Flickan utan minne

Goody goody!

Jättebra

Gag jag TOKÄLSKAR DIN FF:N Sofia!
Det är helt klart en av dem bästa jag läst på hela mugglis, och jag har inte ens hunnit läsa halva ens.
DU SKRIVER SÅ OTROLIGT BRA KVINNA.
Så målande, så äkta...

Jag har faktiskt aldrig varit mycket för tredje generationen, men eftersom du skrev den så var jag ju tvungen att gå in och kika.
Och mitt omdöme hittills : MVG+

Du skriver mycket mycket mycket bättre än mig (Ja, du tror inte på det men snälla gör det) läs igenom det du själv skrivit och se efter själv.
Att läsa din ff:n (trots att jag fortfarande bara har kommit till kapitel fem) är som att läsa en riktig HP bok.
Jag ser verkligen fram emot att få lära känna Sofia (Är det hon som du har som rollkarris också?!) och tycker faktiskt att det ska bli spännande att läsa tredje generationen, men BARA för att det kommer från dig, annars hade jag nog tyckt att det sög.
Du är en sån underbar person Sofia, du ser själv hur många läsare du fått- INSER DU SJÄLV ATT DU ÄR BRA?
Om inte- DO IT.
Nu liksom!
Älskar din längd på kapitlen också, dem är precis lagom ♥
Det enda jag sörjer är att Draco inte är med... Men jag får väl nöja mig med Scorpius istället då, han är ju också ganska söt!

KEEP GOING THE GOD WORK BABY.
Ska ge dig en till kommentar så fort jag läst klart ^.^ PUSS

Tack Elzyii! Beröm från dig betyder väldigt mycket ska du veta! Hoppar typ runt i mitt rum när jag ser din kommentar

Fast jag blir glad av alla som skriver att det jag gör är bra!

Här är ett nytt kapitel, lite kort jag vet men i alla fall.

Kapitel 16

Nästa dag gick vi ner mot trolldomshistorian. Jag visste att professor Binns var tråkig redan innan, och det visade sig stämma precis. Så fort han började läsa med sin entoniga röst kände jag att jag började bli dåsig. Han pratade på utan inlevelse och jag kom på mig själv efter tre minuter att jag satt och tittade på en fluga i fönstret utan att lyssna ett dugg. Jag skakade på huvudet och försökte koncentrera mig. Efter att ha försökt lyssna på honom i kanske en minut, fast inget som han sa fastnade överhuvudtaget även om jag försökte, tänkte jag ge upp och återgå till dvalan när jag plötsligt förstod att han pratade om jättarnas krig. När jag hade läst om det i Trolldomskonstens historia hade det varit väldigt blodigt och intressant, så intressant att jag låg och läste den som en vanlig bok om kvällarna istället för att läsa nån äventyrsbok. Hur bar han sig åt för att få det att låta såhär tråkigt?

Efter att ha gått igenom två timmars tråkighet, som i och för sig var ganska passande att grubbla över universum och livets under på, gick vi ner mot trolldryckskonsten. Professor Ebenhouse delade ut våra drycker och vi hällde upp dem i kittlarna igen för att fortsätta. Det var ganska komplicerade instruktioner, ”två varv motsols, lägg till mosade piggsvinstaggar, sju och tre fjärdedelars varv medsols följt av tre varv medsols” men som vanligt var det kul och när jag var klar kunde jag inte ha varit mer nöjd. Strålande som en sol gick jag mot lunchen.

Nästa lektion var försvar mot svartkonster med professor Cornettus. Det var ganska kul, vi studerade Grindyloggar, små vattendemoner. Vi fick lära oss hur man försvarar sig mot dem, men också hur man kan tämja dem. Professor Cornettus hade studerat vattufolket, och de hade Grindyloggar som husdjur och hade visat honom hur de gjorde för att tämja dem.

Men lektionen gick väldigt fort och plötsligt fann jag mig själv gåendes upp mot Gryffindortornet. Jag och Albus klämde ner oss i en väldigt liten soffa.
”Det här är ingen soffa, det är en fåtölj med extremt storhetsvansinne” mumlade han. Jag tog av mig skorna och rullade ihop mig som en katt. När jag tittade in i lågorna från den flammande elden så tänkte jag på hur bra det var här. Men ändå...
När jag hade bott i skogen hade varje dag varit ett äventyr. Jag ville inte tillbaka till att kämpa för min överlevnad, det var inte det, men i skogen hade jag varit helt fri. Jag hade kunnat gå vart jag ville, och ingen dag var den andra lik. Jag gillade att ta lite risker, och jag njöt verkligen av skogen, annars hade jag överlämnat mig till något barnhem. Här var det väl ganska spännande, men inte tillräckligt. Jag hade fått mina veckor i absolut trygghet hemma hos Albus och Rose, nu ville jag ha äventyr igen.

Jaja, nästa dag skulle ju vara en lördag. Jag skulle väl kunna ta en tur på området...
Jag såg bort mot den stora svarta massan som var den förbjudna skogen. Jag visste att det fanns livsfarliga monster där men förr eller senare skulle min äventyrslusta nog locka in mig dit ändå. Men inte idag. Den här veckan skulle jag bara bekanta mig med området. Skogen skulle stanna och vänta på mig...

Jag kan inte fatta att man kan skriva sååå bra för det du skriver har en så fantastisk inlevelse. Man kan ju inte släppa berättelsen.

I LOVE IT!!!!!!!!!!!!!!

Megabra!

[Åh, jag fick bli nämnd i ditt kapitel TJOHO *Skutta upp och ner*
Nu gjorde du mig riktigt rörd...Jag känner mig betydelsefull :*
Detsamma ska du veta, din kommentar är alltid en av dem som jag läser först och som jag värderar högst. ]

Jag håller med föregåendde talare!
Sofia, du är en talang!
På ett helt korrekt sätt som jag avundas dig beskriver
du allting så levande, så det känns som man själv är med där i slottet.
Sedan måste jag få säga att jag verkligen diggar Sofia som karaktär!
Hon är så självklar på något sätt och inte ett dugg överdriven som karaktärer lätt blir.
Och det är så spännande att Albus är med så mycket,
jag har ju inte läst någonting med tredje generationen förut (Gah vad jag stör mig på hans namn! Albus är ju DUMBLEDORE och ingen annan för mig...) så det är riktigt spännande.

OMFG... stackars Sofia.
TVÅ timmar tillsammans med Binns... Hur ska hon repa sig?
Jag hade nog själv dött eller någonting, haha.
Aw. Jag kan verkligen känna med Sofia där.
Hur hon ser in i elden och tänker tillbaka...
Det är inte konstigt att hon saknar det förgångna, det är ju trots allt en del av hennes gamla liv.
Och om man växt upp för sig själv och fått kämpa för sitt levebröd så tror jag att det är allt annat än enkelt att anpassa sig till ett annat liv (Om vi vänder på det, tänk om Draco hade hamnat i skogen och Sofia hemma hos honom = Ingen av dem hade mått bra) så frågan är hur länge hon kommer stå ut med att stanna på Hogwarts?
Passa dig Sofia.... Du kanske också blir överfallen av en Akromantel...Eller...Något ännu värre.
Lucius i sidenpjymas kanske? Kan fan inte tänka mig nått värre!
Hum...Nä, skärpning Elzyii..Nu skulle vi va seriösa här.
Humhum.

MEN DIN FF:N ÄR OSLAGBAR OCH KAPITLET VAR UNDERBART, JAG VILL ALDRIG ATT DET SKA TA SLUT.
NÄr kommer nästa? Snart?!

Puss från mig och Draco ♥

Jättebra!!!

Tack alla!

Lucius i sidenpyamas, ja det hade nog varit en skräckinjagande syn. Men samtidigt börjar jag gapskratta högt åt tanken, vilket blev lite pinsamt med tanke på att min kompis var här och sov över och undrade vad tusan jag skrattade åt. Och eftersom hon inte är ett hp-fan kunde hon inte fatta det.
Fast om jag mötte Lucius i sidenpyamas i skogen på natten så skulle jag nog reagerat på samma sätt som om det var slenderman. Eller flickan i din ff, som jag fortfarande inte har en aning om vem hon är eller vad hon vill...

Aja, här är nästa kapitel!

Kapitel 17

Nästa morgon vaknade jag vid 9. Jag ville egentligen bara luta mig tillbaka och sova, men jag tvingade mig upp och gick för att blaska lite kallt vatten i ansiktet. Eter en snabb frukost gick jag upp och bytte om till sportkläder. För att skingra tankarna och äntligen få röra på mig efter all mat och stillasittande tänkte jag ta en joggingtur.

Det var ganska vackert på Hogwarts, tänkte jag när jag rundade den stora marmorgraven och pumpatäppan. Stort var det också, jag hade säkert sprungit några kilometer sammanlagt när jag rundade den stora Quidditchplanen, och det fanns mycket kvar av området att utforska. Jag kollade efter jättebläckfisken i sjön när någonting plötsligt slog mig i magen så att jag ramlade och tappade andan. Innan jag hann resa mig upp slog en piskliknande gren till mig på armen så att ett stort rött märke började ta form. Jag staplade mig upp på fötter samtidigt som jag blev slagen av grenarna när en gigantiskt tjock gren kom emot mig. Jag hoppade för att den inte skulle träffa mig och bryta benen av mig, men jag hamnade i stället på den. Som i en skum rodeo där man blev slagen av små grenar samtidigt so man försökte hålla sig kvar på en stor hängde jag där och blev träffad överallt, på benen, armarna, bålen och i ansiktet. När grenen var över vattnet släppte jag den och sjönk säkert tre meter ner. Jag försökte få mina blåslagna lemmar att simma uppåt när någonting slemmigt och hårt tog tag om mina ben och kastade upp mig i luften. Jag landade i vattnet igen och simmade den korta biten till träbryggan. Jag satt i nån minut och lät solen värma mig innan jag drog vattnet ur håret och började gå upp mot Gryffindortornet.

”Vad tusan har hänt?” frågade Scorp chockat när jag klev in genom porträtthålet. Han, Albus och Rose såg förfärat på mina piskformade blåmärken och blodet som bröt igenom huden här och var.
”Jag blev attackerad av ett träd. Sen kastades jag ner i en enorm sjö, höll på att drunkna och räddades av en gigantisk bläckfisk.”sa jag i normal samtalston
Rose flinade
”Det piskande pilträdet. Kom nu, du måste upp till sjukhusflygeln, du ser ju hemsk ut.”

Sjukhusflygeln var väldigt stor och fylld med prydligt uppradade sängar, som alla hade ett förhänge vid sidan av som man kunde dra för. Föreståndarinnan och huvudskötaren madam Pomfrey hade direkt kommit till min hjälp och medan hon irriterat mumlade om farliga träd och obetänksamma lärare som inte gör någonting åt det smörjde hon en starkt citrusdoftande salva på alla blåmärkena så att de försvann med en känsla av att porerna brann med en kall eld på något sätt.

Senare satt jag i fåtöljen i sällskapsrummet med ögonen stängda eftersom de tårades av ångorna som fortfarande steg från salvan i mitt ansikte. Jag öppnade ögonen några sekunder och belönades direkt med tårar som började rinna efter bara någon sekund, men jag hann se att blåmärkena nästan var borta. Jag stängde snabbt ögonen och torkade ansiktet med ett irriterat ljud. Livet på Hogwarts var inte fullt så händelselöst ändå. Det här skulle nog mätta min äventyrshunger för ett litet tag i alla fall.

Jättesuperbra!