The French Revolution (PRS)

Adele drog schalen ännu mer om sig i den kyliga vinden. Hennes hennes fläta åkte omkring på ryggen och vinden gick rakt igenom hennes kläder.
Hon vände sig mot honom och log också med de rosa läpparna. "Jag tror jag klarar mig, jag har hittat på en ursäkt till varför jag försvann". Hon hördr samtal ifrån ett öppet fönster. Det var en främling och hennes far som pratade.
"Jag lovar sir" sa Adele sedan lika allvarligt. "Jag ska inte berätta, god afton nu, och adjö". Hon vände honom ryggen och gick innanför stängslet. "Adjö...Hoppas det går bra gör er" sa hon igen ävrn om det innebar att hon fick det sämre. Hon vred sedan huvudet mot honom och log ett sista leende innan hon kom in i sitt hem.

René nickade tacksamt och följde Adele med blicken då hon steg in genom porten. Skymningen bekom henne verkligen, tänkte han frånvarande, en mycket ovanlig tanke för honom. När hade han någonsin brytt sig om de vackra sakerna i världen?
"Tack. För allt." Adele såg inte bakåt då hon gick in, och först då dörren stängdes efter henne började René gå hem. Han såg sig inte för då han gick längs med gatorna, och för en gångs skull snurrade hans tankar inte runt skolan eller halvformade planer för protester och framtiden. I stället tänkte han på Adele och undrade om de skulle träffas igen, om hon verkligen hade trott på det han hade sagt, om hon tänkte på honom?

Då dörren var stängd bakom Adele suckade hon ut för sig själv. Hon hade klarat sig ändå...Hon hade tagit sig till kaféet, och tillbaka. Jeanettes röst avbröt hennes från hennes tankar. "Lady Adele! Vart har du varit?" frågade hon med en orolig stämma som nog kunde höras ända ut. Förklädet kom fram till den unga kvinnan och synade henne ifall hon hade några skador.
"Lugna ner dig Jeanette....jag skulle gå i förväg för att kolla på ett stånd, men så tappade jag bort dig...jag har letat efter dig sedan dess tills jag gick helt vilse. Men jag lyckades hitta hem nu" sa Adele även om hon tyckte sin ursäkt inte alls var så bra.
Jeanette såg en aning misstänksam ut, men hon ställde inga mer frågor utan lät ladyn försvinna upp till sitt rum.
Adele byte upp till sitt nattlinne i godan ro och funderade mer. René hade fått henne att tro. Men vad skulle hon göra med den tron nu? Det fanns nog inte mycket om hennes föräldrar trodde på det motsatte.
Hon gick och la sig med huvudet fullt av det hon fått höra, och den som berättat det hon fått veta. Hon blev inte klok på René, han hade varit vänlig idag, helt i kontrast hur han varit då de stött ihop på torget.
Adele somnade till sist, och nästa dag kom fort. Adele hade ibland olika uppgifter, lite som skoluppgifter, hon fick läsa historia och lära sig andra viktiga saker.
Tillslut kom hennes fritid och hon gick ut med Jeanette på torget igen. Det var en vacker dag, solig och molnfri. Men trots det var det kyligt.
Som alla dagar hade Adele sin korsett, det var hon tvungen till för att det anstod en dam. Men hon hade aldrig gillat den, kanske för att hon alltid hade lite svårare att andas med den på. Och denna dag kändes det extra jobbigt...Hon måste ha dragit åt den extra hårt för hon började nästan bli lite yr...Hon andades ansträngt och försökte njuta av vädret.
"Min lady, hur är det? Ni ser en aning blek ut" frågade Jeanette aningens oroligt. Adele log lugnade. "Det är ingen fara Jeanette". Hon kunde inte direkt göra något åt korsetten.

Då kyrkklockorna klämtade fem tunga slag tävlade universitetets elever om att komma iväg från den stora stenbyggnaden. Gatan utanför fylldes av unga män som snabbt ville lägga avstånd mellan sig och universitetet, även om det bara var till närmaste café för att diskutera skolämnen som historia, politik eller filosofi.
René tog sin tid och gick med lugna steg, flankerad av Jacques och Frederic. Eleverna undvek att skuffa till dem, för de hade rykte om sig att orrska problem, och de flesta visste inte detaljerna kring de gånger de suttit i fängelse över natten.
René irriterades över att de antogs vara upptågsmakare, då de strevade efter något mycket större! Han ville inte orsaka kaos, utan frambringa ordning.
"Jag måste köpa mat. Följer ni med till torget?" undrade Frederic. Jacques såg inte upp från sin bok, men han nickade och René följde sin väns exempel. Han hade egentligen annat att göra, och han var inte hungrig, men pamfletterna kunde vänta en stund.

Adeles blick drogs mot ett stånd fär de sålde utsökta tyger. Hon brukade nästan aldrig köpa något, om hon inte verkligen behövde då, men hon älskade att titta på alla vackra saker. Hon var inte fåfäng, men hon uppskattade sköna saker.
Hon lät sin blick svepa vidare innan hon började gå igen. Jeanette var bara något steg bakom henne. Adele styrde sina steg förbi ståndet med tygerna och märkte inte att Jeanette stannat upp och börjat prata med säljaren då Adele fått syn på tre bekanta ansikten. Det var Rene och hans vänner.
Hon log mot hans håll och tänkte precis ta sig dit för att hälsa, då en tung hand las på hennes axel. Hon vred på huvudet för att få syn på en ung man, kanske en student.
"Det är inte alltid man ser ett sådant skönt ansikte på torget" sa han. Det var något med hans hållning och ton som fick henne att rysa till. Han lät oerhört självsäker och hade en inställsam ton. Men det var något, annat som hon inte riktigt gillade.
"En sådan skönhet borde verkligen inte gå ensam" log han sedan. Adele försökte skaka av sig hans hand. "Jag går inte ensam". Visserligen var Jeanette kvar vid ståndet, men hon var inte ensam. "Ursäkta mig sir, men jag måste gå vidare" sa hon som en ursäkt att slippa prata med honom mer.

Frederic gick till det stånd han alltid köpte sina varor ifrån, och hälsade glatt på den runda kvinnan som med ett brett leende undrade hur han mådde. Jacques ursäktade sig snabbt och René följde honom med blicken då han tog sig till en försäljare, som hade ett litet urval gamla böcker ordnade på bordet framför sig. René började gå mot honom, då ett bekant ansikte fångade hans uppmärksamhet och fick honom att stanna upp.
Adele stod längre bort och talade med en ung man, som stod med ryggen mot René. Han rynkade på ögonbrynen då han märkte hans hand på hennes axel, och han tog några steg närmare dem. Adeles min var missnöjd, och René ökade på stegen då mannen inte backade undan.
"Mademoiselle, jag tappade nästan bort dig", sade René då han kom fram till dem, och såg kallt på mannen.

Mannen backade inte undan, han log fortfarande. "Ursäkta, men gå inte än mademosielle". Han vände sig upp då han hörde Renée. "Känner ni denna förtjusande mademosielle?" frågade han.
Adele var lättad, väldigt lättad att han kom. "Rene" hälsade hon med ett litet leende som nog avslöjade hennes lättnad. Mannen vände blicken mot henne igen, denna gång var den mycket mindre vänlig.

René släppte inte mannen med blicken, och han visste att han kunde få människor att vvända bort endast med dess kraft. Han nickade och ställde sig bredvid Adele något beskyddande.
"Och jag skulle uppskatta det om ni lämnade oss ifred, min syster tycks inte vara bekväm i ditt sällskap", sade han, och ljög flytande utan minsta tecken på tvekan. Som för att bevisa sina ord erbjöd han sin arm åt Adele.

Adele förstod nu lite mer vad René gjorde, och kände sig ännu mer tacksam. Hon tog hans arm även om det kändes en aning udda. Hon kände ju knappt honom.
Mannen granskade dem en kort stund. "Ni är inte särskilt lika" sa han först, men backade undan några steg. "Men adjö". Han vände sig om och började gå därifrån.
"TacK" viskade Adele så mannen inte skulle höra. Hon log mot René. Hon visste inte varför han hjälpt henne så, men hon var glad för det. "Jag trodde han inte skulle låta mig gå där ett tag...". Hon släppte hans arm igen.