Viktigt Bortglömda[SV]

Tack :3 Det kommer mera nu!

Känner mig så duktig som fått klart det här ikväll *Proad* Haha x)

Varsågoda:

---
5 augusti 2021, 11:28

Ellie

Svetten har sedan länge torkat in efter joggingturen. Nu ser jag förmodligen mer ut som en rödflammig rosa gris än en människa. En illaluktande gris påväg att sätta sig på bussen.
Ärligt talat kan jag inte bry mig mindre. Jag vet egentligen inte varför jag blev så arg på mamma för att hon trodde att Cara var död. Jag kände inte ens henne. Hon var bara ett ansikte bland alla de andra i fotbollslaget. Jag var ganska tystlåten av mig på den tiden, så jag är osäker på om jag ens utväxlat några ord med henne under något tillfälle. Förmodligen inte. Jag kan inte förstå hur någon så obekant kan få mig att rusa ut ur huset som om något mycket allvarligt hänt, och det har det ju, men jag är absolut inte inblandad. Varför bryr jag mig ens?
Jag går och tittar på den nerspikade skylten med bussens avgångstider. 11:35. Sju minuter.
Det känns ganska skönt att hållplatsen är tom. Även utanför centrum är det inte så ofta det händer. Människor har jag ingenting emot, men ibland behöver man bara vara ensam.
Jag hinner precis tänka att jag har en sån himla tur då hela situationen ändras. En kort tjej med så mycket smink att det mer liknar en mask dyker upp bakom vägkröken. Hennes sönderfärgade blonda hår är uppsatt i en slarvig hästsvans och hennes kläder är väldigt moderna och trendiga.
Jag följer en röd bil med blicken i ett försök att ignorera henne, men så lätt kommer jag inte undan:
"Fräscht." Jag rycker till och vänder mig om. Hon tittar på mig med höjda ögonbryn. Men jag blir inte arg, hennes kommentar är inte elak. Hon slänger det ur sig på ungefär samma sätt som ett "Hej".
"Jag joggade", säger jag och rycker på axlarna. I hennes närhet känner jag mig redan liten och värdelös.
"Det förklarar ju saken", säger hon och fortsätter i en sarkistisk ton: "Jag var ute och joggade och nu tänker jag åka till stan och visa upp mina atletiska färdigheter."
Jag kan inte låta bli att le. Hon är trots allt inte så illa som hon ser ut.
"Jag heter Ellie", säger jag.
"Isabella." Jag lägger först nu märke till hur enorma hennes örhängen är. Stora ovala saker som nästan vidrör axlarna. "Men alla kallar mig Isa."
"Okej", säger jag ock nickar. Jag tänker efter ett tag innan jag vågar fråga:
"Vad ska du göra i London?"
"Äsch", säger hon avfärande. "Jag ska äta med Zack på McDonalds."
Trots att jag inte har en aning om vem den här Zack är, så nickar jag förstående.
Just då stannar den röda dubbeldäckaren med ett pysande på trottoarkanten. Jag plockar fram min mobil ur träningsbyxorna och tar försiktigt loss skalet. Gömt mot Iphonens baksida ligger några kontanter. Jag tar ut en sedel som gått och väl räcker till bussresan.
"Smart." Jag lägger märke till att Isa har stått och betraktat mig då jag plockade fram sedeln. Själv gräver hon upp några mynt ur jeansfickan och tränger sig förbi mig. Hon ler charmigt mot busschaffören. som blir knallröd i ansiktet. Till min förvåning kommer hon undan med några kronor billigare. Det kan verkligen löna sig att vara attraktiv.
När jag betalat (för fullpris) ser jag att Isa valt en plats långt fram. Jag säger till henne att jag hellre sitter där bak (för jag vill inte synas!). Men då rycker hon oberört på axlarna och låter mig gå förbi. Jag tycker det är synd, för hon var verkligen trevlig att prata med.

Känns som om jag skriver samma sak om och om igen...
SUPER!♥

Super, gillar när historierna gick ihop liksom!!!!!

NU KUNDE JAG TUMMA DIG!! 8DD
Det här är en av dem bästa novellerna jag läst FORTSÄTT!! 8DD
Man lever sig in i karaktärerna och reblikerna och... och... O.O
DET GÅR INTE ATT BESKRIVA HUR BRA DEN HÄR.
Du kommer bli nått stort nån dag ♥

Hihi, thanks ♥

Tack så mycket
Eftersom att du gillar det ska jag försöka "puzzla" ihop kapitlerna så gott det går Det blir ju lite mer sammanhängande då

Awww thanks! Jag blir så himla glad för sånna här kommentarer! Jag har nyss vaknat och du har redan gjort min dag ♥

Du har gjort min dag för din fina novell♥

AWESOME, Bevakar helt klart!!

Tack! (Älskar att få nya läsare ♥)

Här kommer nästa del. Den här kanske är lite svår att förstå, men jaja, here we go:

----

7 augusti 2021, 04:59

Dröm

Fotstegen klickade mot det mörka golvet av marmor. Jag kunde inte se något mer än det mörker som bredde ut sig under min mörbultade kropp.
Jag kunde inte röra mig. Det skadade ansiktet trycktes mot den kalla marken.
Varje steg den okände tog fortplanterade sig i kroppen med en reflexmässig ryckning. Jag var som en fisk på torra land. En fisk som inte behövde vatten för att överleva, utan ljus.
Utan förvaning kände jag en slutgiltig stöt i bröstet då fotstegen upphörde. Kroppen slutade sprattla med ett sista ryck. Någon annan hade kontrollen nu. Jag kände mig som en fånge då den andra viljan enkelt snurrade runt, så att kroppen låg på rygg. Den främmande viljan släppte taget.
"Crucio!" Väste en grym röst. Jag rös av obehag innan något ofattbart grep tag i mig. Jag hade aldrig varit med om något värre. Ett skrik så fyllt av smärta fyllde det mörka tomrummet. Ormar slingrade sig fram och kvävde mig gång på gång med sina starka kroppar. Jag glömde vem jag var. Jag ville bara få det att sluta. Jag kände en stark längtan efter den fridfulla döden. Snälla, låt mig bara dö...
Det blixtrade till. Min rosslande andetag avslöjade att det var jag som skrikit för full hals. Jag krälade snyftande omkring i mörkret utan att våga titta upp på monstret som gjort mig illa.
"Snälla", hulkade jag. Den starka blodsmaken i munnen fick mig nästan att kräkas.
Ett öronbedövande kacklande skratt hördes till svar. Jag hörde hur han snärtade till med handen, och i nästa sekund låg jag tryckt mot golvet igen.
"Crucio! Vrålade rösten. Helvetet bröt loss igen. Ljusa vassa knivspetsar trycktes mot min kropp och klyvde den. Det här var mer än vad jag klarade av. Ryggen krökte sig till en böjd båge medan eggarna fortsatte att gå till anfall.
Efter vad som känts som en hel evighet gjorde det inte lika ont längre. Mina ögonglober var vilt uppspärrade mot det lilla ljusklotet ovanför mig. En kniv. Den tog sats långt däruppe för att genomborra mig. Snälla, tänkte jag, låt det bara vara över.
I mörkret såg jag två blodröda ögon stirra på mig innanför dess smala springor.
"Nej", väste rösten mellan sammanbitna tänder. Ögonen försvinnann bort i mörkret. Det var det sista jag såg innan kniven exploderade i ett hav av ljus. I några sekunder såg världen ut att brinna.

"Du är trygg nu."
Jag slog försiktigt upp ögonen. Allt i rummet tycktes ha förvandlats till sin motsats. Marmorgolvet var nu smutsigt grått och väggarna bländande vita.
Med en kraftansträngning hävde jag mig upp i sittande ställning medan jag kisade mot något framför mig. På en träpall satt en mycket gammal man och strök en eldfågel över huvudet. Det första jag la märke till var hans långa silvervita hår. Det var så långt att håret och skägget vävts ihop tills det inte gick att skilja dem åt. Praktiskt nog hade han stoppat in det under bältet. Han bar en vit lång klädnad som nästan flöt in i bakgrunden och på hans nästipp satt ett par halvmånsformade glasögon. De fick honom att se mycket klok ut.
"Vem är du?" Jag förvånades över hur klar och annorlunda min röst lät.
"Ah", sa han och mötte min blick. De blå ögonen var vänliga bakom halvmånarna. "Det är inte det viktiga... Men om du insisterar... Jag är Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore."
"Vad gör jag här?" frågade jag.
"Det vet jag inte", svarade han med ett klurigt ansiktsuttryck. "Det enda jag vet är att vi har ont om tid."
"Ont om tid?" Sa jag förvirrat. "Varför då?"
"Det är inte säkert här", fortsatte Dumbledore allvarligt. "Du måste lyssna på det jag har att säga. Det är mycket viktigt."
"Menar du att den där... den där... varelsen... kan..." Jag tystnade då jag såg hans stränga blick. "Okej, jag lyssnar."
"Du måste bege dig till Clapham Common i soluppgången. Ta dig ditt på bästa sätt, Ensam."
Plötsligt såg den gamla gubben oskarp ut. Han verkade märka det själv i sista sekund.
"Oavsett vad som händer!" Sa han högt innan han löstes upp i tomma luften. Hans ord blev hängande i luften.

BRA!!!!! ALBUS (PERCIVAL WULFRIC BRIAN) DUMBLEDORE=), då tänker jag på Albus Potter, men ja, SUPERBRA!!!!!!

supperbra kapitel!!