War against the Zombies

När William hade tagit sig nedför stegen och gått genom de alltför tomma gatorna mot slakthuset hörde han ett skrik några kvarter bort; det fick honom att le. Idioten var redan dödsdömd och han tänkte inte hjälpa personen att komma undan, zombierna skulle förmodligen göra processen kort med personen och därmed hade han tid att göra det han skulle. I och med skriket var han både försiktigare samt oförsiktigare; de skulle dra sig mot ljudkällan men ingenting sade att de inte skulle korsa hans väg på vägen. Glad över någon annans felsteg tog han sig utan problem till kötthallen, väl där bröt han försiktigt upp dörren och det första han fick se var någon som hasade mot honom långsamt, med rosslande andetag. I och med att zombies sällan var farliga ensamma slog han ett välriktat slag mot zombiens ansikte; som mosades totalt och den döda kroppen föll ihop för gott.
När den var död gick han genom huset i större försiktighet då det skulle kunna finnas mer varelser i de andra rummen men lyckligtvis hittade han det han sökte utan större problem; en större köttyxa. Med ett leende höll han upp metallstycket, nu skulle han kunna kapa huvudet på monstren utan att döda dem helt; bara paralysera dem och han ville ha huvudet vid liv, det var viktigt.

Shelly stod stilla och såg på gestalten mittemot henne. Kvinnan eller snarare flickan stod förvisso på ett annat tack, men hon var ändå väldigt nära. Shelly la en pil på bågsträngen och såg på flickan, hon såg ut att vara väldigt mager och ensam. Shelly undrade när hon senast ätit? Hade det varit normala tider hade någon antagligen tagit hand om flickan men i tider som denna fick var och en klara sig själv. Hon undrade om flickans familj var död? Det var ovanligt att unga människor annars färdades ensamma. Shelly avbröts av skriket igen, hon tittade på flickan och började sedan springa över taken för att se vem det var som skrek. Shelly stannade på taket till en bensinstation och svor till när hon såg att det var en liten flicka som skrikit. Barnet kunde inte vara mer än åtta år, Shelly svor till, hon kunde vara kall emot främlingar hon mötte på stan, men det var vuxna människor, de fick klara sig själv, men det här var bara ett barn. Shelly såg hur zombierna började komma nära flickan som satt på taket till en lastbil. Hon funderade på hur hon skulle kunna rädda flickan, om hon kunde rädda flicka. Shelly såg på ett metallrör som låg en bit bort och sprang dit, genast började hon slå på plåttaket som hon stod på. Zombierna tycktes tveka en kort stund innan de började gå emot henne. Hon tog fram bandspelaren och hoppade ner på andra sidan macken. Hon satte på bandspelaren och ljudet av en rasslande zombieröst kom ut ur högtalarna. Shelly började halta och gå långsamt fram igenom zombierna. De såg på henne men antog att hon var en av dem. Blodet hon hade på sig skyddade henne och bandspelaren förhöjde illusionen. Hon gick bort emot flickan och signalerade att hon skulle vara tyst. Shelly tog emot flickan när hon hoppade ner och såg bort emot närmaste stege som ledde upp till ett av taken. Hon satte på flickan sin jacka och de började gå emot stegen. Zombierna vände sig emot henne och hon visste att de snart skulle komma på henne. Shelly skickade upp flickan för stegen och började klättra när hon kände hur något drog tag i hennes fot, flickan tittade förskräckt på henne innan hon räckte fram en hammare. Shelly tog tacksamt emot den och slog till zombien i huvudet och klättrade snabbt upp för stegen. Hon försäkrade sig om att taket var fritt från zombier innan hon utmattat sjunk ner på taket.

Zoey följde kvinnan med blicken men höll sig på sitt tak. Dock såg hon på allt som utspelade sig under henne. Att kvinnan räddade flickan gjorde Zoey intresserad, varför gjorde hon så? Att riskera sitt eget liv för någon annans. Okej, Zoey förstod det, men vad hon såg verkade inte flickan och kvinnan känna varandra.
Då de klarade sig upp på ett annat tak verkade kvinnan då sjunka ihop, utmattning eller var hon skadad? Zoey visste inte och egentligen brydde hon sig väl inte heller? Nej, det gjorde hon inte det hade hon bestämt efter hon lämnat Fridas döda kropp.
Dock var hon imponerad av kvinnans teknik, då hon räddat flickan, och flickan? Hon visste inte flickan var väl som vilken liten snorunge som helst. En liten flicka, en liten flicka som påminde henne om hennes döda småbröder, om Frida.
Hon stod tveksamt kvar, skulle hon se hur det var fatt eller bara ta sig vidare? Av erfarenhet visste hon att det var dumt att vara med någon då denne kunde vara död i bästa fall nästa dag och i sämsta fall.......
Hon bet sig i läppen men den lilla flickan hade fått syn på henne och något i flickans blick fick hennes hjärta att vekna men hon stod ändå kvar och enbart betraktade dem

(Tessan min gubbe svimmar inte xD Hon sjunker bara ihop utmattad, typ sittande på taket xD haha och flickan är inte direkt hysteriskt mer lugn och as cool //Cara)

(Aha xD fatta det fel xD ^^ skriver om ;P)


(Sådär ^^)

När han hade fått tag på köttyxan tog han sig snabbt, men varsamt, ut ur byggnaden och med köttyxan i ena handen samt basebollträet i den andra gick han upp längs med gatorna vilka fortfarande var extremt tomma på Zombier men han kunde höra det dova ljudet av deras rossliga andetag och han antog att det var väldigt många då det hördes otroligt bra. Nyfiken på var det var tog han sig uppför den första stegen han hittade och tittade ut över taken; långt bort kunde han se siluetten av tre kvinnor, en kort - han antog att hon var ett barn - en okänd och någon han kände igen som Shelly. Förskrämd över att hon hade hamnat i en sådan situation försökte han att se om han enkelt kunde komma till dem via taken och mycket riktigt; det första taken kunde han hoppa över, sedan såg han det gick ganska bra att ta sig över på samma sätt hela vägen bara man valde rätt väg. Med tungan rätt i mun började han sin väg över hustaken och när han kom fram var han andfådd; den lilla flickan tittade frågande på honom, däremot kunde han inte avgöra vad den andra flickan ansåg men det var gentemot Shelly hans största uppmärksamhet riktades.
"Det ser ut som att du har lyckats dra till dig en hel del av det monstruösa packet. Om vi vill skulle vi kunna ta samma väg jag tog hit; även om det är lite svårare med barnet. Det är bättre än att sitta här hur länge som helst och om vi är tysta kanske zombierna roar sig här en stund till så att vi har fri passage genom de andra gatorna.", Sade han och ryckte på axlarna. Det var sällan så här många zombies samlades på ett ställe och han antog att det var lillflickan som hade skrikit; det var svårare för ett barn att behärska sig i dessa situationer och det var helt förståeligt. Trots att han inte hade mött flickan så plågades han lite av att se henne, det kändes som att någon skar i honom och det berodde på minnet av hans förlorade dotter. Död, stel och kall; ett lik.

Shelly tittade upp när flickan drog henne i armen och pekade på en yngre kvinna som stod längre bort, det var samma kvinna som hon hade sett innan. Hon smekte flickan över håret för att lugna henne, men valde att inte säga något för stunden.
"Jag heter Kiwi" sa flickan och log svagt emot henne.
"Som frukten?" frågade Shelly nyfiket och flickan nickade. "Det var ett fint namn, jag heter Shelly."
"Som Barbies lillasyster?" sa flickan och Shelly nickade. Det var något som fått förfölja henne länge, hon var inte direkt glad över att behöva dela sitt namn med en barbiedocka.
"Vart är dina föräldrar?" frågade Shelly försiktigt, hon hade själv inte lämnat sitt barn ensam på gatorna om hon inte varit tvungen.
"De är där nere" sa flickan och tittade ner över kanten. Hon förstör vad flickan menade och såg sorgset på henne.
"Shelly" sa flickan nervöst och Shelly såg åter bort över taken när en man kom gående.
"Oroa dig inte, han är en vän" sa hon och höjde handen för att vinka emot William. Hon tittade på den yngre kvinnan och vinkade över henne, det kändes bättre att ha henne nära än att hon stod en bit bort och kunde göra ett utfall emot dem.
"Hej William" sa hon när mannen kommit fram till dem. "Ja jag kände mig lite ensam så här på morgonen, och inget slår en zombies sällskap, vill vi inte alla ha vänner som försöker äta upp oss" sa Shelly skämtsamt och skrattade lågt.
"Kiwi det här är William, William Kiwi" sa hon och presenterade barnet för honom.
"Hej" sa Kiwi lågt och gömde sig halvt bakom Shelly som log. Hon fann det roande att flickan sökte skydd hos henne, en främling hon precis mött. Men hon antog att det var ganska naturligt i en tid som denna.
"Skulle du klara av att ta dig över taken Kiwi?" frågade Shelly och flickan nickade.
"Ni kan kasta över mig om jag inte kan hoppa, det gjorde alltid mina föräldrar" sa hon och Shelly log.
"Det låter som en bra idé, du hade smarta föräldrar" sa hon leende och klappade flickan på huvudet och reste sig upp.
"Det finns inget som får pulsen att gå upp så som att springa igenom en hjord av zombies" skrattade Shelly och tittade ner på dem. "Men jag antar att det är bäst om vi ger oss av, jag tror inte vi är välkomna på det här partyt längre." sa hon leende och såg på dem andra.

(Är det samma tjej som i YT klippet på din profil? Bara så jag vet hur hon är typ xD)

Zoey såg stint på dem hela tiden, i flickan och kvinnan fann hon inget hot, men mannen? Men kvinnan tycktes inte ha något emot honom så, han borde ju inte vara några större problem med. Det ville säga ingen man som ville dem ont, men hur skulle man kunna lita på någon? Hade hon inte lovat sig själv att inte gå till någon? Nu klara sig själv för att slippa att döda eller förlora någon? Men ändå gick hon mot dem, att vara med någon, att prata, det var som hennes kropp ville det även om hjärnan sa att det var dumt att åter utsätta sig för det.
Hon kom fram till dem och fick höra om flyktplanen, ja de var de mot zombierna. Så inget hot från människorna? Nej, det såg inte alls ut som det.

William log mot Shelly och hennes något skämtsamma kommentarer; det var alltid bra när någon kunde lätta upp en allvarlig stämning. Innan de begav sig så riktade han en nyfiken och misstänksam blick mot den andra, yngre kvinnan; var hon en vän nu? Han ryckte på axlarna innan han tog upp den lilla flickan under armarna och kastade över henne till Shelly som vid det laget hade arbetat sig över på den andra sidan. Det var så deras framgångar över taket fortsatte, William lät Shelly och den unga flickan hoppa över först innan han tog Kiwi under armarna och slängde över henne till säkerhet innan han själv fortsatte. Deras samarbete förutsatte att de gav ifrån sig så lite ljud som möjligt så att de levande döda inte följde efter dem; då skulle det förvandlas till ett hopplöst företag.
Snart hade de lyckats ta sig över till en otrafikerad gata och därifrån tog de sig till huset. William lät alla att klättra upp före honom, han tänkte inte låta människor dö ifrån honom igen och inte på det sätt som väntade dem om zombierna fick tag på dem. Det började blodigt och smärtsamt men slutade med ett evigt liv där man fortsatte att sprida död kring sig. Fylld av avsky mot hans egen skapelse började han att klättra upp för stegen och när han var uppe började alla att gå in i huset. När han kom in gick han till sitt rum där han lade ned sina vapen för att sedan gå in i köket och sälla sig till resten.
"Så, vem är du, lilla flicka?", Sade han vänd mot den lilla flickan och log brett; det var svårt för honom att se på barnet i och med att han hade förlorat sitt eget men han var tvungen att försöka ge tröst åt flickobarnet. Därefter vände han sig till den yngre kvinnan.
"Och vem är du? Jag har inte sett dig innan", Sade han bara och nu var han inte lika vänlig på rösten även om han fortfarande lyckades pressa fram ett leende. I en värld som denna var misstänksamhet av största betydelse.

(Clementine? haha nej men jag har henne som inspiration till Kiwi ^^)

Shelly hade varit glad över att de tagit sig hem oskadda, även om hon inte var överförtjust över att ha fler människor i sitt hus. För bara en dag sedan hade hon varit ensam i det och nu hade hon helt plötsligt tre människor. Att vara omringad av människor fick henne att sakna ensamheten hemma i den lilla byn i Alaskas norra delar. Hon ställde pilbågen lutad emot bordet och tog upp den lilla maten hon fått tag på och ställde in den i skåpet. Hon tittade på William som kommit ut från sitt rum.
"Jag är Kiwi" svarade flickan och log stort. Shelly hade svårt att inte gilla flickan, delvis för att hon hade räddat hennes liv när hon gett henne hammaren, och tanken hade varit att Shelly skulle rädda hennes liv, vilket hon i och för sig hade gjort, de hade räddat varandras liv. Shelly rufsade om flickans hår och såg sedan på den andra kvinnan, kvinnan som hon inte hade en aning om vem hon var.