Where magic lives. (privat)

[Menade Powerplay. x) Ifall det blir så att jag tar över så får du slå mig på fingrarna med en linjal. ]

Amia torkade av kniven emot sin blodröda mantel, det syntes inte ens att hon hade blod på den.
”Vad har jag för nytta av dig om du är död?” frågade hon istället för att besvara hans fråga.
Tamara hade alltid varit vass med tungan medan Amia varit den tillbakadragna men det hade ändrats. På bara några sekunder, efter ritualen insåg hon var det som om hon vore som en ny person. En med mycket bättre självkänsla, en med en vass tunga likt Tamara.
”Varför skulle de håna staden? Var vinner dem på det?”
Amia väntade inte på hans svar. Något inom henne sade att han inte skulle skada henne så hon vände honom ryggen, sina bara fötter lämnade blodsspår efter henne medan hon tog sig fram till öppningen.

(Jag tycker det inte var så mycket powerplay det där^^ Det ska jag Gör detsamma ifall jag gör det)

Anan skakade på huvudet. "Troligtvis ingen...". Han gick fram till sina vapen och plockade upp dem, skölden, svärdet, knivarna, och så bågen och kogret med pilarna han alltid hade fast någonstans på kroppen.
"Vår ledare och tyrann vill ta över landet, styra det, han hånar det i tillfredsställelsen att de äldsta här är döda".
Han gick efter henne...hon hade ju sagt att han skulle hjälpa henne. Även om han troligtvis bara ksulle hamna i mer trubbel.

Amia stannade upp, lyssnade till ljuden utanför. Mannen verkade ha rätt.
”Den enda vägen ner är längst stentrappan”, sade Amia tveksamt.
Stentrappan som var ockuperad.

"Enda va?". Anan såg sig om i templet. "Går det inte att klättra nerför någon av de här öppningarna då?". Det var öppningar som var som ett slags fönster utan glas.
Han torkade återigen bort blod från kinden, skulle nog bli ett ärr....

Amia kastade en giftig blick på honom men hon insåg att hon inte ens tänkt på att klättra nedför stupet, längst bergväggen. Det skulle komma att bli farligt men kanske var det aningen mindre farligt än att möta männen, soldaterna som kunde jämföras med döden själv.
Utan att svara honom gick hon fram till en av öppningarna och blickade ned. Det var nära inpå hundra meter om inte längre ned till staden. Hon gick några steg tillbaka då hon kände yrseln slå emot henne. Hon mindes en historia hon hört då hon var yngre, om en pojke som gjort sig vingar och flög ut över ett bergstup som hon alltid hade sett som detta hon nu stod framför.
”Har du någonsin klättrat förr?” frågade hon.
Hon lade märke till hans sår längst kinden som inte ville sluta blöda. Det skulle distrahera honom. Hon ångrade inte vad hon gjort honom även om hon insåg att ifall han föll tills sin död skulle hon inte ha någon kvar längre. Han var som en länk till allt som en gång funnits. Varför?
”Vill du ha hjälp med det där?” frågade hon för första gången något mjukare på rösten.

Anan ignorerade hennes blick och tittade henne över axeln. Det var långt ner, men om man bara hade ett bra fäste hela tiden skulle det nog gå...Även om han skulle ha svårt att förklara sig sedan.
Han nickade sedan som svar på hennes fråga. "Det är en liten del i vår träning, vi...jag menar jag kan klättra". De hade tränat många timmar med att bara hålla sig kvar på en bergsväg, utan att klättra uppåt eller neråt.
Då Anan hörde den nästa frågan såg han misstänksamt på henne, menade hon allvar? "Tack men nej tack, har haft värre...". Hans kropp pryddes av diverse ärr och sår.

Hon ryckte enkelt på axlarna vid hans avböjande. Det hade inte behövt ta lång tid. Det fanns alltid örter som stoppade blödning närvarande vid ritualerna som det oftast behövdes blodsoffer för att genomföra.
"Så hur gör vi detta?"
Hon såg på honom och en tanke for genom hennes huvud. Varför dödade han henne inte helt enkelt? Hans överbefälhavare hade troligtvis förlåtit honom för vad han hade gjort. Och varför var hennes död, de äldstes död och de andra fyras så viktiga för dem? Ifall de ville veta deras hemligheter så skulle de aldrig finna dem ifall alla var döda. Ifall inte …
Amia stelnade till, frös till is. Tänk om de planerade att försöka hitta den heliga platsen. Början på alla början, livets begynnelse, vaggan av död.

Anan ryckte på axlarna han med. "Man klättrar helt enkelt. Om du vill ha det säkrare för dig kan vi ta represterna och binda de runt oss så vi sitter ihop, och så klättrar jag överst, då kan jag stoppa ditt fall ifall du faller" sa han sedan och såg emot repen som låg kvar.
Han hämtade de och såg frågande på kvinnan som han inte ens visste namnet på än.

Amia bet sig själv i läppen, hårt. Hon försökte lugna sitt skenande hjärta. Aldrig i livet att hon skulle visa sig svag framför honom men hon kände hur färgen försvunnit ifrån hennes ansikte.
”Okej”, sade hon en aning tveksamt och samtidigt frågande.

Utan några mer ord så tog Anan repet och knöt det noga kring kvinnans midja utan att behöva röra henne så mycket.
Sedan knöt han den andra halvan kring sin midja. Han gick sedan mot fönstret och svängde ena benet över och sedan det andra. Han fick tag i en kant med fötterna.