PRS mellan Mort och Selma...

Jag nickar först och vänder mig om så att hon kan byta om "i lugn och ro". Sedan inser jag vad hennes ord egentligen betyder och stelnar till. Vi har fortfarande ingen adress han skulle kunna hitta till. Sedan slappnar jag av och tar ett djupt andetag.
"Vill du att Jack eller jag ska köra dig? Ingen kommer hitta hit i regnet", svarar jag ärligt. Jag slapp i alla fall ljuga när det gäller det här.
Jag rynkar på ögonbrynen och mumlar smått för mig själv: "Jacks mat kommer bli kall... Fan, jag kommer framstå som en idiot. Han kommer tro att hans mat inte är välkommen..."
Och kanske blir han orolig då... Fast... Nej. Han känner mig, tänker jag och vet innerst inne att han inte skulle oroa sig för att jag skulle vilja ha något annat än mänsklig mat. Det är bara jag som är paranoid.
Jack älskar mig och vet att jag inte skulle ändra mina vanor så enkelt. Konstaterandet får mig att le. Han älskar mig!

Juno kände ännu en gång hur hakan föll ned emot bröstet men snabbt stängde hon munnen igen.
”Jag kan inte”, sade Juno i ett mummel.
Detta var alldeles för galet och i sin tanke bestämde hon sig för att ge tillbaka vad hon än kom att låna. Sakta drog hon fram ett par vanliga blåa jeans och ett grått linne som såg ut att kunna passa henne. Något generad kollade hon ned på kläderna och sedan emot Juliette. Hon visste att hon var barnslig men hela situationen fick henne att känna sig obekväm.
”Jag måste nog hem. Min far kommer vara orolig.”


[Förlåt för att allt bara blir så lamt. ]

[Ugh... Är inte det där samma inlägg som förra gången eller är bara min dator konstig? O.o ]

[uoosppps. x)]

Juno drar snabbt, eller så snabbt hon kan av sig de blöta kläderna och på med de hon fått låna. De blöta underkläderna lämnar hon på även om hon vet att de kommer lämna blöta fläckar.
”Tack”, säger Juno och ler för första gången ett ärligt och tacksamt leende emot Juliette.
Hennes far var troligtvis orolig. Hon borde ligga kvar på sjukhuset men samtidigt ville hon inte tala med honom. Allt var en sådan otroligt röra.

Jag vänder mig om och ser på henne med ett leende. "Så, vill du att Jack eller jag ska köra dig?" undrar jag igen och ser bakom henne. Det finns en klänning jag snabbt skulle kunna få på mig, även om vädret inte är precis det rätta för att ha det. Men, det är det bästa jag kan hitta snabbt, och klä på mig ännu snabbare.
"Juliette! Vill ni ha pasta eller ris?" ropar han och mitt leende slocknar lite medan min mage kurrar.
"Åh... Du måste skynda dig, eller hur?" frågar jag och ser på Juno.

Juno leende blev större då hon hörde Juliettes mage. Ifall det varit Kyle så hade hon skrattat högt åt honom men nu var det inte det.
”Så bråttom har jag nog inte…” sade Juno trevande och åter igen med ett menande leende.
Juno började känna sig mer bekväm i situationen även ifall hon fortfarande var osäker på Juliettes vänlighet.

Jag ler stort mot henne och min mage känner sig faktiskt till och med lite mer belåten.
"Bra", strålar jag. "Pasta eller ris?" undrar jag sedan och klappar på sängen i en gest att hon ska sätta sig.
Någon jamar och jag kollar förvånat ner. Katten hoppar upp på sängen och kurar ihop sig på sängen.
"... Hur kommer det sig att det alltid är du som lyckas smita ut, Trixie?" frågar jag förvånat. Den svarta kattens ögon söker upp mina. Dess ögon är skrämmande gröna, men den är allt annat än skrämmande.
Den ger ifrån sig ett jamande och jag skrattar lite. Trixie är min favoritkatt av de tre vi har. Det är mest på min önskan som vi har skaffat husdjur, och det är mest djur jag hittat vid vägkanten eller så. Jag har försökt hitta deras ägare, men det funkade inte så bra. Och alla var halvt ihjälsvälta när jag hittade dem.
Trixie kommer emot mig istället och kryper ihop i min famn och spinner belåtet.
Jag ler mot Juno igen och ser på sängen igen. Hon måste vara trött eftersom att hon verkade ha sprungit hit.

Juno tittade på den svarta katten, Trixie och sedan Juliette. Juliette var inte alls den personen som Juno trott. Sakta men säkert började det sjunka in även om Juno inte riktigt litade på känslan.
”Vad söt hon är”, sade Juno och ler.
Dess jamande får Juno att skratta. Nästan som om den förstått precis vad Juliette sagt.
”Vad är det till? Fast jag har aldrig gillat ris särskilt mycket så pasta.”
Juno kände hur hon började slappna av något i Juliettes närvaro även om tankarna på vad som varit där ute fortfarande hemsökte henne.
”Bor ni här?” frågade hon sedan förundrat.
Stället var verkligen helt underbart.
”Jag menar, du och din pojkvän?” tillade hon sedan frågande.
Juno hade aldrig haft en pojkvän och även om hennes far inte skulle lägga märke till ifall hon var hemma eller inte så hade han aldrig tillåtit att hon flyttade ut.

"Jack! Pasta! Vad ska du göra?" ropar jag.
"Hemligstämplat!" ropar han tillbaka och skrattar.
Jag klappar Trixie och ler. "Ja, hon är söt. Jodå, Jack och jag bor här. Stället skulle kosta för mycket att hyra", grimaserar jag. Trixies ögon ser på Juno som om hon befaller henne att sätta sig så att hon kan krypa ihop i hennes famn också.
"Du får ursäkta att jag frågar, men... Vad hände? Blev du kidnappad?" frågar jag oroligt. Vad skulle folk göra mot Juno? Varför henne i sådana fall? För jag kommer egentligen inte på hur hon annars skulle ha hamnat här. Vår... Herrgård ligger väldigt långt borta från skolan och stan. Det är tack vare att våra bilar har änglateknologi i sig som jag hinner till skolan. Om jag hade vingar så skulle jag använt dem, men det är endast männen som får vingarna, vilket är lite orättvist.

Kemin mellan dem märktes tydligt. Det var nästan som om man kunde ta på den även om Juno inte förstod varför vackra människor alltid drogs till varandra så verkade Jack och Juliette trivas ihop.
”Så ni har råd att köpa ett sådant här ställe men inte hyra det”, sade Juno något sarkastiskt.
Hon förväntade sig inget svar, det var inte hennes sak. Istället när frågan kom började hon känna sig aningens illamående igen. Sakta satte hon sig på sängen jämte Juliette. Det hela påminde henne om en film, då två tjejkompisar satt och skvallrade. En liten fnysning undan slapp Juno. Tanken var bisarr, Juno hade aldrig haft en kvinnlig vän, aldrig. Bara Kyle.
”Nej, inget sådant. Jag fick nog bara för mig att någon förföljde mig.”
Juno tvekade lite.
”Du vet den där känslan man kan få i magen. Jag känner mig så otroligt löjlig nu.”