Världen efter kriget

Aziza gick ner för den fallfärdiga trappan i det tredje huset på gatan. Det hade tagit henne en stund att färdas längs taken, men hellre långsamt och säkert, än att det gick fort och innebar fara för henne. Hon hade hört fler skott vina av, men hon hade inte vänt sig om för att se vad som hade orsakat dem, hon misstänkte att hon inte skulle se något ändå. Det enda hon hoppades på var att Kokos var oskadd. Trappan knakade under hennes fötter och hon öppnade långsamt dörren för att finna sig själv mittemot en soldat med gevär. Soldaten som inte var mer än en tonårspojke tittade skakis på henne. Han var inget monster, han var inte beredd att döda utan att blinka, antagligen var det därför han stod på vakt så långt bort från händelsernas centrum.
"SÅ tänker du skjuta mig?" frågade Aziza och lutade sig emot dörr kanten. Hon strök undan en svart hårslinga ur ansiktet och log emot honom.
"Nej frun" sa han och stammade lätt.
"Tänkte väl det" sa hon och gick emot honom.
"Var en duktig pojk och öva på att döda, och se till att ingen mer kommer ut ur den här dörren levande, du vill väl inte att dina överordnade skall bli arga på dig?" sa hon med silkeslen röst.
"Skall bli frun" sa han och nickade.
"Bra Ray" sa hon och gick sedan förbi honom. Hon hade träffat pojken förut, han hade vuxit sedan dess, den gången hade han varit så nervös att han inte vågat se henne i ögonen, det var bättre nu i alla fall. Aziza försvann in i skuggorna bakom honom och började röra sig hemåt i en vid cirkel.

De var tre stycken och tycktes söka, men bara de inte höjde blicken skulle allt gå bra. De sökte igenom lägenheten under henne och med några korta rop kallade en av dem till de andra att de skulle gå att det inte fanns något där. Clove höll sig still, hon visste att det inte var så den riktiga Clove skulle ha gjort men hon hade Cato i släptåg att skydda ryggen hennes heller. Då männen försvunnit reser hon sig sakta, men bjälken hon låg på knakade till och gav sedan vika, det var bara en tidsfråga innan den skulle göra det, det visste hon och hon föll. Dock hade hon vett nog att hålla tyst skulle männen höra henne skulle hon vara död, var hon tyst kanske inte och hon kanske bara skulle klara sig med skador....

Med de två nya pistolerna, sju skott i varje, tog sig Bartholomew ut ur byggnaden med Kokos i släptåg; hunden verkade ta nytta av honom in i det sista verkade det som. Den ena pistolen hade han i hölstret och den andra höll han i händerna, när han kom ut på gatan fick han syn på två soldater; två knallar och de båda föll döda ned på marken. Med vetskapen om att fler soldater snart skulle dyka upp där tog han sig snabbt ut ur huset, utan att ta vapnen från de döda männen och sedan försvann han bortåt i den mörka gränden. Pistolträningen hos polisen hade varit minst sagt nödvändig och med fem till skott skulle han kunna döda fem fler män samtidigt som han skulle kunna spara de andra skotten till gatorna någon annan dag.
Med ett brett leende bakom skägget gick han längs med gatorna, Kokos följde honom och hans jobb nu var att hitta hundens ägare. Oavsett vad han tyckte om djur så vägrade han att ha en mordisk best i hälarna; soldater gick han men djur var en helt annan sak, djuren hade inte gjort honom något.

Aziza sköt upp dörren till teatern och klev in, som vanligt låg den öde. Människor hade lärt sig att undvika teater, det gick rykten om att alla som satte sin fot här dog. Det var så klart inte sant, men hon hade spätt på ryktet, hon ville trotts allt vara själv i sitt eget hem. Hon gick upp för trappan och in i köket. Organen som fanns i hennes väska placerade hon i kylskåpet, det hade varit en lyckad dag, hon hade fått mat, träffat några soldater och sedan de där konstiga människorna. Hon undrade varit ifrån hon kände igen den stora mannen. Aziza slog sig ner i fönstret och väntade på att Kokos skulle komma hem, det gjorde hon alltid. Tog det för lång tid skulle hon ge sig ut och leta efter henne. Hon skulle aldrig lämna Kokos ensam och övergiven på gatorna för länge, de var trotts allt vänner. Hon kände hur magen kurrade till och gick bort till köket igen för att börja tillaga ett hjärta.

Bartholomew följde efter hunden ett tag, mycket vaksamt rörde han sig igenom gatorna med tanke på risken för ett bakhåll och handen vilade hela tiden på hammaren vid hans sida. Hunden verkade tämligen oberörd, däremot kändes det som att den kastade en blick bakåt och nästan ögnade honom; som för att försäkra sig om att han inte skulle göra henne något. Varje gång detta hände gav han djuret ett enkelt leende för att sedan fortsätta att följa efter henne. Ibland kom han på sig att prata med djuret som för att bli av med lite nervositet; han pratade i en låg, viskande röst för att inte väcka de eventuellt oroliga själarna som gömde sig i skuggorna.
Efter en stund vandring nådde han en gammal teater och hunden verkade gå i riktning mot den, nu var han mycket vaksam även om han bestämde sig för att följa efter.
När han steg in i den gamla byggnaden hade hunden försvunnit och med största försiktighet drog han upp pistolen han hade fått tag på. Andhämtningen blev tyngre när han gick in i byggnaden och nu utan att tänka på försiktighet eller ej ropade han in mot byggnaden.
"Jag tog med mig din hund! Har du lust att säga hej?", Om han inte skulle få ett svar var det bara att vända på klacken och ta sig hemåt men om någon uppenbarade sig där han var så kanske han skulle få en trevlig pratstund? Kanske. Bartholomews muskulösa kropp var spänd till det yttersta och minsta litet ljud fick honom att rycka till. Att röra sig i okända territorium var alltid riskfyllt.

Aziza hade slutat tillaga hjärtat när en röst pratade, det var samma röst som mannen hon mött hade haft. Hon stelnade till och tittade på Kokos som glatt hade kommit in i köket, Aziza skakade besviket på huvudet och Kokos la sig skamset ner på golvet, men Aziza log snart, hennes vän hade antagligen trott att mannen också var än vän då de pratat med varandra. Aziza gick ut på trappavsatsen med svärdet vilande vid höften.
"Jag är glad för att du förde hem Kokos oskadd." sa Aziza uppriktigt. "Jag håller på och lagar mat i fall du vill ha" sa hon och gick in i köket, vaksam emot vad mannen skulle göra. Men det här var hennes hem, hon kunde lokalen utan och innantill, det här var hennes territorium, inte hans. Hon tittade på Kokos och gav henne en av bitarna som hon hade skurit bort från hjärtat. Hon fortsatte steka hjärtat och när det var klart tog hon bort det från plattan och la upp en bit på en tallrik. Hon satte sig ner vid bordet, med blicken mot dörren mannen kunde tänkas komma in igenom innan hon började äta.

Clove vaknade till en skarp smärta i benet fick henne att haja till. Hon låg bland allt nerfallet bråte och hade den tunga bjälken över benet, men hon kunde röra benet, tack och lov var det inte brutet. Troligen var benet stukat även om det var troligen dödsdömt för henne ändå. Hon lystrade, de tre död männen, var de? Hon såg sig om, där låg de och på deras onaturliga ställningar gissade hon på att de var döda. Men glädjen över detta blev kort, hur länge skulle hon själv överleva med en stukad fotled?

Efter en stunds väntande dök kvinnan upp ut på trappavsatsen med svärdet spänt vid höften och åsynen av henne fick honom att le, det var så mycket bättre att hon dök upp såhär än att hon begravde svärdet vid hennes höft i hans rygg.
"Inga problem, hunden har inte gjort mig något.", Sade han och återigen kunde man se hur han log bakom sitt kraftiga skägg, kroppen slappnade av och han förde ned pistolen i det hölster han hade tagit med vapnet.
"Jag har inget emot en lite matbit.", Sade han bara enkelt och ryckte på axlarna innan han fortsatte in efter henne. När de gick inåt i byggnaden såg han hur hon kastade något som såg ut som en köttbit till hunden innan hon försvann och det tog ett tag innan han återigen fann henne; nu till bords med blicken fäst mot dörröppningen där han kom igenom. Förmodligen för vaksam för att börja äta innan han hade uppenbarat sig, Bartholomew frågade om tallrikarna fanns i skåpet och till detta nickade hon. Mycket vaksamt tog han fram en tallrik och bestick innan han satte sig ned vid bordet.
"Så, vad bjuds man på för kulinarisk läkerhet?", Sade han enkelt och stirrade stint på kvinnan framför sig.

Aziza tittade på mannen som nu var i hennes hem, hon hade valt att hålla sig dold i den här delen av staden, inte många människor kom hit. Hon föredrog det så, nu när den här mannen kände till hennes hem övervägde hon att flytta, men hon var inte säker än. Hon var tvungen att ta reda på mer om mannen framför henne, hon kände igenom honom, trotts att hon var säker på att hon inte mött honom på gatorna, hade hon mött honom någon annan stans?
"Människohjärta" sa hon och började äta som ingenting, hon undrade hur mannen skulle reagera, de flesta människor skulle äcklas av det, i alla fall förr. Hon antog att det berodde på hur desperat människan var.
"Så vem är du?" frågade hon när hon tuggat klart på en bit av hjärtat.

Clove ler, ibland var det bra med att vara liten, lätt och smal. Trots smärtan i fotleden lyckades hon komma loss och tar sig till de döda männen. Medveten om att flera kunde finnas i närheten länsar hon männen på deras tillhörigheter. Stora tunga vapen som hon knappt kunde lyfta mindre hantera kastade hon in bland bråtet. Skulle man hämta dem, om de nu inte var sönder så skulle man lätt kunna falla. Sedan hittar hon en ryggsäck full med mat och en pistol som hon faktiskt kunde hantera. Hon tar en av männens jackor som räckte henne till knäna och drog sig sedan därifrån, rädd för att stödja på benet.