(Snape/Draco) Sagan om en fantasi

Haha fan då. </3

Shh. Enjoy. Jag brukar faktiskt inte läsa så många ffs sååå... känn dig liksom hedrar

HAHA okej. Nu kommer jag få världens press på mig bara för att jag avgudar dig lite sådär i smyg. ♥33

Seriöst, nej Snape, skit i dörren, du kan stanna med draco, gå inte ut genom dörren för att göra den glad!

HAHAHA ah precis dörren bara förstör. //: Nejmen skyll på Pansy, HON KUNDE HA LÅTIT BLI ATT KOMMIT DIT.

PANSY, du ligger inte bra till!

Men aww, människa! ♥

Läst hela nu och, alltså, hahaha. Det här måste vara min favorit ff nu! XD dörren, den där jävla dörren!

dyker in lite spontant, och fy dörr! Fy!

Btw mer!

Söta ni är. ♥
~
13. Att springa runt och låtsas att man ler
Draco vaknade av att någon örfilade honom, hårt. Efter att ha gnuggat sig i ögonen såg han vem det var som hade slagit honom.
"Pansy!", utbrast han förvånat.
Hon var illröd i ansiktet och hyperventilerade.
"Jag har tänkt.", sa hon.
"Grattis.", log Draco.
Hon blängde på honom.
"Jag har tänkt på igår.", fortsatte hon. "Du var inte med på det va? Du.. du gillar väl inte honom? Om han har tvingat dig till något så kan jag hjälpa dig att anmäla honom."
Draco tittade undrande på henne.
"Vem pratar du om?", frågade han.
"Snape såklart!"
"Jag förstår inte vad du pratar om.", sa Draco lugnt.
"Jag såg er. När ni, ja, kysstes.", hon talade lägre och lägre.
Draco kollade på henne och skrattade till, han hoppades att man inte hörde hur nervös han blev.
"Jag och Snape? Är du säker på att du inte drömde?"
Pansy bet sig i läppen och funderade.
"I så fall var det en väldigt verklig dröm.", mumlade hon tyst.
Han drog henne intill sig och kysste henne på kinden.
"Jag älskar bara dig ju.", log han.
Okej, det var en lögn. Men ibland får man ljuga. Eller hur?
Pansy fnissade bara och virrade runt ett finger i sitt hår. Hon var söt, det var hon faktiskt. Men hon var inte Snape och det var Snape han ville ha.

Pansy tittade upp på honom och fnissade. Hon hade suttit så i nån timme nu och Draco började få ont i sina knän. Visst var det trevligt med närhet, men det var ju inte hennes närhet han ville ha.
"Pansy, kan du skicka saltet?", frågade Remus trött.
Pansy svarade inte, hon var upptagen med att stirra på Draco och fnissa.
"Draco, kan du skicka saltet?", frågade Remus, med en lite irriterad ton denna gång.
Draco svarade inte heller, för att han var upptagen med att tänka på Snape.
"Severus, kan du skicka saltet?", Remus lät riktigt irriterad nu.
Han skulle lika gärna kunnat ha fråga en vägg. Snape svarade nämligen inte heller, han var upptagen med att snegla på det där jävla paret. Han gillade inte att någon annan myste med hans Draco.
Tonks skrattade.
"Hur kunde du vara så dum att slå vad om att du skulle klara dig bra utan magi? Du håller ju redan på att bryta ihop.", flinade hon och viftade till med sin stav så att saltkaret flög mot hörnet där dom satt.
Remus svarade inte, han tog bara saltkaret och saltade sin mat. Men på grund av sin ilska råkade han ta i lite för mycket, och han dränkte maten i salt. Folket runt bordet skrattade, ja, förutom Remus, Draco, Snape och Pansy då. Dom tre sistnämnda satt fortfarande och tänkte på sin stora kärlek.
Snape fick nog av det där jävla paret som nu hånglade för fullt och med ett lätt vift med staven försvann hans tallrik från köksbordet. Han tackade tyst för maten och gick därifrån. Då kom Draco tillbaks till verkligheten. Han tittade efter Snape, följde honom med blicken. Hans blick drogs nästan genast till mannens bakdel.
"Underbar.", mumlade Draco utan att tänka sig för.
"Vad sa du?", log Pansy.
"Ehm, du är underbar.", sa Draco snabbt och log så trovärdigt han kunde.
Pansy fnissade till ännu en gång och kysste honom. Draco funderade på om det gills som otrohet ifall man tänker på någon annans läppar när man kysser nån. Kanske. Han suckade tyst och knuffade försiktigt bort Pansy från sina knän.
"Tack för maten.", log han mot Molly. Sedan vände han sig mot Pansy igen. "Jag ska bara gå och duscha."
Han hade egentligen inte tänkt säga det, det bara for ur honom. Men det var antagligen det han behövde nu, en dusch. Man sa ju alltid att man tänkte bäst då. Och tänka, det behövde han verkligen göra.
"Får man följa med?", frågade Pansy och fnissade till.
Draco hade lust att be henne att dra åt helvete och sluta fnissa, men istället log han bara och skakade på huvudet.
"Du får försöka överleva utan mig en stund."
Sedan gav han henne en slängkyss och försvann.
~
Jag vet inte riktigt hur det blev. Men jag är trött och har typ ingen bra fantasi just nu eh. Whatevah.
Mer? :<

♥ Mermermermermermermer! Bäst! Läst igenom allt nu och bevakar! Älskar denna ff!