Törsten efter blod. (privat)

Alice kände hur luften gick ur henne och hur smärtan kom tillbaka. Den där skit ungen skulle få ångra det.
”Migrän”, stönar Alice fram mellan sina sammanbitna läppar.
Hon föll till knäna men vägrade att kravla runt i gruset ännu en gång. Även om hon var i Roses våld eller den isande kvinnans så hade hon inget att säga Rose.
”Du har dina hemligheter, jag har mina”, fick Alice tillslut fram.
Det var sant, Alice visste att det var sant även om hon inte hade fått de bekräftat på något sätt. Visst, de skulle hjälpa henne bara för att fixa henne senare. Nej, tack då dog hon hellre där och nu.

"Rose, det räcker", säger Erik varnande och griper tag i mig.
"Men, Erik. Hon... Det syns ju tydligt att det inte bara är en migrän! Vi kan ju inte rymma medan hon lider!" utbrister jag argt.
"Ska jag radera bort minnet av dig helt och hållet ur hennes minne?"
Jag biter mig i läppen.
"Jag vet inte..." säger jag och låter luft glida in i Alice igen. "Luft kommer vara där i kanske tre dagar men sen kommer smärtan komma tillbaka, och det är bara du eller jag som kan hjälpa henne, Lillith skulle vägra, men bara om hon förklarar..."
"... Fixa henne, radera hennes minne", säger jag och möter hans blick.
"Är du säker?" undrar han. Jag vänder bort blicken och låter stormen runt oss försvinna.
"... Nej, absolut inte. Men hon vägrar berätta..."
"Om hon berättade så skulle du bli tvungen att låta henne följa med, är du beredd på det?" undrar han allvarligt.
"...Jag... Tror faktiskt det", svarar jag och möter hans blick. "Gör det snabbt", säger jag och börjar långsamt att gå bort därifrån medan jag biter mig i läppen.
Det här är hopplöst... Jag kan inte hjälpa henne...

Alice lyssnade noga till konversationen. Då Roses på något sätt fick hennes sinne fritt igen ställde hon sig snabbt upp.
”Nej”, morrade Alice och greppade tag i den unga mannen, Erik.
Innan någon av dem hann reagera hade Alice dragit det mindre av sina svärd och höll det emot hans nyrakade hals.
”Ni låter mitt minne vara kvar, jag kommer inte tala om för någon om er. Låt mig bara vara.”
Alice hörde själv hur trött hon lät vilket hon var. Orden var vända till Rose eftersom Erik verkade göra allt hon ville.
”Var är det rättvisa i att jag ska berätta mina hemligheter då ni behåller era? Hur vet jag ändå att ni inte låter mitt sinne vara ifred?”
Hennes Wakizashi, svärdet hade gjort ett litet sår och en liten droppe blod rann nedför hans hals.

"Nej!" skriker jag och skjuter undan henne med luft. Jag trycker ner henne mot marken och håller kvar henne där, fortfarande med lufttrycket tungt mot hennes bröst.
"Du skulle bara våga skada honom!" skriker jag och och låter luft föra ljudet någon annanstans så att vakterna inte hör oss. Jag tar tillbaka ännu mer av luft ur henne.
"Hade du tänkt oss låta hjälpa dig eller inte?!" fräser jag och böjer mig över henne och får fram min påle ur byxlinningen, tur att jag hann hämta den innan jag träffade Erik. Jag trycker den lätt mot hennes hals och är tillräckligt långt borta så att hon inte kan knocka mig med huvudet, det enda stället där hon borde kunna röra sig utan problem.
"Om du inte låter oss radera minnet av oss betyder det att du kommer berätta det för någon", fräser jag.
"Erik..." mumlar jag och fortsätter stirra stint på henne medan jag ökar trycket av luft på henne och tar bort lite till av luften inuti henne.
"När vi är klara kommer du inte ha ont i fem timmar men sen borde du akta dig för det som orsakar smärta. För vare sig du vill eller inte så förstår vi att du ljuger..." Jag trycker pålen ännu hårdare, men inte tillräckligt för att spetsa hennes skinn.

[Med risk för pp. x) ]

Ett gurglande skratt kom ur Alice strupe. Alice kände luftens motstånd och visste att det inte var lönt. Då luften nockade omkull henne så hade hon skärt ett stort sår längst Eriks hals. Blodet rann ur honom och allt var den dumma jäntans fel. Med blodet rann livet ur honom. Alice svärd var inga vanliga svärd. De var smidda av Mirithi själv, badade i elden som började all eld och giftet som man smidet in i klingan hade en enda uppgift, ta livet av dem med vampyrblod. Ett litet sår orsakade endast smärta, hallucinationer men Erik skulle snart vara död om de inte skyndade sig. Alice känner hur Roses vind, luft slaknade något. Hennes styrka var också hennes svaghet, hon brydde sig för mycket.
Alice handlade snabbt, hon bröt sig igenom vinden och slog till Roses på de känsliga punkterna som skulle få hennes förmåga att avta i någon timme. Pålen skar igenom Alice skinn och Alice skrek innan hon lyckades pressa undan den. Utan att lägga någon vikt vid Rose sjönk hon på knä bredvid Erik. Om Rose var smart nog så höll hon sig undan, ifall hon visste vad som var bäst för hennes pojkvän.
Alice grabbade tag i sin ryggsäck och började rota tills hon fann vad hon sökte. En liten flaska som innehöll en grönaktig vätska. Hon lät vätskan dränka såret och började sedan mumla orden. Snabbt, mycket snabbt och lågt i förhoppning om att Rose inte skulle uppfatta dem. Då såret började läka sig själv log Alice.
”Nu är vi kvitt", sade hon och sjönk ihop jämte Erik.

"Kvitt?" kraxar jag. "Driver du? Är du en helt stor korkad idiot eller vad?" frågar jag och ställer mig upp. "Jag har lärt mig att utstå tortyr jag har blivit utsatt för, tror du jag bryr mig om den här skiten?" frågar jag men låter ändå luft rena mitt inre från alla möjliga sorters skador och låter göra likadant med Erik. Jag märker hur han använder ande på mig och jag använder luft för att reflektera kraften mot honom.
"Varför tror du att jag fortfarande lever efter alla gånger jag har rymt egentligen? För att jag älskar att leva som en prinsessa? För att jag orkar med det här jävla fängelset?" fräser jag och känner ilskan koka. Jag drar ut all min kraft ur henne och bryr mig inte ett skit längre, jag böjer mig ner och tar upp min påle som jag tappade.
"Nej. Jag har fler ärr över kroppen än jag kan räkna. Jag har utstått flera timmar av tortyr för att jag dödade någon viktig vampyr. Jag har vart lite över hela världen och lärt mig att fysik smärta är just fysisk, det är mitt sinne jag behöver inte kroppen", morrar jag och känner ilskan ta över. En storm börjar starta, utom min kontroll, blixtar kommer, regnet öser tillsammans med haglet, men det enda som rör Erik och mig är regnet.
"Har jag sagt att jag blev vald av luft?" undrar jag. "Det betyder att mitt element kommer skydda mig på alla vis så länge jag lever", morrar jag och försöker pricka henne med en av de många blixtarna.
"Jag ska döda dig."
Men orden är inte mina. Orden kommer från Erik.
"Ande helar vet du, och precis som Rose blev jag vald.
Jag ska jaga dig tills du dör. Du fick henne att tappa kontrollen över luft", morrar han och jag ser ande glöda omkring honom.

[De har fått allt om bakfoten, typ, eller lite xD ]

Alice leende bleknade men inte för den orsaken man skulle kunna tro.
”Vad har jag med någon tortyr att göra? Jag har inte torterat någon, visst är jag inget helgon men jag har inte rört dig eller din kära pojkvän. Jag har inte gjort er illa.”
Alice ställde sig upp trotts smärtan. Adrenalinet gjorde att hon knappt kände av den. Hon tog upp sin ryggsäck, sin Wakizashi som hon smekte in i sin Saya innan hon åter igen vände sig emot Rose. Vinden, blixtarna, stormen skrämde henne inte. Inte heller Erik. Hon hade sett värre.
”Förstår du inte att det var ditt fel att din kära pojkvän höll på att dö och jag räddade livet på honom. Ni ville ta mina minnen utan någon andledning och jag hade inte berättat om er för någon om de så skulle försökt tortera ur mig svaren. Då jag gett mitt ord, håller jag det. Jag utlovar inte hjälp för att sedan göra precis tvärtom.”
Alice lät fingrarna röra märket i hennes hals. Det isade till i det då hon rörde det men hon höll upp fingrarna emot Rose.
”Visst, visst luft kanske skyddar dig men elementen håller på att bli svaga. Om ni inte märkt av det ännu kommer ni, mörkret kommer…”
Sedan vände sig Alice emot Erik.
”Inget av detta är mitt fel, om du vill ha någon att skylla, skyll dig själv. Du är ju inte ens stark nog att säga till henne då du gör något som är fel för hennes skull. Ni borde skämmas båda två. Och om du vill jaga mig, döda mig. Gör det då men jag är inte ensam, kom ihåg det.”
Alice var sky förbannad. Hon visste att man inte skulle vända en fiende ryggen men gjorde det ändå. Även om hon tvivlade på det, hoppades hon att de hade så mycket ära och respekt att de inte skulle attackera någon bakifrån. Så fortsatte hon nedför vägen, till Nikolaj. Smärtan var som blott ett minne, hur förstod hon inte men den hade försvunnit.

"Hm... Jag kanske inte blev skadad ändå..." mumlar jag förvånat när jag rör vid halsen. "Du fick ande att läcka ut, smarthead..." muttrar jag. "Gör inte det igen. Jag vill helst inte ha ett själsligt band till smärta..." muttrar jag och ser medan Alice går. Jag ser att även skimret runt honom försvinner.
"Elementen är i alla fall nöjda", mumlar han och tar sig om halsen.
"Gör det fortfarande ont?" frågar jag lite oroligt.
"Hm... Antar att det bara är inbillning", säger han och grimaserar.
"Ja, det brukar bli så", säger jag och minns när Ashton nästan skurit mig in i ryggmärgen när jag försökte döda honom. Jag ryser till vid minnet. Det är det värsta som någonsin hänt mig.
"Det har du aldrig berättat om", säger Erik intill mig.
"Vaddå?"
"Ashton."
"Jag vill inte prata om det", mumlar jag. Jag hade för en sekund glömt att han kunde läsa tankar.
"Undrar vad hon menade med att vi borde skämmas?" undrar han och tar tag i min hand.
"Inte än", fnyser jag och rycker åt mig handen.
"Varför inte?" frågar han förvirrat medan det sista av ovädret försvinner helt.
"Visst..." mumlar jag och tar tag i hans hand. "Om du så gärna vill. Men vi kanske borde skynda bort från skolan?"
"Varför?" undrar han. Jag kollar misstroget på honom.
"Du vet verkligen inte hur en rymning går till eller hur?" frågar jag och skakar på huvudet. "Du kommer bli en börda..." muttrar jag.
"Du brukar inte säga sånt där högt, betyder det att du litar på mig?"
"Skämtar du? Oavsett jag tänker det eller säger det högt kommer du höra det ändå", påpekar jag och tar tillbaka min hand igen och börjar gå bort från skolan.
"Har du någon plan eller ska vi irra runt bara?"
"Jag hade tänkt ta ut mitt arv nu..." mumlar jag.
"Då måste du vara myndig", säger han.
"Varför tror du jag väntade tills idag?" frågar jag.
"... Vänta, fyller du år idag?" frågar han och tvärstannar.
"Ja, och nu vill jag ha mitt arv", säger jag bestämt och undrar hur jag snabbt kan komma till en flygplats.
"Vad för något?"
"Vampyrjägar ön Grittin", flinar jag belåtet även om han inte kan se flinet. Han kommer snabbt i kapp och kollar chockat på mig.
"...Nej... det kan inte vara sant", säger han.
"Jo då. Min gammel gammel gammel något farmor startade det hela, och nu äger jag det hela", flinar jag.
"Sen idag?" frågar han.
"Sen för någon timma sen, nu är jag arton och ön är min", flinar jag. "Och allt på den för den delen. Ja har tänkt komma dit idag, vare sig du vill eller inte", säger jag och börjar jogga med pålen i handen.

Alice fortsatte till staden. Att hitta Nikolaj var inte särskilt svårt. Han bodde i ett av de finaste husen i staden som låg på en liten kulle. Dagen hade blivit natt och Alice var trött och sårad. Ilskan hon hade känt hade hon förlänge sedan släppt, precis som hon lärt sig. Ilska gjorde en svag, man var tvungen att ha någorlunda självdisciplin annars kunde ens fiender lätt få överhanden. Alice tänkte på de två andra. Båda så lätt irriterade. Något med hur Rose hade styrt och ställt utan att Erik sagt minsta ifrån störde henne. Han var svag, varför hade hon slagit följe med honom? Svag och odisciplinerad var en dålig kombination.
Då hon gick in genom grinden visste hon att han hade sett henne. I nästa stund stod han jämte henne.
”Alice, är det där Ni?”
Alice suckade lättat och kämpade för att stå upprätt. Huvudvärken var tillbaka.
”Ja, och jag är här för att inkassera den där tjänsten du är skyldig mig.”
Alice tvingade sig själv att le och han log tillbaka emot henne med det där perfekta leendet. Hur kom det sig att alla fullblodiga vampyrer var så, så perfekta. Han lät henne stödja sig på honom för han visste att hon inte skulle tillåta sig bäras.
”Vad är felet, min kära?”
Han röst lät verkligen orolig, för första gången igenom åren de känt varandra. Hon var tvungen att verkligen se risig ut.
”Stötte på några dårar som ville ta mitt liv och så har jag sådan hemsk huvudvärk.”
Han betraktade henne ett tag. Hon såg oron i hans ögon och ilskan då hon vagt nämnde Rose och Erik.
”Jag får se ditt bröst.”
Alice överraskades av hans uppmaning och försökte protestera men han brydde sig inte och började ta av henne jackan, västen och till sist tröjan så att hon satt där enbart i Bh:n. Nikolajs ansikte förvreds i ett sorgset grin.
”Du har blivit märkt, hur i helvete har du lyckats med detta?”
Alice ryckte till vid hans ord. Hon hade aldrig träffat någon som blivit märkt innan, de flesta dog mycket snabbt. Han tog fram henne till spegeln och hon kunde se de tre ceremoniella märkena på sin bröstkorg. Ifrån dem hade andra svarta märken börjat växa fram och bildade ett snirkligt mönster över hennes överkropp.
”De växer”, sade hon förundrat och kollade på dem.
”Och då de växt klart är du död.”
Nikolaj kastade ett oroligt ögonkast på henne och sedan på något bakom henne, vad kunde hon inte se.
”Var inte orolig, Alice. Jag kommer fixa detta.”
I nästa stund blev allt svart.

Planet dunsar lätt till när det landar.
"Då var vi Skottland", meddelar piloten. Jag gäspar trött och ställer mig upp. Jag vacklar till och Erik är där på en sekund och stödjer mig.
"Tack", mumlar jag och klamrar mig fast.

Vi kommer fram till ingången och blir mött av en vakt.
"Finns det vakter här!?" frågar jag chockat.
"Ja, vem är du?" frågar han och kollar hårt på mig.
"Öns nya ägare", svarar jag.
"...Rose?" frågar han överrumplat. "Ska du inte vara i skolan?" Jag fnyser.
"Vem är det där? Du vet att ingen av dina vänner kan komma in", säger vakten varnande.
"Inte?"
"Nej, ingen relation så kommer ingen in."
"Han är min pojkvän", säger jag snabbt.
"Trodde han var en krigare", ler han och släpper in oss till den stora ön.
"Skulle han ha kommit in då?" frågar jag.
"Självklart!" säger vakten, uppenbart chockat.
"Du skulle ha sagt det tidigare, nu kommer han påminna mig i en evighet", muttrar jag. Erik skrattar till bredvid mig och jag suckar uppgivet.
"Vad var det jag sa?" mumlar jag och riktar stegen mot det gigantiska slottet.

[kort, jag vet xD ]