen och fäste dolken vid bältet. Hon hade en båge med, men det var en enkel en, enkom för jakt och den hade hon bland sin övriga packning.

Banner ignorerade hennes kommentar när han fortsatte med att vandra ner till borggården där deras hästar var sadlade. Hans koger var redan fäst över ryggen och med bågen i handen kände han sig självsäkrare än någonsin. Tyngden mot låret som svärdet skapade var endast för närkamper, men han hade redan vant sig från den extra vikten. Han skakade på huvudet och försökte rensa huvudet på tankar. Han var nervös, det var han tvungen att erkänna. De gånger nervositeten steg var tankarna om sina vapen det enda som lugnande ner honom.
Han kastade en snabb blick bakåt, sökte efter kvinnan.
"Kommer du då?"

"Ja." sa hon irriterat och sedan mumlandes, "Lugna dig." hon svor tyst och såg inte ens på honom. Skulle han vara såhär så skulle uppdraget bli en pina. Hon satte sig upp med en smidig rörelse på det svarta stoet och väntade in honom. Hon såg att han hade pil och koger och gissade att detta var hans vapen han var bäst på.

Han log en aning belåtet åt sig själv, men tittade ner i marken så att hon inte skulle märka något. Han satt upp på hästen inom några sekunder och fick ett säkert grepp om tyglarna.
"Vilken riktning tar vi?" Han betraktade Keya med sammanbitna käkar.

"Åt öst." sa Keya kort och satte fart på hästen, galopperade ut från borggården. Han irriterade henne enormt och hon var tvungen att få av sig ilskan. Ut från staden red hon och ut på den oändliga slätten utan att ens se efter honom.

Han satte fart efter henne. Wow, tänkte han. Det där humöret är inte att leka med.
När han kom ikapp henne skickade han några surmulna blickar åt hennes ryggtavla men ångrade sig snabbt. Du är tjugotre. Uppför dig.