Invaded.

| Jag typ går fortfarande.. Tänkte skriva typ att de va kväll eller något i mitt sista inlägg & att dom började närma sig staden.. Känns lite konstigt om ni är i denna tidzonen då xD |

[Är det ok ifall jag hoppar fram några timmar, till kvällen?

5_lollipop_5, Aaron, Jessi och de andra befinner sig i en gammal byggnad med en tunnel inunder. ]

[Gör så! Då kan Esalica komma också. ^^]

[Jag skrev också att mörkret närmade sig... Skriv du, men stanna gärna kvar där ni är så kommer Rebecca och Samantha nästa dag.]

Aarons huvud värkte. Han hörde ljudet av andhämtningar men så insåg han att det var hans egna. Sakta öppnade han ögonen och istället för ljus, solsken var det nu mörkt. Det enda som lös upp korridoren eller rättare sagt tunneln de befann sig i var ett svagt sken ifrån en enstaka ficklampa.
”Han vaknar nu”, hörde Aaron Miles röst.
Miles lät trött men Aaron orkade inte fundera allt förmycket över det utan hans blick föll på de två främlingarna för att sedan vandra över till Jason.
”Bra, vi måste dra vidare”, sade han för att sedan sätta sig ned jämte Aaron. ”Följ mitt finger med ögonen.”
Aaron gjorde som han bad då Jason höll sitt finger framför hans ögon, så då han verkade nöjd med resultatet lös han med ficklampan i hans ögon.
”Du har fått en hjärnskakning, sedan tror jag du brutit några revben och foten är stukad.”
Aaron märkte att de bundit om hans bröstkorg och att han låg där med bar överkropp. Miles stod bakom Jason, hängde nästan över honom med ett kvastskaft i hand. Själva borsten hade de lindat för att sedan kapa skaftet i lagom höjd för Aaron att använda.
”Jag kommer inte ge dig något smärtstillande ännu utan det spar vi till i morgon då vi måste röra på oss. Hur länge det kommer ta för dem att hitta oss kan jag inte säga men jag tror vi är säkra här för i natt.”
Aaron försökte ta in allt Jason sa men det kändes som om han hade missat stora delar. Smärtan fanns där hela tiden och med sammanbitna tänder nickade Aaron till svar.
”Ska jag stå vakt så ni får lite sömn?” frågade han sedan osäkert och kastade ännu en blick på främlingarna.

Jessie hade följt med i konversationen.
"Jag kan också sitta vakt", sa hon tyst och mötte deras blickar.
"Nej, du behöver sova Jessie!" svarade Melissa genast. Hon satt med ryggen intill tunnelväggen med benen rakt ut.
"Om det är någon som behöver sova är det du!" Jessie vände sig mot sin syster med en menande blick på såret. Hon märkte att små glasflisor var kvar i såret och hon bet sig i läppen. Försiktigt satte hon sig på knä jämte henne och lutade sig över såret. De hade inte gett någon respons på hennes fråga om smärtlindring, men Jessie vågade inte fråga igen. Dessutom verkade den där Aaron behöva det mer än Melissa.
"Såå... ska jag hålla vakt eller inte?" frågade Jessie igen för att försäkra sig om svar och vred på huvudet till de andra.

Aaron ryckte till något vid främlingens röst medan både Jason och Miles kollade något inte fientligt men tillbaka draget på dem. Jessie som den ena verkade heta erbjöd vakttjänst.
”Låt henne sitta vakt med Aaron, han kan behöva se till så att han inte somnar”, sade Miles retfullt.
Även om Aaron och hans syster inte befunnit sig med de andra särskilt länge så hade de ändå börjat lära känna varandra. Under den tiden då Derek hade somnat under sin vakt tjänst hade inte bara Aaron skällt ut honom utan efter det hade Jason skällt ut honom och han hade varit tvungen att lämna deras team. Ingen ville ha kvar någon som riskerade deras liv för att hen var trött.
Aaron såg den andra unga kvinnans sår med glassplinter i. Hade de inte gjort något för att få ut det?
”Jason, hon där, hennes sår”, sade Aaron svagt och nickade emot systern med såret för det var tydligt att de var just systrar.
Jason nickade och vände sig något motsträvigt emot den unga kvinnan. Med en gest lät han Jessie förstå att han ville ta över hennes plats för att se bättre.