Ensamma kvar i världen?

"Ja men vad är egentligen galet i den här världen?" sa hon och ryckte på axlarna och log sedan.
"Ja de hör en" sa hon och tittade ner på gatan mot zombierna, det var jobbigt att de drogs mot ljud. Jill hade vant sig och lärt sig i vilket tonläge hon kunde prata, men ibland hände saker som gjorde att högre ljud uppstod och då kunde man inte stanna kvar på platsen. Oftast hade det hänt Jill när något djur eller annan människa gått in i något. Jill var förvånad över att zombierna inte verkade attackera djuren, och om de gjorde det förvandlades inte djuren. Det var en lättnad det medgav hon, då djuren hade varit bättre på att jaga henne än zombierna, och hon var glad att hon för det mesta var säker på hustaken.
Jill såg när Lithea stoppade undan sina knivar och Jill säkrade tillslut sin pistol och satte den i hölstret, däremot fortfarande beredd på att ta den. Jill log när Lithea verkade bli glad över hennes svar, men blev förvånad när hon rörde henne.
"Det är ingen fara" svarade hon när hon kom ikapp henne. Jill hade blivit förvånad över beröringen men inte mer än så. Att människor rörde henne var ovanligt, oftast brukade det vara en zombie och då högg hon den fort och frigjorde sig ifrån dess grepp. Jill log när hon såg att de rörde sig mot Big Ben, hon gillade klockan, men faktiskt inte varit uppe i den, antagligen för att den legat i den delen av staden hon ännu inte sökt. Jill hade börjat utifrån och rört sig inåt, då hon visste att det fanns fler zombier ju närmare centrum man kom.

Lithea vände sig mot Jill och log. Hon var glad att hon inte skämt bort henne helt. Lithea visste att sitt barnliga sätt inte riktigt passade i en zombie apokalyps och försökte därmed agera mer moget. Även att ta tag i någon som levt så länge med att så fort något rör en så skjuter man kanske inte var det smartaste Lithea gjort, men hon kunde inte hjälpa det. Det var hennes positiva inställning som gjort att hon överlevt så pass länge.
"Jag antar att du varit uppe i Big Ben någon gång?" frågade hon nyfiket.
"Det är helt annorlunda nu kan jag säga. Man kan tillochmed ställa sig uppe på visarna!" Ett stort leende spreds över läpparna. Att stå på visarna har varit något hon drömt om sen liten när hon först såg den tecknade Peter Pan filmen där de gjorde så.
"Det är lite trixigt att komma dit men det är lätt värt det" sa hon helt uppe i extas. Lithea insåg hur hon lät och skakade lätt på huvudet. Hon lät mer mogen och rationell när hon sa följande mening:
"Ja, man ser ju mycket där uppeifrån också."

Jill följde Lithea över alla taken mot Big Ben och Jill tackade Gud för tak, om det nu fanns en gud. Hon var tveksam till det när världen såg ut som den gjorde. Men att det fanns tak underlättade hennes liv, att försöka ta sig fram på gatorna i den här delen av staden vore omöjligt. Jill såg på gatorna nedanför, zombierna såg ut som myror, så många var de. Jill visste att de skulle bli tvungna att bege sig ner dit så småningom. Big Ben låg inte bredvid några andra hus, förutom riksdagshuset. Men de skulle bli tvungna att korsa en stor gata för att komma dit.
"Jag har aldrig varit uppe i klockan. Det här är min första gång i London" sa Jill. Hon hade studerat staden noggrant innan hon åkt hit och hade fortfarande kartorna med sig, men hon hade inte varit här på semester. "Underbar första gång va" skrattade hon.
Jill såg på Lithea som verkade väldigt uppspelt att man kunde stå på visarna, något Jill kunde le åt, hon skulle själv inte finna samma glädje i det, men att någon annan fann glädje gladde henne.
Jill nickade.
"Jag tror dig, utsikten verkar magnifik och vad vore livet inte utan lite spänning och äventyr" sa Jill medan hon studerade olika vägar de kunde ta, hur husen låg i förhållande till varandra och om Chris kunde byggt ett läger i närheten.

Lithea stannade upp och stirrade på henne. "Vad säger du?" utbrast hon. "Din första gång???" Lithea skakade på huvudet. London, hennes underbara hemstad, låg i ruiner och det var det enda London Jill visste om. Det var nästan ledsamt. Lithea kom på andra tankar, hon skulle visa charmen med London och få Jill lika kär i staden som hon var.
"Dåså! Kom med mig så ska jag visa dig vad London är egentligen!" Sa hon gladare och log mot Jill. Lithea skulle visa upp alla Londons finare ställen men även turist attraktioner. Det skulle bli en kamp, det var säkert men ingen skulle få ha ett så dåligt intryck av hennes stad.
"Vi börjar med en tur upp i Big Ben. Sen kan vi gå upp i London Eye!" Lithea flinade och satte fart över hustaken igen.

Jill trodde nästan något hänt när Lithea plötsligt stannade tvärt, så som om taken framför henne rasat. När Lithea sedan verkade förskräckt över att Jill själv aldrig varit i London innan log Jill, det var egentligen inget problem, men Lithea verkade se det så. Som om hon blev ledsen att Jill aldrig varit där innan.
"Jag hade tyvärr aldrig möjlighet att fara hit. Jobbet tog mig världen runt men aldrig till London, inte fören nu" sa Jill och ryckte på axlarna. Hon var inte säker på hur hon hade reagerat om de varit i hennes hemstad, Racon City. Staden var sedan länge raserad, de hade haft zombies där tidigt och regeringen hade sprängt staden i luften, hon hade knappt hunnit ut levande. Hon var dock osäker på om hon ansåg att staden varit något att ha. Det var en plats hon bott på inget annat.
Jill återvände ifrån sina tankar när Lithea åter talade och hon log varmt mot kvinnan.
"Med nöje, så länge det inte blir min död" skrattade Jill. Hon hade sett glöden i Litheas ögon, kvinnan var glad över att få visa någon sin kära stad.
Jill satte efter kvinnan över taket och hann snart ifatt henne.
"Fungerar London Eye? Finns det någon ström i generatorn som driver den?" frågade Jill och såg bort mot pariserhjulet.

"Usch vad dåligt jonb du haft då" skämtade Lithea. Hur kan man fara runt i England utan att vara i London. Denna underbara stad, det var ledsamt att se vilket skick den var i. Lithea hade en dröm om att när allt detta var över skulle den växa sig stor igen och vara lika praktik som innan. Hon visste att det var en hopplös och barnslig dröm. Sanningen var att detta var slutet och hon och Jill bara försökte klamra sig fast innan världen som vi känner den går under totalt. Detta var slutet på mänskligheten och därmed slutet på hennes fina London.
Lithea skrattade åt hennes komentar om döden.
"Ta det lugnt, jag beskyddar dig" sa hon glatt. "Plus, det blir ju inget kul om jag berättar allt för dig" Lithea flinade mot henne och blinkade med ena ögat innan hon vände sig bort från henne och hoppade över till nästa hustak skrattandes.

Jill såg på Lithea och ryckte på axlarna.
"Jag har fått resa jorden runt och kämpa mot ja...olika saker" sa hon enkelt. Att säga att hon mött zombies innan och antagligen mannen som låg bakom det här vore ingen vidare bra idé. Hon tittade ner på zombierna på gatorna, hur många gånger hade hon inte kämpat mot dem? Ibland kändes det som om för varje hon dödade kom det upp två nya, precis som hos en hydra. Jill såg på det som en gång varit människor, hon undrade om de kände något nu? Hon hade själv varit på väg att bli en av dem, men hade blivit räddad av Carlos, hon visste inte vad han gjort men det hade räddat henne. Kanske var det för att det varit på Umbrellas bas. Jill tänkte på allt hon fått i sig, inte bara viruset utan också det som Wesker gett henne. Hon suckade åt det, det hade gjrot henne starkare, snabbare, vigare och tåligare men det hade inte varit gratis. Hon log sedan mot Lithea.
"Jag litar på att du skyddar mig då" sa Jill och log mot kvinnan och skrattade sedan. "Nej, om jag fick reda på allt finns det ju inget roligt kvar"
Jill såg på Lithea när hon hoppade över taket och Jill hoppade efter henne men drog genast sina vapen.
"Vem där?" sa hon och riktade sina vapen mot en hög med bråte. Hon visste inte om det var en zombie eller människa bakom högen men hon var beredd. Weskers "behandling" hade gett henne bättre hörsel och snart kom en man fram.
"Jack! Och ni är på mitt tak" sa han och stirrade på dem.

Lithea ryckte till av mans rösten och drog snabbt upp sin mammas pistol. Hon hade utvecklat just den reflexen eftersom pistolen gav henne en känsla av trygghet. Det låg ett sentimentalt värde i just den pistolen, trots det använde hon den sällan. När hon väl slogs mot något drog hon fram något av hennes andra vapen. Hon vände sig mot Jill och tittade förbryllat på henne. Hur visste hon att det var någon där? Lithea hade varken sett eller hört något men på något sätt hade Jill ändå vetat att mannen gömde sig där.
"Visa händerna" röt Lithea. Hennes barnsliga ton som oftast låg i hennes röst var nu som bortblåst. Hon lät både mogen och hotfull. Hon ville se till att han inte var beväpnad och planerade på att anfalla dem. De var trots allt två mot en och från vad Lithea sett var Jill en minst lika skicklig krigare som hon själv.

Jill såg på mannen som log kallt mot dem när han började höja händerna ovanför huvudet, hon förstod att något var fel. Det var på ren känsla hon tog tag i Lithea och drog bort henne ifrån platsen hon stått. Hon slängde dem båda ner på marken, granaten mannen haft i handen landade där de båda kvinnorna precis stått. Jill riktade pistolen mot mannen och snart hade hon avfyrat ett skott. Kulan träffade mellan mannens båda ögon och han föll död ner på marken. Jill försäkrade sig om att de var ensamma på taket innan hon gick fram till den andra kvinnan och hjälpte henne upp.
"Är du oskadd?" frågade hon och såg på Lithea innan hon gick bort till mannens läger och började söka igenom det.

Lithea tittade upp på henne, fortfarande förvånad över vad som just hände och nickade. Hon tog emot Jills hjälp och reste sig upp. Hon gick bort mot kroppen.
"Jävla idiot" mummlade hon ner mot kroppen. Hon satte sig på huk och började känna lätt på hans fickor om det fanns något intressant. Lithea suckade, några papperslappar och annat skräp.
Lithea gick bort mot Jill.
"Hittat något?" frågade hon och tittade sig omkring. Det var tydligt att han som bott här inte var någon frisk man till sinnet. Sakerna var spridda och ofta gömda bakom något väldigt uppenbart som filtar.