Privat rollspel mellan Mort och Mily

- Jag går säger Thersee och ler hon kände sig hemma i denna värld det känndes som om hon hörde hemma här och inte på jorden

(Gör inget)

Han kollade skeptiskt på henne. Hon hade på sig skor som såg inte lätta ut att gå i, han hade aldrig sett sådana skor förr och kläderna verkade inte passa in i skogen.
"Är du säker?" frågade han en aning nederlåtande men började gå.
Om hon sade att hon skulle gå fick hon gå, vem var han att bestämma över henne?


[Har ingen aning vad hon har på sig så hittade på med risken att det kunde bli fel. ]

- Ja jag är säker säger Therese hon hade ju på sig sina jympaskor och de var jättebekvämpa att gå i och hon skulle minsan visa honom. Hon hade på sig jeans och en svart stickad tröja tack och lov att hon inte tog på sig något vitt idag.

De fortsatte under tystnad. Ramuh gillade tystnaden eller helt tyst var det ju inte. Alla skogens ljud hördes omkring dem. Vinden viskandes i träden, som många gånger förr undrade Ramuh vad de sade till varandra. Ett högt skri ifrån en uggla hördes genom natten men han stannade inte upp utan fortsatte ljudlöst. Han hade tagit av Jericho grimskaftet som satt fast i rep grimman vilket var den ända utrustningen han hade. Grimskaftet hade Ramuh i handen medan han lät Jericho följa dem en bit åt öst. Jerichos tunga steg hördes medan Ramuhs var ljudlösa. Han imponerades av flickan som inte alls var lika klumpig som han hade trott.

Therse gillade att vandra i skogen hon letade upp en snodd i fickan och satte upp sitt eldröda hår i en tofs så inte det skulle bli trassligt. Hon älskade denna natur och hörde en uggla hoa.

Plötsligt stelnade Ramuh till.
"Stanna", väste han lågt och lyssnade. "Hör du också det där?"
Sedan hörde han det tydligare.

- Ja jag hörde det där säger Therese och såg sig om för att finna vad ljudet kom från

Ramuh visste mycket väl vad det var för något. Han började knuffa flickan framför sig även om han visste att det inte skulle finnas något för dem, om inte.
"Göm dig. Spring, det finns en hemlig gång genom ett träd, ihålig, likadant som vi gömde oss i innan. Hälsa Rinna att jag älskar henne", viskade han till flickan innan han lämnade henne.
Istället för att springa ifrån ljudet tog han sig emot det. Det var en sångare och då han närmade sig kände han närvaron av jägarna som tidigare jagat honom. De hade fått upp sitt spår och en jägare gav aldrig upp förrän de fångat sitt byte. Sångarens sång blev starkare och Ramuh visste att den var riktad till honom, ännu visste de inte om flickan. Han drogs till dem så som flugor drogs till ljus och det dröjde inte länge förrän de sex stod i en ring runt honom med sina galna, vita leenden.

Therese han inte gömma sig innan någon tog tag i henne
- Och vad har vi här då säger mannen
- Släpp mig säger Therse och hela hon började flamma upp i röda lågor.

Ramuh log tillbaka emot dem och som en person drog han tillsammans med dem sina svärd. Även om han var skicklig så var de sex stycken. Sakta böjde han lite på huvudet, som han alltid gjorde i respekt emot gudarna, emot en speciell gud och efter det var striden igång. Ramuh duckade, hoppade och slank undan var enda klinga som riktades emot honom. På något sätt verkade deras rörelser gå långsammare och han hann både tänka och handla så mycket snabbare. Då han vikt undan en stund log han.
"Min tur", sade han och attackerade för första gången.
Jägarna som var enorma var både slöa och klumpiga medan Ramuh rörde sig lätt och smidigt. Han skar av en armen samtidigt som han parerade ett svärd bakom sig och duckade under ett tredje. Det som var till hans fördel var att inte fler än tre, fyra av dem kunde komma åt honom samtidigt.