PRS (Matizze)

Milady....Det kändes otroligt udda att någon kallade henne det. Även när hennes föräldrar levt och hon varit dotter till stadens sömmerska så hade hon inte blivit kallat mer än fröken i bästa fall. Ofta hade hon blivit kallad vid sitt namn, Viktoria, eller bara unge.
Då Devon sedan försvann så slog sig Viktoria ner vid gravarna. Hon strök handen över den kalla jorden. "Jag ska hämnas er" mumlade hon till sin mor och far återigen. Nu när demonen var borta kunde hon äntligen uttrycka sina tankar en aning friare. "Men jag kan inte ansluta mig till er..." mumlade hon sedan med något sorgsnare ton. Om Devon skulle få hennes själv kunde hon väl inte dö? Utan bli ett livlöst skall, som på något sätt levde. Och så skulle hon bli i evig tid....
Viktoria skakade bort sina tankar och granskade istället skogen runt om kring henne. Den var tyst och inget mer hördes än fåglar och vinden. Så ensam hon nog var i den stora skogen...De flesta av stadsborna höll sig just till staden.
Viktoria reste sig upp från sin plats bredvid gravarna och förde upp sina jordiga fingrar till pannan. Märket brände och pirrade svagt ännu. Eller, hon borde nog kalla det sigillet, som Devon gjort.
Då han sedan återvända, något snabbare än hon förväntat sig. Vände hon sig om mot honom och borstade bort jorden från sina händer så gott som det gick. Men det spelade ändå ingen roll, hela hon hade ändå flera lager smuts över sig, lite jord gjorde ingen skillnad.
Hon tog emot brödet som räcktes emot henne. Två saker slog henne först. Det var varmt, hon hade inte ätit varmt bröd på mycket längre...Och så mycket det var. "Så här mycket bröd har jag aldrig haft" mumlade hon tyst till sig själv. Hon slog sig ner igen på marken med en lätt duns och vecklade upp omslaget på det ena paketet. Hon rynkade smått på pannan, vad var detta för bröd? Det var verkligen inte de hårda rågkakorna hon brukade få tag på. Utan mjuka vetebullar.
"Det här är överflödigt" mumlade hon. Hon ville absolut itne vara otacksam, men att köpa så fint bröd var verkligen överflödigt. Tänk så mycket annat man nog hade kunnat köpa för de pengar som blivit över från det här...
Men hungrig som hon var så sa hon inget mer utan satte tänderna i en brödbit och tuggade snabbt, och snabbt stelnade hon till. "Vad i..?". Vad tusan vad det för kladd inuti? Aldrig hade hon ätit ett bröd med en fyllning så söt. Hon svalde sakta och fortsatte sedan äta. Då den första brödbiten var slut så virade hon varsamt in resten i omslaget igen. Det här kunde räcka i några dagar...

"Milady klargjorde aldrig exakt vad hon sökte och bageriet rekommenderade speciellt det där brödet åt milady", sade Devon som för att klargöra saken. Att se henne stelna till, uppenbart överraskad, när hon satte tänderna i brödet gjorde det värt hela besväret. Hennes förvirring hade inte varit så dålig den heller, tänkte Devon med skadeglatt lysande röda ögon som följde hans misstress varje rörelse.
Devon hade självklart vetat att det här måste vara så långt från det hon var van vid som möjligt. Han hade listat ut så mycket efter en snabb blick på tre smutsiga mudlarks [försökte hitta en översättning men det verkar inte finnas någon... mudlarkar? XD] och deras knappa brödföda. Det var dock något visst i att dra sin misstress så långt från hennes tidigare liv och vanor som möjligt, som om han upprepade gånger släppte en skål av glas och lät den falla till marken liksom för att se efter om det verkligen var glas.
En säreget modig liten fågel satte sig i närheten av hans misstress fötter och började snabbt picka i sig av smulorna som hade fallit av brödet, som om den var för dum för att ens tänka på konsekvenserna av sitt vågade drag. Konsekvenserna tänkte dock på fågeln och domen kom i form av en räv som, snabb som en pil, kom rusande och slöt sina käftar om den lilla fågeln. Devon hörde ett knäckande - antagligen fågelns nacke - och sedan flera mindre då rävens käkar systematiskt jobbade för att mala sönder fågeln till något ätbart. Devon kunde inte låta bli att undra vad konsekvenserna av att göra det mitt framför hans misstress skulle vara.

Viktoria fnyste lätt. "Rekommenderade? Om de visste vem jag var exakt så skulle de knappt ge mig deras hårdaste och äldsta bröd". Ändå gången hon fått bröd som faktiskt varit rätt så fint, inte ett dugg mögligt eller så hårt, hade varit då hon stulit det direkt från bageriet. Men det var ofta folk där så hon kunde inte göra det så ofta.
Viktoria reste sig och borstade bort smulorna från sin klänning. Den var lika bedrövligt smutsig som hon själv var, och trasig i kanterna. Den hade en gång varit ljust grå, men var nu mörk av smuts.
Då fågeln hoppade fram studerade hon den med ett lätt leende, hon var glad att hennes smulor kunde bli någon annans mat. Men innan hon sedan han reagera, hoppade räven fram. Hennes leende försvann men hon gjorde inget. "Antar väl att alla har rätt att äta" sa hon tillslut.
Hon vände sedan blicken mot Devon, vad skulle hon göra nu egentligen? Då hon tänkte efter så hade hon nog lite pengar i sitt "hem". Hon kanske kunde använda det till att köpa något hon behövde, som skor,hon hade inte ens några, eller kanske några rena och hela kläder? Hon hade ju redan mat för några dagar.
"Devon, ta mig till gränden mellan Spinnargatan och Klockslagargatan" sa hon utan några förklaringar.

"Jag ska tänka på det nästa gång, milady", sade Devon med ett snett leende. Om det var hårt gammalt bröd hon ville ha så skulle hon definitivt få det. Det skulle Devon bli man- er... demon för. Vid sin misstress nästa uttalande kunde Devon inte låta bli att höja lite på ögonbrynen.
"Har verkligen alla rätt att äta milady?" frågade han med ett litet leende lekande i den yttersta spetsen på mungiporna. "Även de män som du har svurit att ta hämnd på? Föredrar milady att bli buren för att sedan oförklarligt dyka upp mitt ur ingenstans i gränden eller att gå dit?" fortsatte han sedan, med ett lite bredare leende. Han skulle vara respektfull, det visste Devon, och vem annars skulle tilltala en gatunge med så fina titlar och fraser, som om han stod under henne i rank? Han ifrågasatte inte sin mästare, han bad bara om ytterligare detaljer.

Viktoria fnyste lätt till igen. För henne dög brödet bara det inte hade sönder tänderna på henne och inte var för mögligt, bara hon fick mat i sig i alla fall.
Då hon hörde hans frågor gav Viktoria honom inte en alltför vänlig blick. "Ja, de får ju inte dö av svält, jag vill hellre se till att deras blod är på mina händer" svarade hon på den första frågan. Hennes ögon hade mörknat smått vid tanken på männen.
"Jag vill inte bli buren!" sa hon sedan och lät inte alls glad. Hon var ingen liten unge, även om man kunde tro det. När hon tänkte på det så undrade hon hur gammal han trodde hon var....Hon studerade honom, han såg inte ut att vara mycket äldre än henne, men var säkert mycket äldre.

När hans misstress nämnde sitt slutgiltiga mål smalnade Demonens ögon i ett belåtet grin och hans tunga spelade utanför munnen innan han återföll i den roll som han spelade. Just de orden var som ett signum för Devon, det som han var till för och det som han åtskilliga gånger skulle gå i graven för om så behövdes. Det var det målet som hans skulle påminna sin misstress om tills domedagens mistlurar ljöd och ännu längre. Han skulle inte sluta förrän hans löften var infriade och hennes själ, slutligen, var hans. Hon skulle aldrig tillåtas glömma de orden, skulle aldrig få fly från de känslorna. Det var Devons jobb att se till.
"Jag vill inte bli buren!" Åh? Hade babyn kommit in i "kan själv-fasen"? Devon klippte av tanken med en respektfull bugning mot sin misstress innan han frestades att utveckla den och satsa sitt kontrakt på något så barnsligt.
"Som milady önskar", sade han bara kort och väntade på att få höra hennes briljanta lösning på transportproblemet.

Viktoria hade länge föreställt sig hur hon skulle ta de där männens liv. Det hade varit en tröst då under de gångerna hon faktiskt svultit. Hon mindes deras ansikten så väl, hon skulle aldrig glömma dem.
Viktoria hade stått inträngd i ett hörn och skrämt sett på medan de fem männen kommit in i hennes mor syateljé och skjutit hennes far...Hur hon själv skrikit och gråtit....
Viktoria rycktes av sina tankar då Devon sa något. Hon vände blicken mot honom och höll inne med en suck. Han gick henne på nerverna, hon brukade inte bli irriterad så ofta men han gick henne verkligen på nerverna. Och han verkade vänta på att hon skulle säga något...Vad skulle hon föreslå? Hon visste knappt hur man kunde ta sig fram mer än gå. Hon muttrade något som lät som "Strunt samma" och vände ryggen åt honom och började gå. Som han gick på hennes nerver...

"Som milady önskar", sade Devon igen, mer för att se hur långt han kunde gå innan hon tappade tålamodet än för att det verkligen behövdes. Han började gå i precis samma ögonblick som sin misstress, som om det hade varit förutbestämt sedan länge precis när och hur de skulle lämna platsen. Devon lät dock sin misstress gå ett halvt steg före för att visa henne vem som verkligen bestämde och var ledaren av de två.
Det var skrattretande egentligen, så enkelt hade det varit att vifta bort det faktum att Devon faktiskt inte hade den minsta lilla aning om var gränden mellan Spinnargatan och Klockslagargatan låg. Devon behövde bara ha besökt en plats en gång för att för alltid minnas var den låg, det spelade ingen roll om besöket skedde på en karta eller i verkligheten och inte heller hur länge då han memorerade hela världskartor på sekunder. Dock hade Devon aldrig haft det minsta lilla intresse av att memorera den endaste lilla gränd i Londons slumkvarter, eller i London alls för den delen. Med en djup suck insåg Devon att det tydligen var dags för en sådan sightseeing nu. Han såg verkligen inte fram emot det. För att föra tankarna på annat håll bestämde han sig för att starta en konversation med sin misstress.
"Så du- ni var alltså ensambarn, milady?" frågade han så artigt som hans roll tillät honom. Så fort som orden lämnat hans kluvna tunga önskade han att han hade låtit bli. Han var inte intresserad och förstod inte vad han skulle vinna på att låtsas vara det heller. Det måste ha funnits tusentals andra, intressantare frågor, såsom "hur kommer det sig att ni heter samma sak som drottningen?" eller "det ser ut som att det kommer att bli regn snart, tycker ni inte?" eller... glöm det...

Viktoria gick på längs den lilla upptrampade stigen som ledde ut ur skogen. Hennes nakna fötter stötte gång på gång på stenar, pinnar och andra hinder, men hon verkade knappt vara berörd av det. Kanske för att hennes fötter ofta var bortdomnade av kyla. De tinade nästan aldrig upp riktigt.
Ljuden från staden hördes tydligare för varje bit de gick. Och lukten utav förorening kom som en vägg emot dem. Men ännu var det en bit av skogen kvar, och sedan var det en vandring till de fattiga kvarteren i staden.
Hennes hem var mycket enkelt, knappt värt att kalla hem ens, det var bara ett regn och insynsskydd gjort av en gammal låda, någon planka och tyg. Men hon kunde sova där utan att störas, och förvara det hon lyckades stjäla. Hon hade också ett fotografi på sig själv som nyfödd med sina föräldrar..Det var nog det värdefullaste hon ägde.
Plötsligt bröts Viktorias funderingar, återigen av Devons röst. Hon vände blicken mot honom men slutade inte gå. Hennes irritation hade lugnat ner sig. "Ja" svarade hon enkelt. Men hon tillade för sig själv i en tystare ton "Jag tror far blev impotent av drogerna efter att jag föddes.....".

"Eller bara oförmögen att få upp den?" föreslog Devon hjälpsamt utan att låtsas om den svagare ton i vilken hon sade den sista meningen. En känsligare person hade bytt ämne men Devon var varken känslig eller sugen på att byta ämne. Han kände tvärtom ett starkt behov av att få slut på den här diskussionen snarast möjligt och vem var då inte bättre att avsluta den än den som börjat den?
Det som nu slog emot Devon måste vara vad människor benämnde stank. Devon kände sig dock inte lika dömande, han klassificerade doftpartiklarna som passerade hans tunga varje gång han tog ett andetag en och en, för hur skulle de någonsin kunna bli till någon nytta om han inte gjorde det? Precis, utan klassificering var dofterna ingenting annat än en störande stank som dränkte allt annat. Ett plötsligt rasslande i buskarna intill stigen fick Devon att byta sinne från doft till hörsel och sedan förstärka alla fem, men trots förberedelserna fortsatte han att gå som om han inte hade hört något över huvud taget.