Du är aldrig ensam [Sv]

BRA!!!

Jättebra! Du skriver fint och bra, fortsätt så!

Åh, Nu gör ni min kväll igen ♥ tack

såå bra!

HAGRID SER UT SOM BELLA I TWILGHT

Det har inget med denna fanfictionen att göra..

Exakt

Siriusly?

Var länge sedan jag la upp någon men har helt enkelt inte lyckats finns inspiration till att skriva men här kommer det i alla fall ett kapitel!
Hoppas ni gillar det
________________________________________________________________________
Kapitel 5- sveket
Albus blev sittande i slytherinssällskapsrum en stund efter det att Rose gått där ifrån. Han läste brevet gång på gång och försökte minnas om han hört någon nämna kammaren förut. Efter ett bra tags tänkande gick han upp till pojkarnas sovsal och somnade bums.
Nästa morgon stod Rose och väntade på honom i sällskapsrummet precis som vanligt. De sa inte ett ljud på vägen upp till frukosten och väl uppe i stora salen satte de sig ner vid slytherinbordet. Stämningen var pressad och Albus granskade Roses sammanbitna min.
”Vad är det?” försökte han försiktigt men Rose bara stirrade rakt fram och sa inte ett knyst. Han fortsatte stirra på henne och det var tydligt att hon kämpade för att låta bli att möta hans blick. Tillslut slöt Rose ögonen och tårar strömmade upp i hennes ögonvrår. Albus betraktade henne förfärat utan någon som helst idé på vad han skulle ta sig till.
”Kom så går vi” sa han tyst till henne istället och hon följde motsträvigt med honom tillbaka till Slytherins sällskapsrum. Sällskapsrummet var tomt så när på de stora porträtten med häxor och trollkarlar som nyfiket stirrade på dem och det enda ljudet där inne kom ifrån den öppna spisen där en sprakande eld brann. Albus knuffade mjukt ner henne i en fåtölj och såg frågande på henne. Hon undvek fortfarande att möta hans blick.
”Rose?” frågade han försiktigt efter ännu en stunds betraktande. Hon skakade tyst på huvudet medan ännu en rännil av tårar strömmade ner för hennes kinder.
”Rose, hur är det?” sa Albus och grep tag om hennes armar. För första gången under morgonen tittade hon upp och mötte hans frågande blick. Hon knep ihop läpparna och skakade ännu en gång på huvudet.
”J-jag lovade… att inte s-säga något” stammade hon fram tillslut medan hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
”Säga något om vad då?” sa Albus och skakade Rose lät i sitt grepp om hennes armar. Hans ögon var vitt uppspärrade och han kände hur greppet hårdnade om Roses armar. Hon skakade långsamt på huvudet och lät blicken sjunka igen. Albus suckade. Hur skulle han göra?
”Rose” sa han och lyfte hennes haka så att hon såg in i hans ögon igen. ”Vad var det du lovade att vara tyst om?” han såg på henne och hon blundade kort.
”Han var där.” sa hon snabbt och drog sedan ihop läpparna till ett streck. Tårarna började rinna ner för hennes kinder mer än förut. Albus suckade.
”Rose, vem var var?” frågade han forskande. Hon drog ett djupt andetag.
”Din pappa… han var i kammaren… du vet den Ginny varnade dig för…” hon svalde ”och Ginny var också där. fast… fast hon…” Rose blev tyst och Albus satt mitt emot henne och bara stirrade. Hur kunde hon veta det här? Varför hade inte han själv fått veta något? Varför var de där? En blandning av känslor bolmade upp inom honom. Lättnad, ilska, nyfikenhet, förnärmelse. Tillslut nickade han och gav Rose en stor kram.
”Jag svek honom… Jag svek pappa” viskade Rose i Albus öra.

___________________________________________________________________________
Det var det! Hoppas ni gillade och som vanligt skriv gärna vad ni tyckte och vad jag kan förbättra med den!

Jättebra!