Love at first sight - PRS, Jessica Tonks och Sannie

"Det gör jag också", svarade Pontus, men antagligen hade Ethan fått en sämre start än han själv. Hur skulle han få honom att må bättre? "Det är bara två lektioner kvar idag", sa han, "Och det blir säkert bättre imorgon."
Pontus lade lugnt en hand på Ethans axel (en pirrande, lätt känsla smekte hans mage) och önskade att han skulle se upp på honom i ögonen.
"De där idioterna har inte mycket till liv", sa han och fnös.

Ethan nickade sakta. "Men om det inte blir det? Då kommer det vara samma sak varje dag" suckade han. Han trodde inte på att det skulle bli bättre.
Då Pontus la en hand på hans axel, det där varma exploderade igen, så vågade han titta upp på honom.
"Men jag vet inte ens om jag ska komma imorgon" sa han tyst. "Jag känner mig....sjuk". Han var inte sjuk, men hans föräldrar brydde sig inte om han var hemma, bara han fick bra betyg så.

Pontus mötte stadigt hans blick. Han gillade verkligen Ethans ögon... Även om de just nu såg lite rödkantade ut.
Han kunde inte avgöra om Ethan var sjuk eller om han ljög, men han nickade sakta.
"Synd", sa han och hans hand gled sakta av Ethans axel, "Otur att bli sjuk första skoldagen...", mumlade han och såg bort.

Värmen kyldes sakta ner då Pontus hand gled av hans axel. Ethan visste inte varför, men det kändes dåligt att ljuga för honom.
"Eller egentligen...jag är inte så sjuk" mumlade han och såg ner i marken igen. "Men jag vill inte komma tillbaka...om det ska fortsätta som det var idag". Han lät gråtfärdig igen.

Pontus såg på honom igen, nu med en rynka i pannan. Vad skulle han säga? Han var inte heller säker på att killgänget skulle sluta jävlas med honom.
"Det löser sig ska du se", fick han ur sig efter några sekunders paus och tvingade fram ett litet leende. "Testa att prata med dina föräldrar och allt det där..."

Ethan tittade upp igen, han hade också ett leende på läpparna, men detta var sorgset. "Mina föräldrar kommer inte göra något, eller bry sig så mycket så länge jag får bra betyg". Det var det enda som betydde något för dem, att han fick bra betyg och fick ett bra jobb.
"Men jag ska inte dra det här över dig" mumlade han och vände sig om för att gå till nästa lektion som var Engelska.

Pontus behövde gå till sitt skåp och hämta sina böcker till engelskan, men han ville inte lämna Ethan...
"Vi ses på lektionen!" ropade han efter honom och började gå mot sitt skåp som låg åt andra hållet.

Ethan vände sig om och såg förvånat på Pontus men nickade, det gjorde de väl. Han hämtade sin väska som han lagt i skåpet innan han skyndade sig till klassrummet.
Tur så var det ganska tomt i korridoren ännu, så han kunde lätt smita in i klassrummet och sätta sig på en ledig plats där bak. Han drog fram sitt block igen och slog pennan lätt mot det medan han väntade på att lektionen skulle börja.

Pontus roffade åt sig skolmaterialet han behövde ur sitt skåp och skyndade sig sedan iväg mot klassrummet igen. Det var nästan fullt på elever när han kom in i rummet, men den här gången var det ingen som stirrade på honom. Han skymtade Ethan längst bak och gick dit. Han gav honom och blocket som låg framför en nyfiken blick och drog sedan ut stolen vid bänken bredvid. Han satte sig med en suck och tittade fram mot tavlan. Läraren, i detta fallet en man med grått hår och glasögon på nästippen, kom in genom klassrumsdörren med en portfolie under armen.
"Alla här?" sa han och skådade ut över eleverna.

Ethan vände blicken emot Pontus då han kom in. På ett sätt var det ändå inte så illa, han var ju inte helt ensam på skolan....Men han vågade inte tänka på Pontus som en vän, tänk om han bara ville vara lite snäll? Men sedan inte brydde sig?
Spridda "Ja" hördes från elverna. Läraren nickade och satte igång. I skillnad från de andra lektionerna så var faktiskt elverna tvungna att hänga med, för läraren ställde de frågor på engelska ibland.