Plats: Jorden, USA Tid: 2098

[Hemma, datorn fixad eller i alla fall den ena så nu är jag på G. Eftersom jag missuppfattade lite så stämmer inte min mall men orkar inte ändra för jag är väldigt bekväm av mig men det är som det är.
Och M€OW, du har inget att be om ursäkt för. ]

Will stod med benen axelbrett isär, hållningen rak och andades sakta in och ut för att sedan sakta trycka av på avtryckaren. Geväret stötte hårt till hans axel och han visste att han senare skulle få ett blåmärke men det brydde han sig inte om. Skottet träffade precis där det skulle mellan ögonen på skurken på det vita pappret. Lukten, ljudet allt fick Wills adrenalin pumpa. Han visste att han borde vara trött på allt med vapen och krig men ännu hade det inte riktigt nått dit även om det hotats om att bomba dem. Ifall hans far vetat om att Will tjuvlyssnat då han talat i telefonen till någon viktig snubbe i Washington hade han flippat ut totallt men så var nu inte fallet.
”Härligt Will”, sade hans far tillräckligt högt för att han skulle höra och gav honom en klapp på axeln.
Will drog av sig hörsel skydden och kunde inte hjälpa leendet som spred sig över hans läppar.
”Nu måste du bara lära dig att göra samma sak ute i verkliga livet och inte bara på en skyddad plats”, sade han men tillade en aning tystare, ”det lär behövas.”
Ljudet av plan nådde deras öron och Will såg i sin fars ögon att något mycket alvarligt var på gång. Will förstod men de hann inget göra fören den första bomben föll. Den föll nära men inte tillräckligt för att byggnaden skulle rasa. Ljudet, skakningarna fick Wills adrenalin pumpa ännu mer. Wills far skrek något men i samma stund föll nästa. Will föll till marken, dängde till huvudet rejält i betonggolvet. Hans far satt vid hans sida, drog in honom under ett av borden. Will kände blodet rinna längst sin panna och sedan nedför sin kind. Svarta prickar färgade hans syns tills han föll ned i medvetslösheten.

Laine lägger händerna för munnen för att dämpa det skrik som tränger sig upp för hennes strupe. Hon blinkar bort förskräckta tårar och vänder sig hastigt om.
Hon förstår vad som har hänt. En bomb. Det hade varit på gång ett tag, alla hade vetat om att New York låg under bombhot. Men ingen hade riktigt brytt sig. New York hade inte blivit attackerat alls sedan kriget bröt ut.
Laine ser sig om. Hon tar tag i Lukes kofta som ligger under en bit vägg. Hon drar i den och skakar av dammet när hon får loss den. Sedan springer hon mot dörren. Om det kommit en bomb kan det komma fler. Soldater kanske redan är i staden. Det är bäst att söka skydd.
Hon springer ut i Lukes familjs hus. Den är helt förstörd. Hon hinner inte ägna en tanke åt hans föräldrar utan rusar med en gång ut genom den numera förstörda dörren. Men innan hon gör det tar hon tag i Lucas fars svärd som hänger på väggen. Den var för nödfall. Detta är ett nödfall.
Laine rusar ut från huset med svärd i hand och kofta över axlarna. Hon har redan sina egna knivar fastspända på underarmarna. De var utfall det skulle bli krig i New York. Nu är det krig.

Andrea ligger i sin säng i källaren på hennes boningshus. Hon lyssnar på musik, spelar lite spel och struntar i läxhögen som ligger på hennes skrivbord. Hon var sjuk för någon vecka sedan och skulle skriva historia, matte och andra saker som hon tänkt ta itu med senare. Så nu ligger hon bara där och tar det lugnt. Innan det plötsligt börjar skaka, hon hör en enorm krasch. Följt av en ännu större och Andrea vet inte ens vad som händer förrän det svartnar.


När hon vaknar igen så vaknar hon under sin säng. Sängen är för övrigt halvt förstörd dock. Hela hennes rum är i ruiner. Hon kravlar fram och ser att det brinner. Hon kopplar det genast till en bomb. Hon måste varit nära. Hennes hem ligger ju nära centrum. Andrea hostar, hostar och hostar lite till när hon släpar sig fram från under sängen. Hon verkar inte ha skadat sig alltför allvarligt och hennes skolväska ligger så gott som oskadd i närheten av henne, den låg också under sängen. Där hon puttat in den för att slippa se den, inga skolpåminnelser.

Det roligaste med att se hela den här förödelsen är att det enda hon kan tänka på är hur hon kommer slippa att göra läxorna.

Laine andas tungt efter språngmarsen. Hon lutar sig mot en förkolnad vägg och håller andan. Lyssnar. Hon letar efter tecken på soldater. Såklart från Mörker Männens sida.
"Fånigt namn föresten..." Mumlar hon lågt och kikar fram bakom väggen.
Hon tyckte förut att hon hörde steg. Hon måste ha inbillat sig, men hon hade trott att det var en soldat.
Laine drar för säkerhetsskull ut knivarna ur sina fodral på underarmarna. Hon ser sig om en sista gång innan hon tänker lämna platsen. Hon tänker gå vidare och leta efter överlevare.
Då hajar hon till. Laine hoppar reflexmässigt tillbaka bakom den sotiga väggen. Någon hade stått i korsningen mellan två hus och stirrat på henne...

Wills huvud värkte något fruktansvärt och det tog en bra stund för hans ögon att vänja sig vid mörkret. Han kollade sig runtomkring och insåg att han var på skjutbanan. Händerna, fingrarna sökte sig emot hans panna där han kände torkat blod och då han följde det sved det till då han nådde såret. Sakta började han röra på sig, se till att allt var helt och fungerade. Hans kropp var öm men inget var brutet. Så mindes han helt plötsligt vad som hade hänt. Fort var han på fötter men yrseln fick honom att ramla. Han slog i något hårt och han kunde urskilja ett litet stön.
”Pappa”, sade han frågande och började gräva bland bråtet han ramlat ned i.
Det verkade som om en av bjälkarna hade fallit över honom. Hela huset verkade knaka. Det skulle ramla ihop. Will började gräva intensivare än innan och fick fram honom men som han trott låg en av de enorma bjälkarna över hans axel. Han var medvetslös vilket kanske var lika bra det. Ur foten som låg i en konstig vinkel, kunde Will skymta det vita benet. Snabbt kollade han runtomkring sig efter en hävstång men i samma ögonblick hörde han åter igen planen. En andra våg, ifall det var det de var. Will visste inte hur länge han varit medvetslös. Han fann ett långt metall rör som varit ben till ett av borden men då han tog det under bjälken började de böjas. Bjälken visade inte det minsta tecken på att rubba sig.
”Will”, hörde han sin fars röst viska.
Will stannade upp. Tårarna rann nedför hans kinder av frustration.
”Will, lämna mig.”
Hans ögon var klara. Båda visste vad det skulle innebära. Will kramade hans hand reste sig upp och började stapplande ta sig ur huset, vilket inte var lätt. Innan han hade begett sig hade han tagit tiden att hitta vapen. Fältkniven satt som vanligt i hans bälte.

Andrea ser sig om bland elden som sprider sig och röken som stiger mot det som förut varit tak. Nu är det bara massor, massor av bråte. Kan man egentligen ens kalla det för ett tak då? Det som förut varit ett tak, det låter bra. Hon ser ingenting som hon kan rädda, ingenting viktigt iallafall. Inte längre. Hennes mobil låg bokstavligen talat knäckt längre bort. Det är nästan hjärtskärande att se en sak som haft sådan betydelse ligga trasig sådär, det var till exempel en av de få sätten för henne att få tag på sin mamma när hon är på sitt jobb. Så plötsligt slår det henne att hennes familj är kvar däruppe. Till och med hennes mamma.
"Mamma!" Utropar hon panikslaget och klättrar upp över bråtet som hon skär sig på, river upp sig på och slår sig på. Det dröjer faktiskt inte längre förrän hon ser sin lillebror, eller det hon tror skulle vara hennes lillebror. Om han inte a söndertrasad och med vidöppna ögon. Andrea är i chock, hon hade väntat sig det här. Klart hon hade, men hon ville inte tvingas se det. Sedan skriker hon när någon sluts om hennes vrist och hon faller till marken och backar undan.
"An-Andrea..." Stammar en svag röst som är hennes mors. "Här." Andrea ser leendet på kvinnans läppar, kvinnan som liknar henne på så många sätt. Hennes mamma sträcker fram de vapen som hon haft på sig. Hennes tjänstevapen.
"Mamma, mamma, det kommer bli okej. Snälla, säg att det kommer bli okej..." Snyftar Andrea och tar moderns händer. Modern ler ursäktande, sorgfyllt.
"Jag kan inte säga det, inte den här gången, älskling." Svarar modern och efter en stund så bara falnar hon bort, Andrea kan känna hur hennes mamma bara dör bort, bara sådär.

När Hera åter slår upp ögonen möts hon av en syn som kommer att förfölja henne i hennes mardrömmar för resten av hennes liv. Lägenheten är övertänd och elden växer sig allt större, lågorna slickar väggarna och äter upp allt som kommer i dess väg. Paralyserad av lågornas livsfarliga dans kommer inte Hera för att röra på sig, att resa sig upp och springa. Plötsligt slår hettan emot henne som en vägg och rök stiger upp mot himlen. När en gnista som följs av ännu fler sliter sig loss från elden och hamnar i det torra gräset, som genast fattar eld, vaknar Hera slutligen ur sitt transliknande tillstånd. Gräsbranden växer sig snabbt snabbare och hon måste ta sig därifrån, nu. Röken är tjock framför Heras ögon och hon viker sig i en hostattack som varar tills hon inte har någon röst kvar. Blint rusar hon över gräsmattan. Hon vet inte vart hon ska springa, och hon har inte tid att fundera på hur hon ska klara sig. En 13-årig flicka, ensam i New York, utan föräldrar, pengar eller någonstans att ta vägen. Det ser verkligen inte ljust ut för henne.

Det är först när Hera sprungit en bra bit som hon känner av smärtan i högerfoten, den hon landade på när hon kastade sig ut från balkongen. Skräcken måste ha bedövat henne, för nu är varje steg en plåga. Smärtan är så olidlig att det inte känns möjligt att röra sig en meter till idag. Uppgivet ser sig Hera omkring. Det här området tycks ha klarat sig bättre än det där Hera bor, eller bodde som hon tvingas påminna sig om med ett bittert leende, helt utan glädje.
Matt av trötthet försöker hon avgöra om det är säkert att stanna här, men hjärnan känns avdomnad. Hera lyckas inte reda ut tankarna, och hon har ännu inte insett att hela hennes familj är utplånad. Att lägenheten hon bott i sen hon föddes har brunnit ner till grunden. Kanske är det tur, för om de tankarna kom över henne nu skulle hon med största sannolikhet ta livet av sig.
Det känns som mer, men Hera kan inte ha sprungit längre än en dryg mil. Hon är väl medveten om att ifall en bomb har fallit, finns det stor risk för att fler gör den sällskap. Men hon orkar inte tänka på det, orkar inte oroa sig. Vad är det för mening? Hela hennes liv har utplånats, på mindre än en minut har Heras hela tillvaro vänts uppochner.

Laine springer igen. Det hör ont i hela kroppen och hon vet inte var hon ska ta vägen. Hennes svärd dunsar ideligen mot ryggen medan hon stapplande springer fram genom New York City.
Jag lär nog få ett jävla blåmärke imorgon. tänker hon ilsket.
Plötsligt snubblar hon till och faller ner på marken. Damm omringar henne och grus skrapar hennes handflator. Hon reser sig upp och borstar av de nu mer grå en svarta byxorna. Hon är utmattad och helt slut. Hon orkar inte gå ett ända steg till...
Laine sätter sig på marken och litar sig mot en vägg. Innan hon sluter ögonen ser hon någon. Personen är inte en soldat, det är det ända hon ser innan allt blir svart.

((Försöker få dem att träffas nu, ni kan haka på om ni vill eller strunta i det ))

((Hakar på dig så så snart jag hinner, kanske inte ikväll men så snart som möjligt. ))

Kanske en kvart senare är Andrea klar och har rotat fram det hon behöver, täckt över liken och bestämt att hon inte ska tänka på dem mer. Det behövs inte och är bara onödigt. att tänka för mycket på annat än att hon ska överleva. Hon måste överleva. Så när hon samlat sina saker, som är moderns vapen och en köskniv hon faktiskt skurit upp sina händer på ger hon sig iväg för att hitta ett nytt skydd för natten. Något bra. Hennes kläder är trasig, smutsiga och hon råkade sätta eld på dem förut så de är brända här och var dessutom. Så naturligtvis så börjar hon småspringa för att inte vara ute för länge i det stundande dagsljuset. Natten måste vara säkrare.