PRS Selma...|AlexZz

Celine lägger huvudet aningen på sned, hon tvekar. Samtidigt är hon inte mycket för att vara ensam med sina tankar just nu. De kommer knappast leda till något positivt med tanke på att hon varit blind, träffat en man med ormtunga som inte hade några begränsningar och... varit gisslan? På något sätt var hon väl det. När hon tänker efter har hon mestadels varit i vägen.
"Det beror väl alltid på ämnet, antar jag." Svarar Celine relativt snabbt dock, hon är inte så rädd av sig. Fast hon vill väl inte direkt tala om allt mellan himmel och jord, till exempel så är hennes metallhand ingenting hon vill prata om just nu. Samtidigt är Dominick en främling hon är instängd med i ett fängelse, någonstans som troligen är långt, långt bort från var hon skulle känna igen sig. Hon vill nästan vara tillbaka till för någon dag sedan då hon vaknat i Tubbys spilta med honom som slickade av foder från henne. Inte för att det var något fel med den delen men Tubby har aldrig varit den som kan behålla allt det han äter i munnen där det borde vara. Så Celine fick en ovanlig frukost den dagen, om man kan kalla det så. Åh, hennes galna, stora Tubby.

"Du kan välja. Jag hatar bara tystnaden... det väcker otäcka minnen till liv", säger jag, och det är sant. Varje gång det är tyst är det som om någon skjuter en kanon och kanonkulan träffar mitt huvud. Sedan så exploderar minnena om morden. Hur bra det hade känts, fastän jag inte minns orsaken till varför jag dödade alla, jag tror jag försökte skydda någon även då. Men, jag minns inte. I vilket fall som helst dödade jag allihop, men det var skuldkänslorna som tog kol på mig. Jag talade inte lika mycket som jag gjorde förut, och var endast artig. Jag började aldrig prata om något som betydde mycket för mig. Jag svarade på frågor med korta svar och undvek att gå djupare i samtalsämnet.
Varje gång en tystad kommer så börjar jag tänka på det igen, försöker desperat minnas vem det var jag ville skydda.Jag lyckas aldrig, jag hinner nästan se hennes ansikte när en soldat närmar sig henne med ett fult uttryck i ansiktet, hur han börjar prata om saker han ska göra med henne, jag hinner nästan se henne se skräckslaget på mig, men då försvinner hon och det nästa jag minns är hur jag var täckt med blod. Jag minns inte ens vad flickan tyckte om det efteråt. Hatade hon mig? Blev hon skrämd? Hade hon sprungit därifrån? Slutat titta på mig och den svärdövningen jag hade den dagen? Vad hände egentligen? Jag minns inte henne efter det. Jag vet inte om vi träffades igen eller inte, och inte om vi hade träffats innan... olyckan. Men jag minns att hon betydde mycket för mig och att jag ville skydda henne, att jag hade svurit att skydda henne.

[ I found an actual reason for Max to hate him. Men det vet inte någon av dem om, direkt. xD ]

"Då gissar jag på att du inte vill prata minnen." Svarar Celine ledigt nog, inte hon heller för den delen. Som om någon hällt kallt vatten över henne drar en rysning genom kroppen när hon minns något som hon inte ens kommer ihåg allting av. Hon var med någon, en vän till henne. De var bra vänner dessutom, såvitt hon kommer ihåg. Celine minns även att det var en pojke, det var Max som hade träffat honom först. Men det var Celine som liksom blivit hans vän, Max hade varit upptagen med att lära sig saker, fäktning, ridning, läsning, att kunna styra ett land helt enkelt. Celine hade följt med honom någonstans, hon minns inte riktigt var de gått men att hon minns att det hade något med en övning att göra. Trots att han varit lika gammal som Celine, om hennes minne har rätt, så hade han varit mycket bättre än Max på fäktning. Den dagen hon följt med honom... till var de än varit någonstans är mer suddig än något annat. Hon minns pojken, såklart, hon minns att det gått bra. Sedan hade det kommit så många människor... Celine kunde inte räkna så mycket då. Inte tillräckligt långt åtminstone. Det var så många att hon inte kunde eller han räkna dem. En, eller ett par, hade kommit närmare och en specifik man hade kommit nära. Det är hans ansikte hon minns irriterande nog, och hon hatade den minnesbilden. Sedan hände någonting. Celine själv hade glömt det, precis som det mesta annat. Max hade varit där, han var den som fått med henne därifrån. Hon hade protesterat, att hon inte ville lämna pojken där ensam. Max hade inte brytt sig, det var också efter det som han blev alldeles för överbeskyddande. Sedan minns hon bara att hon vaknade med hög feber någon dag senare. "Din häst, hon är ett magnifikt sto." Konstaterar hon i samma lediga ton för att tvinga upp sig själv ur minnesträsket.

"Ja... Shadowfax. Hon är otrolig, hon känner verkligen av en och ser in i ens själ. Man kan inte välja hästar, det är praktiskt taget omöjligt, de väljer en", ler jag drömmande. Jag skakar mentalt på huvudet så att jag återvänder till verkligheten. Jag kan inte stanna kvar i tankarna, hos Shadowfax jag så gärna hade velat lära känna bättre och minnena som hemsöker mitt minne. Jag vet inte hur många nätter jag har vaknat kallsvettig och flämtades på grund av de. Inga skrik. Jag skrek en gång men ingen brydde sig. Jag var den tredje sonen, jag skulle inte få kronan, jag var inte viktig. Ingen brydde sig om mitt skrik, och efter den natten så skrek jag aldrig igen. Tårar rann vid vissa tillfällen, men inga skrik. Det var så många liv, men jag var tvungen att skydda henne. Jag hade tagit med henne med mig den dagen. Hon var min vän, min enda vän - ingen brydde sig om mig, inte ens på den tiden - och jag var tvungen att skydda henne. De där männen var fruktansvärda, min ilska tog bara... över. Jag hann inte göra mer, eller mindre, jag vet inte ens hur lång tid det tog att göra det.
Mina minnen är det endast jag som har tillgång till, ingen vet ens om dem. Ingen brydde sig om mig på den tiden. Mia var oskyldig och vacker då, hon är ännu vacker, men inte oskyldig. Hon visade att hon inte var nickdockan alla trodde. Hon var inte den perfekta dottern. Hon visade att hon hade ett liv.
Sedan sårade Jeremy också familjens heder, och nu är allt lagt på mig. Det är först nu folk har börjar bry sig.
"Tubby är verkligen... otrolig", säger jag och ler vid minnet av hennes häst.

[This became a little short... xD]

"Tubby är den mest uppblåsta, dumdristiga, äppleälskande och klumpiga häst man kan hitta." Svarar Celine och låter ungefär som när man talar om ett kärt barn. "Fast han är också min riddare i skinande rustning." Fortsätter hon, det låter som om hon var stolt dessutom, otroligt stolt. Hon ler liksom då Tubby gett henne en chans att få tankarna på annat. Som när han dykt upp som ett förrymt föl för något år sedan och attackerat Celine för att hon bara råkat ha haft med sig äpplen. Det var inte heller första gången Tubby kom dit, han verkade tycka väldigt mycket om dem då, så Celine hade alltid med sig äpplen till Tubby. Tubby klagade verkligen inte, inte numera heller när han får äpplen. Som hon beskrivit, han är en äppleälskande stor boulognesare. Dessutom, det finns inga damsadlar i den storleken så hon slipper ha det när hon rider. Var hon än rider och när hon än rider, han kanske inte är populär med kungligheterna men han ger dem alltid en bra show. Han dansar, han leker, han hoppar, han kråmar och barnen älskar det åtminstone. Oavsett om de är adels, borgares, prästers eller bönders barn så älskade dem det, riktigt, riktigt mycket. Celine gör det också och då bryr hon sig inte speciellt mycket om vad andra tycker och tänker om saken ifråga.

"Riddare i skinande rustning, säger du?" säger jag och försöker skratta lätt. Jag lyckas men det klingar ansträngt i mina öron. Riddare, soldater, oavsett vad så kommer jag att tänka på blodbadet.
"Det måste ha varit roligt att ha honom så länge", ler jag, ett mer äkta leende än skrattet. Jag är glad att Tubby sprang tillbaka och inte lämnades ensam i skogen. Jag är glad att jag inte behöver dölja något sådant. För det skulle jag inte utstå. Utan att riktigt märka det själv tillägger jag: "Han är väldigt klipsk. Önskar att jag var lika smart som honom." Med tanke på att han galopperade tillbaka. Om jag hade gjort det så kanske vi kunde befria Celine härifrån.

"Du behöver inte skratta om du inte känner för det." Säger Celine med huvudet på sned igen. "Inga artigheter, var det inte så?" Fortsätter hon nästan tillrättavisande, även om han hör att hon inte egentligen menar det. Celine är väl lite för avslappnad för situationens bästa för tillfället men om hon ska vara helt ärlig så är det bättre än att vara livrädd. Det kommer hända det också, det är något oundvikligt om de ska ut härifrån eller om de kommer igen. Celine vill inte att Ethan dyker upp igen. Han verkar ha minst en skruv lös, fast det är väl större chans att han är helt sjuk i huvudet. Han liknar Max efter att han kommit tillbaka från slagfältet, Max har aldrig berättat om det dock. Ingenting, inte ett ord. Åtminstone inte när Celine varit i närheten. Men hon har hört av andra att han pratar i sömnen, till exempel. Hela tiden, varje natt. Det slutar aldrig, tydligen. Max blev aggressivare, mer temperamentsfull och mer överbeskyddande än någonsin efter det året.

"Det är bara det... Jag avskyr soldater, riddare och allt det där som gör mig påmind om soldater och arméer", suckar jag och försöker att inte visar alltför mycket hur mycket jag hatar det.
"Jag har sedan länge släppt artigheterna, Celine", ler jag. "Jag skulle inte ha öppnat min fördömda käft i början i sådana fall." Vilket är ganska sant. När jag är artig pratar jag inte mer än det som behövs. Men för första gången på länge vill jag prata. Även om jag hatar tystnaden brukar jag hellre lämnas ensam i mitt huvud än att prata med någon - för ingen vet eller bryr sig om mig. Bara kronprinsen som en dag kommer härska över riket. Men för en gångs skull vill jag tala, inte så att jag vill blotta min själ eller något sådant, bara tala...

"Lite ironiskt att du lärt sig hantera ett svärd sedan unga år då, tycker du inte?" Frågar hon aningens fundersamt och drar lite i handsken som lagt sig i en sån position att den skaver in i hennes redan uppskavda handled. Alltså rakt in i köttet om man kan beskriva det så. Så nu svider det igen, och hon som just glömt bort den eländiga smärtan. Metallhandsken är irriterande och hon skulle göra nästintill vadsomhelst för att få av sig den just nu. Inte bara för att hon skulle kunna få fram något tillräckligt stort för att slå sönder... rummet de sitter fast i för tillfället. Jo, så är det egentligen. Den må göra ont men det andra verkar vara ett lite mer attraktivt alternativ med tanke på situationen. Dessutom, om hon har tur så kan hon låta honom sköta snacket, hon behöver bara fråga fler frågor så borde det gå bra. Dominick är inte precis ointressant heller för den delen.

"Jag började med vapen innan jag... började hata, kan vi säga", ler jag mot henne och tycker att hennes kommentar är... typisk av någon anledning. Som om det är en sådan kommentar en person jag känner skulle säga. En person som jag känner bra. Jag vet bara inte vem det är.
Jag betraktar Celine. Innan jag vet ordet av så har jag börjat tala. "Du är vagt bekant", mumlar jag. Sedan har jag lust att slå mig själv. "Förlåt, det där var mer en tanke. Jag måste verkligen lära mig att hålla käften."