Sachiko Ever After (Rollspel för erfarna)

Derek slog upp ögonen. Han tittade upp på en glad sol, som hånlog mot honom. Men vänta, solar kan inte le, kom Derek på.
Han vände på huvudet och försökte hitta de andra med blicken. "Hallå, någon där?"
Inget svar. Derek suckade och försökte resa sig upp, men något våt på ryggen hindrade honom. Han insåg att han låg i en blodpöl. "Inte kul, guys!" ropade Derek argt. Han kunde mycket riktigt föreställa de andra som fnissade bakom någon soffa.
Derek såg sig omkring, fortfarande liggandes ner i blod pölen, och hoppades att det inte var riktigt blod. För vad skulle hans bästa vänner få tag i blod?
Det såg ut som ett dagis, eller i alla fall som ett fritids.
Derek såg ut igenom fönstret och det var blecksvart - som om någon hade täckt över fönstren.
"Gud...", muttrade Derek och försökte resa sig upp igen. Det gick inte.
Efter en stund insåg han att han långsamt sjönk djupare och djupare ner i pölen. Som kvicksand!
Nu började Derek bli rädd på allvar. "Seriöst! Det är inte kul!" skrek Derek argt.
"Det är inget skämt", sade en röst bakom honom. Derek försökte vända sig om och se vem de var men det gick inte.
Han förstod i alla fall att det var en kille. "Doug? Är det du?" frågade Derek.
"Nej, jag är inte Doug. Jag heter... Okej, det vet jag faktiskt inte." Killen suckade lågt.
"Men ni - du och dina vänner - befinner er på ett dagis fullt med zombies", sade killen. Derek fnös darrande.
"Som om jag skulle tro på det", muttrade han hånfullt.
"Du kanske blir tvungen. I alla fall, ska jag hjälpa dig eller inte?"

Sienna tittar upp då hon hör steg i korridoren.
Hon ställer sig på darrande ben upp och torkar bort tårarna innan hon vågar säg på att fråga lite lågt, men ändå fullt hörbart.
"Vem?" undrar hon och rösten darrar efter skräcken och gråten.
"Vad är det här egentligen?" hör hon en röst säga tillsammans med hennes egna. Sienna tjuter skräckslaget till.
"Är du verkligen... människa?" fortsätter rösten och framför henne dyker ett genomskinligt och vitt ansikte fram på väggen.
"D-du är e-en fli-flicka", stammar hon fram.
"Är jag?" undrar ansiktet i väggen. "Det kanske jag är, åh, Gud, det var så länge sedan att jag inte ens kommer ihåg."
Sienna skakar på huvudet som om hon kan hindra orden från att nå hennes öron.
"Nej... Nej", viskar hon medan hon sakta backar. Hon går i riktning mot stegen hon hörde utan att riktigt vara medveten om det.
"Är du en riktig människa?" frågar flickan igen och hennes ögon ser plötsligt ut som eldar för en sekund.
Sienna känner sig nästan tvingad att nicka.
"Bra", flinar flickan och en rad med sylvassa, blodröda tänder visas.
"Ge mig ditt liv, ge mig din själ", väser hon hårt och hela hon blir plötsligt ilsket rött. Sienna skriker högt igen och börjar springa då flickan kastar sig mot henne och skriker, fräser, tjuter, och viskar svordomar.
Sienna fortsätter skrika och börjar gråta på en och samma gång igen. Hon tystnar och försöker på darrande ben springa ifrån flickan som svävar i luften bakom henne och gör utfall mot henne då och då. Vid ett tillfälle så griper hon tag i Siennas hår så att hon gnyr till och vid ett annat så river hon henne mellan skulderbladen så att Sienna skriker till igen.
"HJÄLP!" tjuter hon medan hon springer i korridoren och hoppas på att den andra personen - eller personerna - i korridoren inte vill döda henne också.

Angel tar ett steg ut i korridoren just som anden kommer farande. Den tycks ha halkat efter Sienna som troligen kommer tvingas stanna då korridoren snart tar slut. För Angel ser inte att den svänger. Angel gör sig dock redo för att bli träffad av den rasande flickanden som i sin tur drar fram händerna för att strypa henne, eller liknande. Troligen ta hennes liv på ett eller annat sätt. Angel drar upp armarna som skydd och anden vräker omkull henne.
"En till, en till..." Anden låter nästan exalterad. "Jag har väntat så länge på det." Fortsätter hon väsande. Angel skulle ha krupit ihop om inte paniken tagit över och hon frusit under tiden som anden kravlar över henne, letandes efter någonting. "Önskar du kunde visa ditt ansikte så jag kunde slita av dig det." Fortsätter rösten hotfullt väsande och Angel tar det som ett tecken att gömma ansiktet lite bättre. Anden verkar inte vilja låta henne vara ifred och fortsätter röra sig över henne, mumlande om ansikten och att hon är mänsklig men den frusna Angel kan inte röra sig, inte ta sig därifrån hon bara ligger där. Livrädd.

Derek fnös. "Okej, jag håller ju ändå på att dö på", muttrade han.
Han tyckte han hade accepterat allt för lätt. Att det fanns övernaturliga varelser - zombies och liknande.
"Okej..." muttrade killen bakom Derek. "Då kör vi. Ligg still."
"Är du galen?" spottade Derek ut sig. "Jag håller på att dö här?"
"Ligg still", mumlade killen sammanbitet igen innan Derek bästemde sig för att lite på honom.
Han låg blickstilla innan det känndes som om blodkvicksanden spottade ut Derek och han kom flämtande upp på fötter och fick äntligen syn på zombisens ansikte.
Men det Derek såg var en vanlig människa. Killen hade en svart T-shirt och svarta jeans. Mörkt rufsigt hår hängde över ögonen. På fötterna hade han ett par slitna sandaler - såklart också svarta. "Okej... Borde inte du ha något super övernaturligt typ inget huvud eller något?" sade Derek hånfullt.
Killen suckade. Han började lyfta på tröjan och där magen borde ha suttit var det tomt. Eller det var ett tomt hål i magen, och där var det ingenting. Där lungorna och magsäcken borde ha suttit - ingenting.
Derek kände sig spyfärdig. "Okej, jag fattar", muttrade han.
Killen ryckte på axlarna och drog ner tröjan över magen igen.
"Vad är ditt namn?" frågade Derek nyfiket. "Det minns jag inte", sade killen lågt.
"Men du kan kalla mig Jev, det är vad de andra kallar mig."

[Tror detta blev en aning rörigt men hoppas ni förstår. ]

Något bakom dem small till. Doug kastade en blick bakåt och kände hur han blev helt kall.
”Spring”, skrek Junior men Doug hade frusit till is.
Besten som brutit sig igenom väggen på något sätt hade inga ögon utan där ögonen borde ha suttit fanns istället gapande tomma hål. Dess svarta päls reste ragg medan dess nos vittrade i luften. Ur dess mun kunde Doug skymta tänderna som var nästintill en meter långa och sylvassa.
Doug kände hur någon, Junior högg tag i hans arm och drog med honom tills hans ben åter igen börjat fungera.
”Dessa sabla dörrar”, muttrade Junior och vid de orden verkade besten fått upp deras spår.
Doug som fortfarande hade sin blick bakåt såg hur dess klor grävde sig ned i trägolvet i korridorren och då den slängde sig framåt revs det upp. Besten avancerade snabbt och bakom honom verkade golvet ramla ned i ett svart hål.
”Den närmar sig”, flämtade Doug till Junior.
Doug sprang rakt in i Junior och tillsammans föll de mot golvet. Då Doug kollade upp märkte han att alla dörrarna som en gång varit var nu borta. Hans hjärta skenade åter igen i hans bröst och utan att kolla upp visste han att besten var över dem i vilken sekund som helst. I nästa stund hörde Doug sitt egna skrik då en av dess tassars klor grävde sig in i hans rygg sedan föll han. Ner genom mörkret antog han eftersom han inte hade modet att kolla.
"Önskar du kunde visa ditt ansikte så jag kunde slita av dig det."
Rösten var hotfull, väsande och kom nere från. Mer hann Doug inte reflektera över innan han slog ned i något, hårt.

Sienna flämtar till då något ramlar ner på henne. Hon faller ner på golvet och tar emot smällen men lyckas skydda dig med armarna.
Hon skriker till och hör flickan prata med någon längre bort i korridoren. Hennes skrik tystnar då hon kollar upp och ser en välbekant person på henne.
"Douglas?!" halvtjuter hon då hon även ser det blödande såret på hans rygg. "Åh, herregud! Herregud!" mumlar hon trots att hon inte är troende. Hon kravlar sig bort från honom och försöker komma på vad i all världen hon ska göra.
"Sienna...?" hörs hennes mors röst och får henne att stelna till.
"Inte nu..." viskar Sienna skräckslaget och försöker komma ihåg hur man andas.
Hon känner hur någon lägger sina händer på hennes huvud och börjar slita i håret. Sienna piper till innan hon ser upp på personen som sliter hårt i hennes hår.
Flickan.
"Ansikte. Snälla... Ge mig ditt ansikte!" ryter hon sedan och hennes röst övergår från patetisk till förbannad. "Jag vill kunna känna, andas, se på världen med färger och ha ett riktigt ansikte av kött!" fräser hon och börjar klösa Sienna i ansiktet.
"MIN!" tjuter Siennas mor och hoppar på flickan medan Sienna börjar skrika panikslaget och skräcken hörs i hennes förskräckta skrik.
När hon skriker försvinner hennes döda mor och flickan som endast kan vara ett spöke.
"Jag håller på att bli galen", snyftar Sienna och glömmer för en sekund bort Doug.
"Vad hände?" frågar hon sedan skräckslaget och torkar bort tårarna medan hon febrilt försöker hitta något som hon kan binda om Dougs sår.

Angel varken hör, ser eller känner flickan försvinna men något säger att hon kan resa sig nu. Vilket hon gör och hon skakar något fruktansvärt under tiden hon gör det. Under tiden hon lyckas resa sig upp dyker ett välkänt ansikte upp, eller snarare en välkänd kropp upp eftersom ansiktet inte finns där. Det finns köttslamsor som hänger från det ställe där det ska vara, ögonhålorna är tomma, läpparna är borta, näsan... hon kan se ben, hon kan se tänder, hon kan se hur hon skulle ut med ett bortslitet ansikte och Angel skriker. Det ser ut som att hon skriker för ingenting, för ingen annan kan se hennes dubbelgångare utan ansikte, ingen annan kan så det ser praktiskt taget ut som att Angel skriker åt ingenting. Men det är såpass fyllt av skräck, panik och kanske smärta att det inte gick att missta. Angel själv har inte märkt något men hon har backat, slagit i väggen och sjunkit till golvet där hon även slutar skrika utan höjer skyddande händerna över huvudet. Hon gråter, Angel brukar inte gråta. Men nu hulkar hon, snyftar och tårarna rinner. Hon måste ha blivit galen där hon gråter och mumlar osammanhängande om att man ska låta henne vara.

Sienna ställer sig reflexmässigt upp och går bort mot skriket innan Doug ens har svarat.
"Angel!" andas Sienna när hon springer bort mot rösten som nu mumlar osammanhängande.
Sienna är snabbt vid Angels sida då det visade sig att hon bara var en kort bit ifrån henne och Doug.
Sienna stöter in i något då hon försöker sätta sig bredvid Angel och backar förvånat. Hon tar ett steg åt sidan och går sedan fram.
Det fungerar till hennes förvåning.
Hon tittar skeptiskt och misstänksamt på luften bredvid henne men ser att den är helt tom, ingen person.
Sienna faller ner på knä bredvid Angel och drar in henne i en kram och försöker trösta henne medan hon själv biter ihop och vägrar börja gråta av skräck igen.
"Vi kommer klara oss", mumlar Sienna tyst så att endast Angel kan höra det och hoppas för allt i världen att Doug har simmat så att han åtminstone inte känner smärtan som måste komma tillsammans med det där fruktansvärda såret i ryggen.
"Vi kommer klara oss", mumlar hon igen och försöker övertyga sig själv den här gången också. Vart de än är så kan de inte vara kvar här länge. De passar inte in här... tillslut kommer den här platsen stöta bort de och då kommer de säkert komma hem.
Vi kommer klara oss... tänker hon en sista gång innan hon håller käft och bara kramar om sin bästa vän och är glad att hon lever och är bredvid henne.

Derek nickade. "Så är alla zombies goda, eller är det bara du?" frågade han.
Jev skakade på huvudet. "Det finns en grupp "goda" som har funnit frid."
Derek nickade. "Vart är Sienna, Dog och Angel? Är dom okej?" frågade han sedan oroligt.
Jevs ögon mörkande. "Dom onda har fått tag på dem, men nu är de okej", muttrade han.
"Va? OKEJ? Du har ju sagt att de vil döda än!" utbrast Derek argt.
Jev var tyst. "Vill du träffa dom eller?" Derek nickade.
"Gå ut i korridoren och spring mot vänster. De är där." Derek nickade ännu en gång.

Doug flämtade till vis stöten emot Sienna. Han hör hennes oroliga röst och försöker svara men på något sätt så verkar det som om han inte kan. Händerna for upp mot munnen som verkade borta, det fanns ingenting där munnen borde sitta. Var det därför hans skrik dött ut? Han ser hur Angel börjar skrika. Paniken lyser genom hennes ögon och samtidigt som han ser hur hon omges av den, låter den ta över henne börjar han känna hur han själv blir omfamnad. Hans egna panik växer inom honom. Åter igen försöker han skrika, inte bara för såret utan också för allt! Det måste vara en dröm, en väldigt verklig dröm som han inte verkade kunna vakna upp ifrån även om han borde. Alla kan vakna upp ur drömma, man kan kontrollera dem bara man var medveten nog och Doug hade lyckats med det förr så varför inte denna?
Luften verkade inte räcka till ifrån hans näsa. Istället såg han hur svarta prickar började synas framför hans ögon och medan allt blev svart kunde han fortfarande höra Angels skrik och Siennas tröstande.