PRS Reiku Black|AlexZz

Ysabel lägger omedvetet händerna över huvudet när det börjar röra sig. Hon vill inte, hon vill vara död. Kan hon inte bara få vara död? Det gnisslar, eller vad hon nu borde kalla det, när locket börjar röra på sig.
"Snälla, kan jag inte bara vara död? Jag vill vara död. Låt mig vara död. Jag vet inte varför, men kan jag få dö?" Halvt om halvt skäller hon ut sig själv, som om det är hennes fel att hon inte är död. Men hon vill inte ut dit igen, hon vill inte träffa på Dum och Dummare igen. Inte sedan deras förra möte när hon inte ens fick se på dem innan hon var nedtryckt i en låda av något slag. Nu är hon blodig, mörbultad och halsen värker efter allt hennes skrikande. Nu vill hon dessutom vara död, som om det skulle vara en bra utväg. Hon är rädd, det är väl därför hon inte vågar. Hon är något förbannat rädd, hon är galet rädd. Som hon oftast blir... Tyvärr.

Mikel kikar ner i kistan.
- Ysabel? Klämmer han fram ynkligt. Hon ser hemsk ut. Sådär ser väl han själv inte ut i alla fall? Han lade sina armar under hennes armhålor och släpade upp henne från kistan.
- Du ser hemsk ut. Sa han och spottade i sin hand och tvättade av henne så gott han kunde, inte speciellt bra.
- Lite kladdigt nu men. Sa han oroligt och fick sen ett litet ihop bitet ansikte, han sprang med ovanlig energi för att ha legat instängt i en kista till närmaste träd och lättade på trycket där. Sen kom han tillbaka, generad och röd i ansiktet.
- Hej. Sa han bara.

"Hej..." Det var meningen att det skulle låta lite mer bestämt men Ysabels röst liksom tonar ned märkbart.

Hon är fortfarande hes efter skrikandet förut också, hennes hjärna säger åt henne att det bara är det som får hennes röst att agera så. Ysabel lade väl inte märke till speciellt mycket runt omkring sig samtidigt som hon känner sig extremt ynklig, liten och värdelös. Men det kanske är en vanlig känsla efter att ha legat instängd i en kista för hur länge som helst. Dessutom är hon rädd, också en känsla hon inte är speciellt glad i. Snarare tvärtom, hon försöker ju vara förbannat modig hela tiden. Fast nu är hon det, men hon kommer aldrig säga det högt.

Han tog sin tröja och tvättade bort det kletiga spottet så gått det gick och såg oroligt på henne, hon verkade ha det värst av dem. Hur länge hade hon varit där inne och varför? Hans hår hade grånat på vissa ställen av oro och han hade rynkor vid ögonen.

Dummast kom ut på gården och såg dem vid vagnen, trött gick han ditåt och rynkade pannan. Skulle de inte vara två ungdomar? Killen som skulle vara där såg gammal ut. Aja, lyfta upp dem var det ja.. Sen skulle han ta dem till gästrummen. Dummare ville också sova i gästrummen, men det fick han inte. Dumma personer sov inte i gästrum.

Ysabel "vaknar" äntligen upp liksom. Mörbultad och med hjärtat trummande som på en skrämd hares men hon kan registrera mer nu iallafall. Som om allting blivit klart istället för suddigt.
"Du ser hemsk ut..." Mumlar hon med sin hesa röst och ser på Mikel, men av någon anledning kan man ana den där skämtsamma tonen hon brukar ha. Må så vara om det är ett rent skådespel men om Ysabel själv tror att det fungerar måste det väl göra det? Bara ren logik. Ysabel kan iallafall röra sig, liksom. Vilket betyder att inga ben är brutna åtminstone och det är bra. Bara mörbultad och så har hon ont i huvudet. Inget som verkar dödligt, då hade hon varit död. Hon är relativt säker på att håret är blodigt runt såret, men det tycks ha torkat upp. Hon harklar sig för att rösten ska låta lite stadigare. "Är du okej?" Harklingen gjorde väl ingen större skillnad egentligen.

- Du med. Sa han och försökte också ha lite skämtsam ton, men han lät bara eländig.
- Nä.. Jag är inte okej, men jag klarar mig. Suckade han. Hans kropp bultade och ömmade både innuti och utanpå. Han mådde inte bra alls. Tankarna på det försvann när en skugga sänktes över dem och en mörk hördes från ovan.
- Lillflicka, gammel man. Ni följa Dox nu. Sa dummast och drog upp dem på fötter. Dox var mycket större än sin två bröder och ett bra mått dummare. Men han fick små enkla uppdrag som att hämta småttingarna åt mästarinnan.

Ja, jag kan inte annat än att be jäkligt mycket om ursäkt då jag trott jag svarat väldigt länge nu.

--

Ysabel ser på Dummast... aka Dox? Hon reser sig och försöker göra det tillräckligt snabbt för att komma upp. Hon vet inte alls vem han pratar om men det verkar vara ett av de bästa alternativen just nu. Kanske för att hon är rädd för honom... Nej! Ysabel är inte rädd. Hon är inte rädd för någon. Ysabel gör plötsligt ett försök till att se vanlig ut? Inte livrädd åtminstone, hon är Ysabel Plemble. Plembles är inte rädda. Ysabel är precis lika modig som hennes far. Minst lika modig iallafall.

It's okay :3
Du kom som räddaren i nöden av min tortyr av att vara uttråkad xD
---
Mikel såg upp på den stora figuren och sen på Ysabel, sen på den stora figuren, som pratade konstigt. Vilken normal människa pratar i tredjeperson och heter Dox? Sen så kollade han på Ysabel igen men eftersom jätten drog upp dem på fötter, så kanske det var bra att inte säga emot.

Dox puttade dem framåt utan att tänka på att vara försiktig med sin styrka. Men sen så hade det ju faktiskt varit ganska konstigt om han hade tänkt över huvud taget så det var väl inget annorlunda.

Well, I'm still sorry. xD
--

Ysabel lägger armarna i kors och går några steg i förväg för att hon vägrar låta något störa henne just nu. Hon ska inte låta dem komma in i hennes huvud. Ysabel kan inte bli rädd, inte så någon ser iallafall. Hon är inte rädd, det är bara dåligt att vara rädd. Ysabel kan inte... hon får inte. Det är ingen fara, förutom att hon inte har en aning om var hon är, hon har ont överallt och spenderade hur lång tid som helst fast i en kistliknande låda.

Ysabel känner Dox hand i ryggen men rör sig kvickt framåt för att inte ta den större delen av den knuffen. Det skulle säkert gjort ont annars.

Mikel åkte en bit framåt av knuffen och Dox förde dem in genom dörrarna till.. Ja, vad ska man kalla det? Palatset? Slottet? Mest av allt påminde det ju om en herrgård men det såg så annorlunda ut från allt det där på något sätt ändå så han visste inte riktigt vad han skulle sätta för ord på det. De gick igenom en korridor av vitt marmor och lila tyger var draperade över väggarna med stora, lyxiga kristallkronor som hängde ner för taken. Vem hade råd med allt det här? Vart fördes de ens? Mikel kastade en frågade blick mot Ysabel som såg ut att kolla ut i tomma intet med ett bestämt ansiktsuttryck.