Homo Bestia (5 rollare)

Jag skrattar roat åt de vilda fårens
flykt och ser glatt hur mutantens
koppel brister där nere. Hon klättrar
smidigt upp på taket bredvid för att
andas ut. Jag tar sats och börjar
springa. Sedan hoppar jag och flyger
genom luften ett kort ögonlick innan
jag landar med en duns på mutanten.
Takpannor rinner iväg under oss och
jag flinar. "Hallå där", säger jag till
tjejen under mig.

((Har varit hemskt oaktiv pga mycket läxor och skolarbeten eftersom betygen ska sättas, men nu är jag tillbaka. Och så undrar jag om Cara Riddle har glömt bevaka tråden eller så?))

När jag sprungit tillräckligt långt bort från männen stannade jag och hämtade andan. Jag hade inte sprungit så här mycket på ett tag.
Jag kände en varm, bultande smärta i foten. Jag prövade att gå lite. Aj. Jag hade nog inte känt det när jag sprang omkring innan, men nu kändes det allt. Jag prövade att gå en liten bit. Toppen. Jag haltade. Nu såg jag säkert ännu mer misslyckad ut.
Jag tittade upp på himlen, som om jag hoppades att det skulle ramla ner mat därifrån. Den var mulen. Det skulle bli regn.
Då fick jag syn på två mutanter på ett tak. Den ena var vargmutanten som jag sett i skogen förut. Den andra såg ut att vara någon sorts kattdjurskorsning. Jag svalde. Försökte låta bli att tänka på dem. Men det var svårt. Jag längtade efter gemenskap.

(nej men ni hade skrivit så mycket i början att jag inte fann det realistiskt att hoppa in någonstans)

((Okej ))

(Det är ingen fara Cara, bara skriv något i stil med att du var på marknaden eller så var du påväg dit? Bara hoppa in! )

(Okej jag skriver bara något så får ni möta mig någonstans xD)

Midna satt gömd mellan två klippblock, mannen sökte efter henne. Hon visste varför, hon var hans. Han hade köpt henne från en annan man. Den buren hon hade suttit i de senaste dagarna var allt annat än uthärdlig. Den hade varit för liten för henne och det var omänskligt att plåga någon så. Men sedan var hon inte helt människa. Hon hörde hur någon annan människa gick emot mannen. Hennes välutvecklade hörsel hade räddat henne ett flertal gånger. Hon visste att hennes gömställe inte var optimalt, hon var tvungen att hitta ett nytt innan de fann henne. Skulle de finna henne skulle hon aldrig kunna fly. Hon backade långsamt bakåt och sprang snabbt in i skogen för att söka skydd.

(Det blir bra Cara )

Min förvåning syntes i mina uppspärrade ögonen när jag plötsligt föll baklänges och landade med en duns på tegelplattorna. Jag stirrade upp i mutantens vargögon utan ett ljud. Skådade hennes vilda flin, såg hennes huggtänder.
"Hej", säger jag stilla och väntar otåligt på att bli fri. Det var en ovana, det här. Chocken hade ännu inte lagt sig, och jag var ganska stum.
"Mr Barret kommer flå mig levande om han får tag på mig", viskar jag plötsligt hest och ser djupt in i främlingens grå ögon, "Och sedan plågar han mig till döds."

(Han* ^.^)

Jag skrattar oberört och rullar
av henne. Sedan betraktar jag
hennes mörka skin och den kattlika svansen. "Panter...", mumlar jag
för mig själv. Jag har hört talas om
dem, men jag vet inte mycket.
"Då får vi väl se till att han inte får
tag på dig", ler jag och sträcker fram
en kloförsedd hand för att hjälpa henne upp.

[Whoops xD Är så van vid att du spelar tjej, tihi. :3]

Jag såg på handen och tog emot den med min egna, icke kloförsedda, hand och hävde mig upp på fötter med hjälp av den. Innan hade jag uppfattat att han visste vilken djursort jag var, och själv hade jag listat ut att han var varg.
"Tack förresten", sa jag med ett litet leende och flyttade undan en svart hårslinga och fäste den bakom örat, "Det var... snällt. Och riskabelt för oss båda egentligen."