Förtryckta staden - PRS, Sannie & Godrica

"Beata!" skrek Austin av förvåning och hoppade ner till grenen under för att försöka få tag i henne igen. Hundarna började skälla igen och en av dem hoppade upp på Beata medan de andra tassade omkring henne med djupa morrningar i strupen.
"Låt bli henne!" fräste Austin och letade efter sin stav i klädnaden. Han var panikslagen. Vad skulle hundarna göra med henne? De var tillräckligt stora i käkarna för att bita henne till döds... Ta tag i hennes strupe med sina vassa, blottade tänder och slita av den...
"Det är inte smart att utföra magi nu!" påpekade flickan i grenarna över honom och stirrade ogillande på staven i Austin's hand.
"Vad ska jag göra då?!" skrek han, allt mer förtvivlad.

Allt var svart.
Jag kunde höra svagt hur flickan och Austin pratade.
"Iii.. N... En ma ma ma gggi nnu", stammade jag fram.
Han kunde åka fast. "Risk...", fick jag fram. Hoppas det räckte för att han skulle ta sitt sunda förnuft till fånga.
"Du gör som du vill vad det gäller Beata, hon hette väl så?", sade flickan. Efter det hörde jag ingenting, kände inget och allt var svart, mörkt.

Austin stirrade panikslaget på Beata som sakta förlorade medvetandet.
Hundarna smög sig närmare, de där tänderna såg sylvassa ut...
"Risk...", kom det ur Beatas mun och Austin förstod att hon inte ville att han skulle använda magi. Men hade han något val?
Han såg sig omkring. Trädet var en ek, och i ekar fanns det ekollon. Han plockade ett och kastade det hårt mot den största hunden som stod med framtassarna på Beatas bröstkorg. Den fick den rakt på nosen och såg upp efter Austin med ett skall. De andra följde sin kompis exempel.
Austin plockade fler ekollon och fortsatte kasta på dem. De skällde så fort de fick något på sig, och Austin verkade ha en ganska bra prickförmåga. Tillslut klev hunden av Beata och började hoppa för att komma åt Austin istället.
Okej, bra, tänkte han, Jag har lockat bort dem från Beata, men nu då?
Han såg sig omkring ännu en gång. Kanske skulle han kunna hoppa till ett annat träd och kasta fler ekollon på dem så att de följde efter honom? Så länge kunde flickan hoppa ner till Beata och få henne i säkerhet.
Han berättade sin plan till flickan och började sedan klättra upp i grenarna mot ett annat träd. Han tog sats och kastade sig mot grenarna mittemot och fick revsår lite var stans på kroppen i farten. Hundarna följde honom med blicken, men sprang inte efter honom förrän han började kasta ekollonen på dem igen.
"Gå ner nu!" ropade han till flickan, och hon klättrade lydigt ner.

[Blev lite längre, men kunde inte sluta skriva... Uups. ^-^]

Jag slog upp ögonen. Framför mig stod en flicka. Jag hade sett henne förut, men kunde inte memorera någonting.
"Var är jag?", frågade jag trött. Flickan tittade upp mot mig. "Jag märkte inte att du vaknade. Du är här, mitt i skogen...", svarade flickan.
När jag inte fick klart för mig varför jag var där jag var frågade jag "Vad har hänt? Jag minns ingenting". Flickan berättade att jag hade suttit i ett träd med Austin. Då fick jag tillbaka mitt minne, åtminstone lite.
Hon fortsatte berätta att hon sprungit ut ur skogen med ett par morrande och blodtörstiga hundar efter sig. Hon fortsatte berätta historian ända till slutet.
"Det är därför du är här, snipp snapp slut", sade hon och gick iväg ganska långt, men fortfarande inom synhåll.
Hon kom tillbaks med en liten bägare med vatten. Vattnet var ganska varmt, inte så konstigt, solen hade legat och gassat hela dagen och värmt upp bäcken. Men jag fortsatte ändå dricka tills jag tömt bägaren.
"Var är Austin?", frågade jag.
Den frågan fick jag svar på, men inte utav flickan. Austin kom fram till oss ohörbart och vi märkte honom först när han var en meter ifrån oss.
"God afton Austin", säger jag till honom.

"Åh", Austin var utmattad och hans röst var dämpad, "Är du vaken nu?" Han andades högt och slog sig ner bredvid henne med en djup suck. Hans bröstkorg åkte ut, och in, ut och in, tills han återfått andhämtningen en aning.
"Hundarna bara sprang därifrån", berättade han, "Utan att jag gjorde något. Men tur var väl det, för annars hade jag väl dött..."
Han såg på flickan.
"Nå, jag tror du allt ska berätta varför hundarna jagade dig från första början. Och ett namn vore bra", lade han till.

Austin var andfådd när han kom och han andades hårt.
Han bad flickan berätta lite om sig själv och varför hundarna jagat henne.
"Jag heter Jane", svarade flickan. "Jag antar att hundarna jagade mig för att få tag på blod. Kött och blod, det vi består av".
Jane berättade att hennes mamma tagits ifrån henne tidigare idag på torget, framför människor.
"Ingen kunde något göra så därför sprang jag hit, till skogs. Medan jag satt och funderade inne i skogen hörde jag hur en pinne knäcktes och där stod hundarna helt plötsligt. Jag sprang och fann er", berättade hon.

Austin lyssnade noga.
"Har du möjligtvis en syster som heter Kathrine?" frågade han och tänkte på kvinnan som han sett tidigare idag.
Jane såg upp på honom och fick tårar i ögonen.
"Ja", sa hon mycket tyst, "Lever hon?"
Austin kastade en blick på Beata innan han såg ner på flickan igen, "Det vet jag inte, tyvärr", sa han ärligt, "Men det tror jag nog."
Jane nickade sakta och såg ner på sina fötter.

"Jane...?", frågade jag.
"Ja?", svarade Jane med tårfyllda ögon och tittade upp på mig från sina fötter.
"Hur gammal är du? Och jag vet att det är en känslig fråga men... lever din far?", försökte jag få fram lite försiktigt. Hon suckade djupt och lät en tår rinna ner på sin kind.
"Troligtvis inte, han blev bortförd två månader efter min födsel", svarade hon. "Jag har levt med mor och Kathrine i mitt liv, men nu vet jag inte vad jag ska kalla liv längre..."
Jag sätter mig med en arm runt Jane.
"Oavsett vad som händer, så finns jag och Austin", sade jag och slängde en blick mot Austin som nickade "Vi finns alltid här", fortsatte jag.

"Tack", snyftade Jane och torkade bort tårarna på sina kinder.
Austin suckade lätt.
"Hur mår du, Beata?" frågade han, "Vi kanske borde gå tillbaka till staden snart."

[Förlåt för kort. x)]

"Åh, inga problem med mig, jag kan stå, dansa, springa, hoppa, skutta... och gå också för den delen", svarade jag med ett leende.
"Jo, jag instämmer nog. Hur länge låg jag medvetslös?", frågade jag Jane. Vid närmre eftertanke hade jag ingen aning om det.
"Drygt en timme. Lite mindre kanske", säger hon och tittar upp mot molnen.
Jag och Austin reser på oss och börjar gå några meter. Sedan vänder vi oss om och säger "Du vet att du alltid är välkommen hos oss ifall det behövs". Hon nickar och ler ett leende som jag tolkar som ett slags tack.
"Vi ses kanske vid torget, eller vid trädet", säger jag och börjar gå.