Savages (PRS för Mort och Ninniku31)

'' Främlingar brukar inte komma till skogen så hur ska jag veta?'' Awendela höjde ett ögonbryn och kastade en blick mot Gavin.
Månljuset som nu lyste starkt gjorde så att Awendelas något mörkturkosa hår såg ännu blåare ut och hon själv såg vildare ut men dock på ett slags lugnt sätt.
Hon såg mot honom igen. ''Behöver du mer mat?''
Att ha konversationer var verkligen inte hennes grej då hon sällan och helst inte pratade med någon i hennes klan om hon inte var mer eller mindre tvungen.

Gavin ryckte lite på axlarna och hans blick for över himmelen och möttes av fullmånen. Dess mystiska sken verkade få skogen att åter igen fyllas med mystiska skuggor.
”Så varför inte behandla mig som vem annan som helst?” frågade han efter en tystnad.
Fast egentligen blev det aldrig riktigt tyst. Natten var likt dagen fylld med ljud även om allt verkade vara mer fridfullt där ute. Gavin slöt ögonen för en stund. Han var trött men skulle aldrig kunna somna på en gren tio meter upp i luften.

Frågan som Gavin ställde var en mycket bra fråga eftersom den tystnade Awendela ett bra tag. Hon tänkte svara ''eftersom jag inte litar på dig'' men strax därpå kom hon på att hon inte litade på någon.
En lätt fnysning kom ifrån henne. '' Du vill inte bli behandlad så som jag behandlar andra...''
Den unga jägarinnan undvek helst att prata med någon och hon väl gjorde det så blev det ofta hetsiga debatter och ibland blev det bråk... '' Om du vill känna mindre hat så får du lära dig mer om vårat hems alla regler och konster. '' Med hem menade Awendela skogen då hon inte berättat för Gavin vart hon bodde.

Gavin förvånades över hennes svar och det sista var inte alls sammanhängande även ifall hon talade lite speciellt.
”Det måste vara ensamt”, sade han och började resa på sig.

[superduper kort jag vet. ]

[Det är lugnt ^^b Bättre än inget]

'' Det blir bäst så '' Awendela lutade sig tillbaka mot trädets enormt tjocka stam och såg upp mot den stjärnklara himmeln. Det var som om hennes blick sökte efter något när hon såg alla tusentals tindrande stjärnor. Ett sökande som hon alltid hållit på med.
Efter att ha varit borta en kort stund i sina tankar såg hon mot Gavin. '' Vart ska du hän? ''

Gavin kollade på henne med ännu en lekfull glimt i ögonen och ett leende på läpparna.
”Häng med så får du se”, sade han och inväntade inte ett svar utan började småspringa längst grenen till stammen.
Han kunde inte sova, aldrig att han skulle kunna sova där uppe så istället, varför inte utforska. Innan han kastade sig efter lianen någon meter ifrån trädet så kollade han bakåt emot henne, Awendela. Han hade svårt för att forma hennes namn på samma sätt som henne och hoppades att han någon gång skulle lära sig det. Så kastade han sig utför. Först föll han innan han greppade tag runt den. Händerna gled längst den något våta växten tills han saktade ned fortfarande flera meter ovanför marken. Ett leende spred sig över hans läppar igen och ett litet segertjut uppgav han innan han försökte börja svinga sig emot nästa.

Vad höll odjuret från andra sidan stängslet på med?! Han kunde ju inte bara lämna sin säkra plats här uppe bland träden!
Med himlande ögonen så reste sig Awendela upp och tog sitt spjut och satte det i ett slags bälte som också löpte över hennes rygg där hon fäste fast det. Med ett kraftigt språng så var hon ute i luften och lika snabbt fick hon tag på en lian. De olikfärgade ögonen fick snabbt syn på Gavin eftersom han inte kunde svinga sig som dem. Hon själv svingade sig bland lianerna som om hon kunnat det sedan hon lärt sig gå,vilket också var sant. '' Ni är verkligen som en liten fågelunge Gavin''
Den unge vilden skakade på huvudet men på något sätt så lyckades åter igen ett litet leende komma fram på hennes läppar. Det var något hos denne Gavin som fick Awendela att le,vilket var mycket ovanligt att se. '' Akta så att du inte får tag i en orm'' Det var inte bara lianer som hängde ner bland träden ibland kunde lika väl en orm hänga ner och det slutade ofta i tragedi...

Leendet satt i då han fick tag på nästa lian.
”Men Awendela, hur tror du att en fågelunge lär sig? Inte sitter den i sitt lilla bo där det är tryggt och varmt inte.”
Han såg hur hon med lätthet gjorde det som han hade så svårt för och han svor för sig själv att en dag skulle han också lyckas. Gavin kastade sig efter nästa men missade och föll snabbt emot marken. Några växter dämpade hans fall innan han landade på någon mjuk mossa. Luften gick ur honom och han låg kvar med ögonen stängda för en stund. Axeln gjorde ont och utan att kolla visste han att den gått ur led. Hans andhämtning var häftig men kontrollerad. Leendet fanns inte längre på hans läppar utan en sammanbiten min.

Awendela fnös till. " I början så är dem kvar i boet tills dem fått tillräckligt med vett i skallen " Prasslandet från Gavins fall fick stopp på henne då hon kommit en bit längre än honom. Smidigt och fort gled hon ner för lianen och med ljudlösa steg så sprang hon fram till Gavin. " Hur gick det' " Awendela satte sig ner på knäna bredvid honom. " Låt mig få kolla där du skadade dig" För en gångs skull såg hon på honom med en lugn och någorlunda vänlig blick. Kanske för att hon visste att det gjorde väldigt ont att ramla ner från en lian?

Gavin kämpade sig upp i en sittande ställning. Han ville skrika men bet istället tag i kinden och det dröjde inte länge förrän blodsmaken spred sig i hans mun.
”Den har gått ur led. Du måste slå tillbaka den.”
Han ord lät svaga och han hatade det.