[RS] På en ö i Bermuda triangle

Lizzie satte sig upp. Hon hostade upp vatten. Hennes huvud snurrade och allt omkring henne var suddigt.
"Var?... e?.... jag?" hostade hon fram.

Jag vänder mig om och ser tjej som nyligen pratade när jag inser vad sjutton som egentligen har hänt.
"Vart är planet?" frågar jag henne som om skulle veta det. Jag, vi, måste ha mat, och det kommer inte gå så bra utan maten som fanns i planet.

[Känner alla varandra?]

mariko lyckades komma upp på ytan hon fick tillbaka minnerna och kom ihåg krashen

[Aa xD Tror jag ]

Lizzie kollade på personen. Hennes hjärna kunde inte puzzla ihop ansiktet med ett namn.
"Borta" svarade Lizzie och såg sig försiktigt om.

Haylee låg på mage med huvudet vilande på armarna. Hon var svagt medveten om att hon levde, men det smärtade här och var. Hon hostade till, spottade och fräste. Hon hade sand i munnen, sand som fastnat på hennes kinder med saltvattnet som klister. Hon hade även fått in sand i kläderna, men det tänkte hon inte på. Försiktigt lyfte hon på huvudet och såg sig omkring. Allt hon mindes innan allt slocknat var att hon suttit på ett flygplan. Plötsligt hade ett varningsalarm gått och folk sa till henne att spänna fast sig ordentligt. Planet hade störtat rakt ner och på något sätt hade hon lirkat upp säkerhetsbälterna och tagit sig ut i vattnet när planet kraschat. Sedan var minnena suddiga och hon visste inte hur hon hade kommit hit.
Hon borstade av sanden från kinderna och drog håret bakåt så att hon inte hade det i ansiktet. Sedan satte hon sig upp men kved till - hon hade ont i revbenen och i huvudet. Inget brutet, det visste hon, men ont gjorde det.
Plötsligt märkte hon att hennes axelremsväska hängde över hennes kropp och hon fick genast hopp. Men till hennes fasa märkte hon att den hade öppnat sig och allt innehåll åkt ut. Det enda som fanns kvar, som hängde halvt utanför väskan, var filten hon släpat med sig.
Haylee såg sig sakta om.

"Någon som vet vart vi är?" frågar jag och ställer mig upp på vingliga ben, biter ihop och tar prövande ett steg.

"På en ö i Atlanten" svarade Lizzie och ställde sig försiktigt upp. Hon kollade på sina armar och ben och såg blodet och såren men hon brydde sig inte.

Jag grimaserar till vid smärtan. Skit. Känns som ett magplask gånger tusen.
"Jaha... Det hjälpte ju verkligen", muttrar jag och börjar gå bort mot den lilla djungeln som finns. Armékniven ligger tack och lov kvar i fickan.
Med haltande steg börjar jag gå.

Haylee ryckte till när hon uppfattade andra levande människor, ungefär tio meter bort. Hon urskiljde den ena som Matthias, med den långa och muskellösa kroppen och det rufsiga, mörka håret.
Hon reste sig kvickt, vilket var dumt då det högg till av smärta i både huvudet och i revben - och även lite på benet.
"Matthias!" ropade hon så högt hon kunde. Det lät kraxigt och hest, men hon brydde sig inte för tillfället. Snabbt började hon gå mot honom. "Åh, tack och lov", suckade hon lättat när hon var bredvid honom.

Ett leende uppenbarar sig på mina läppar.
"Mår du bra?" undrar jag, tar tag i hennes arm, lägger den över nacken, böjer mig lite och stödjer henne.
"Jag tänkte leta mat, följer du med? Du behöver bara se på."