Rolla någon?

-Tack, svarade Luciana. Jag köpte henne i bulgarien för två år sedan.

Hon stängde Elsas bur och log mot Chelsea.Hon kände sig inte alls lika ensam som tidigare.
Hon tog upp en borste och började borsta sitt långa,bruna hår.

-Är det ditt andra år på Hogwarts? Frågade hon.

[Vad har jag missat?]

Hej på er alla! Sofia Albuslover sa att det var antagligen okej om jag joinade er här, men om ni andra inte vill så säg till ~^^~

Mall:
Namn: Denise Wenderston
Smeknamn: Kaede
Blodsstatus: Halvblod, mamma häxa, pappa trollkarl.
Ålder: 12
Årskurs: Två
Utseende: Stort, fluffigt rosa hår (tänk scene/emo-aktigt), bruna ögon, kort och smal, sminkar sig rätt mörkt. Ganska 'barnsligt' utseende, fortfarande ganska runda kinder och stora ögon. Ljus hy.
Elevhem: Hufflepuff
Personlighet: (Väldigt kortfattat, jag gillar att spela fram det till stor del) Väldigt blyg och inåtvänd, tålmodig, rättvis, dåligt självförtroende, jobbar hårt i skolan och vill lyckas men det går inte så bra ändå.
Familj: Mamma och pappa.
Övrigt: Älskar Japan och allt som har med Japan att göra, hälsar oftast på japanska och även andra små fraser, då hon faktiskt kan liiite grand.
Älskar att rita, är väldigt duktig på det också men tycker inte det själv.

[lillaWIW du kan visst vara med!]

Jag letade mig snabbt genom tåget och satte mig i en tom kupé längst bak i tåget. Jag la upp min koffert på på bagage hyllan. Eller koffert och koffert det var snarare en väska. Min lilla favo väska, stor klargul med vita stjärnor. Just då började tåget åka. Jag hoppade nästan fram till fönstret och ställde mig på tå och vinkade till mamma och pappa som stod på perrongen. Mamma kastade en slängkyss åt mig och pappa log stort. Jag skulle sakna dom. Tåget svängde runt en krök och jag satte mig ner igen, suckade och fäste upp mitt lila hår i en toffs.

Chelsea nickade kort.
"Vilket elevhem är du med i?" frågade hon nyfiket och tog huvudet på sned. Tåget åkte, och det gnisslade dovt, det var nästan lite mysigt.

"Jag vet inte. Det är mitt första år.

~Denise~

Kaede rusade längs tågstationen. Tåget skulle gå om bara några sekunder.
"Ja, ja, sayonara, okasan", sa hon till sin mor och hoppade på tåget. Hon drog så hårt hon kunde i handtaget på kofferten men den lilla kroppen orkade inte dra upp den för trappstegen för att få upp den på tåget. Hennes pappa svängde med sin trollstav och leviterade den upp för trappan.
"Tack!" sa Denise andfått och började gå längs tåget för att hitta var hon kunde sitta. Helst skulle det ju vara folktomt så hon kunde sitta och rita utan att behöva skämmas för att det var massa folk som tittade på henne och tyckte hon var konstig.
Någon kupé som fullt ut uppfyllde detta krav fanns dock inte, så hon gick in i en där det bara satt ett par flickor. Hon hoppades verkligen att de inte fick för sig att prata med henne, det skulle bara bli jobbigt. Hon tog upp sitt ritblock och en penna och började teckna.

Jag tittade ut genom fönstret och önskade att någon skulle sätta sig i min kupé, men mina vänner Clara och Lily hade tydligen missat var jag satt, och om jag skulle gå och leta efter dem så skulle väl nån annan ta min kupé. Jag suckade och tog upp en bok. Tänk om någon intressant person skulle komma hit till min kupé. I min bok var det alltid så lätt att få nya vänner, men så var det inte i verkligheten. Jag suckade och skakade av mig den vemodiga känslan och försvann in i bokens värld.

Chelsea~
Jag nickade kort, en ny flicka kom in. Jag granskade henne, och log försiktig.
"Hey." sa jag kort och kollade på henne. Hon verkade vara inne i sin tecknande, och kom på efter att jag kanske störde.

(Vänta, alla hoppar mellan första och tredje person, borde vi inte ha något allmänt eller ska vi bara köra lite olika? Jag gillar tredje person bäst)

~Denise~

Just som Denise höll på att teckna ögonen på personen hon ritade, som råkade vara en mangaflicka som satt på en bänk och tecknade, pratade en annan av flickorna i kupén med henne.
Kaede visste inte riktigt vad hon skulle göra, hon rodnade kraftigt och tittade upp. Förhoppningsvis dolde det rosa fluffet som var hennes hår i alla fall delvis rodnaden på kinderna. Hon blinkade ett par gånger med de visuellt förstorade ögonen. Hon gillade faktiskt de här cirkellinserna, de fick henne att se mindre ful ut, och i kombination med hennes vanliga mörka ögonsminkning såg hennes ögon faktiskt större ut. Hon tittade ner i marken.
"Hej", mumlade hon kort, och visste inte riktigt vad hon förväntades göra efter det. Hon vågade inte börja rita igen, då hon var orolig att det kunde uppfattas som oartigt, men hon tyckte också det kändes konstigt att bara sitta där och vänta på att något mer skulle hända.