Beastly friendship. (PRS)

"Marjorie?" Säger Crystal i frågande ton, med lite förvåning iblandat för att få det låta mindre uppriktigt. "Jag har för mig att hon aldrig varit speciellt förståndig, så det förvånar mig egentligen inte så mycket." Fortsätter hon som svar och Marjorie blänger på henne.
"Du vet själv om att du kommer bli hans undergång." Kontrar Marjorie med en föraktfull röst.
"Nej, jag vet att jag hittills lyckats hålla mig ifrån det och fem år är en väldigt lång tid. Så försvinna Marjorie innan jag berättar för Xavier att William försvunnit, ännu en gång, under din bevakning." Säger Crystal med ett litet, falskt, leende. Hon är inte rädd för vad som kan hända när hon är varulv och hon är väldigt säker på att Wesker inte är speciellt rädd för vad som skulle kunna hända heller. Dessutom brukar Crystal inte gå runt och slakta människor när hon kan, hon sitter snarare inlåst i sin kammare under de jobbigaste timmarna och försöker hålla fast vid sitt sunda förnuft.

Wesker tittade roande på Crystal och sedan Marjorie.
"Jag skulle lyda hennes råd" sa Wesker bara och såg när den andra kvinna försvann.
"Jag tycker uppriktigt synd om dig om du måste umgås med sådana där människor vanligtvis" sa han och såg beklagande på Crystal. "Det är tur att du får komma ut och träffa mig ibland" sa han skämtsamt och började sedan gå runt i parken. Han var imponerad, den var fin, finare än han hade trott. Han granskade Crystal men sa inget, han var osäker på vad han skulle säga. Helst ville han bara hålla om henne och se till att hon slapp återvända till dem andra, men han visste att en varulv var starkare när den var med sin flock.

"Det är ju min flo..." Börjar hon men ändrar sig lika snabbt. "...familj." Rättar hon sig själv, då hon inser att flock kommer låta extremt udda och liksom inte normalt genom en människas ögon. "Man väljer väl inte sin familj?" Fortsätter hon, den här gången lite mer frågande. "Fast det är en välkommen omväxling att få vara med dig också." Säger hon och vandrar in i något som verkar vara en labyrint. En plötslig spänning fyller henne. Liksom, tänk om de inte hittar ut - osannolikt - eller om det finns någonting där, som en skatt. Hon hade läst om sådant. Sedan blir hon lika plötsligt rädd och stannar, eller om man kan kalla det stannar att man backar bakom sin vän.
"Det finns inget farligt härinne, visst?" Frågar hon Wesker och gömmer sig liksom bakom honom. Lite grann åtminstone. Hon vill inte bli biten av de farliga ormarna som fanns i sagorna.

Wesker ryckte på axlarna.
"Fråga inte mig, jag har inte mycket övers inför familjer" sa han bara och tänkte på den far han hatade. Hans fars skalle vilade nu på hans hylla på kontoret. Wesker hade själv dödat honom! Hans mor, ja hon hade dött för några år sedan och han saknade henne inte direkt. Wesker tittade roat på Crystal när hon gömde sig bakom honom. Det var hon som var starkare än honom, men han antog att vissa saker var naturliga att göra för kvinnor som att söka skydd i vissa lägen.
"Jag tror inte det är något att oroa sig för" sa han vänligt och tog ett steg in i labyrinten.

Crystal följer efter honom, häckarna som bildar labyrinten är såpass välklippta att Crystal undrar om det är några dagar sedan de öppnat parken för allmänheten eller om de precis öppnat. Crystal skulle aldrig klarat av att hålla efter någonting såhär väl.
"Vänta lite, vi kommer hitta ut igen, visst?" Säger hon osäkert och kastar en blick mot utgången. Nu har hon ju förmågan att kunna klättra rakt över växtligheten eller liknande för att ta sig ut, men att göra något sådant mitt ute bland folk kan nog klassas som otroligt dumdristigt. Så det är väl därför hon inte riktigt vill tappa bort sig. Den kanske inte är speciellt stor, då är det lättare att hitta ut... troligtvis.

Wesker la en hand på hennes arm.
"Vi hittar ut, oroa dig inte Crystal" sa Wesker lugnande och fann det roande att hon var lite nervös. Hon som kunde ta sig ut hur lätt som helst. Wesker undrade mest vart labyrinten skulle föra dem?
"Vart tror du vi hamnar?" frågade han nyfiket. Han hade svårt att föreställa sig att det fanns något roligt i andra änden.

Crystal tar upp en av hennes rosor, kanske för att de brukar få henne slappna av. Samtidigt är det väl bara en udda vana hon har.
"Jag vet inte, det är väl roligast med ett mysterium?" Frågar hon, kanske lite motsägelsefullt eftersom hon fortfarande tänkte på hur det skulle vara att sitta fast i en labyrint. Sedan kommer spikkistan upp i minnet och hon tycks mulna lite. Även om hon snabbt rycker upp sig, vilket betyder att hon får tankarna på annat när hon ser sig om lite överallt när det börjat växa blommor på buskarna - eller så är det någon annan sorts växter.

Wesker ryckte på axlarna.
"Mysterium har aldrig varit min grej, jag gillar att ha alla svaren" erkände han. Wesker var en man som ville veta allt, det var enklare att utnyttja situationen då. Han studerade Crystal och märkte en kort förändring hos henne. Det var ingen stor eller tydlig förändring och hade han inte varit uppmärksam hade han missat den. Men han hade lärt sig att vara uppmärksam, han levde på sådant. Men han såg att hon snart var glad igen och fann sig själv inte att fråga. Han tittade upp när de hamnade i en korsning.
"Höger eller vänster?" frågade han.

"Då borde man nog bli en fågel eller något, de kan ju flyga var de vill och se vad de vill." Säger Crystal och kastar en längtansfull blick upp mot himlen. Men, varg är väl rätt befriande att vara det med, så hon borde inte klaga. Vid korsningen lyssnar hon faktiskt som mest på om det kommer något ljud eller liknande från något av hållen men det tycks vara som att det enda ljud vars källa skulle kunna vara placerat i labyrinten har något med vatten att göra. Problemet är att vatten aldrig är särskilt lätt att bestämma var det är någonstans.
"Vänster..." Svarar hon dock, tvekande men ändå nästan på en gång.

Wesker såg på Crystal och log, hennes önskningar och drömmar var ibland lite underliga.
"Jag hade inte kunnat sköta mitt jobb om jag var en fågel och jag gillar inte riktigt tanken på att kunna bli ner skjuten när som helst" sa Wesker. Han var förvånad över vilka samtalsämnen de kunde ha ibland, men Crystal var den enda som han kunde tala fritt med. Han kunde säga vad han kände och tyckte när hon var med.
"Då går vi vänster" sa Wesker och svängde vänster.