Det bortglömda. (privat)

Adrian funderade en stund.
"Vi kan ju alltid gå tillbaka ut där", sade han och nickade mot dörren.
Även om det varit tyst länge nu så skrämde tanken på monstret honom. Sakta gick han fram till fönstret igen. Det var nästan 3 meter ner.
"Eller så binder jag fast lakanen i sängen och hivar ner mig."
Han skulle fortfarande få hoppa någon meter men fallet skulle inte vara så farligt.

[Den är död, troligtvis så har hårddisken, eller vad den heter, pajat. ]

"Tillbaka till monstret?" säger hon och skakar på huvudet åt tanken och ser på honom, "Tror du att du klarar det då? Att inte knuten lossnar eller att lakanet går sönder?" hon visste att hon hade många protester men inget verkade ett bra allternativ och hon skulle ner där, tanken fick henne att bleka, hur skulle hon klara det?

Hon upprepade hans rädslor men det fanns inte så mycket annat att göra. Han fösökte låta självsäkrare än vad han var då han svarade.
"klart jag gör", sade han men fortsatte sedan då han såg henne blekna " är du okej? Försök tänka på nÅgot annar och kolla absolut inte ner."

"Okej, om du säger det så." säger hon och går fram till fönstret men ser inte ner. Hon tar tag i lakanet och ser på honom, "Släpp inte." sa hon, inte för att hon trodde att han skulle göra det, mer bara ändå. Avena rent utsagt darrar och hennes händer är iskalla av skräck.

Adrian höl emot. Han hade virat lakanet runt sin kropp och lät sin fötter vara ´ankare´ emot väggen nedanför fönstret.
"Inga problem", sade han.
Hon var lättare än vad han hade trott men trotts det var han tvungen att ta i. Ett högt bank hördes i dörren. Sedan ett till och ett till. Byrån började sakta att flytta på sig och Adrian kände hur svetten började bryta fram på hans panna.
"Skybda dig va", ropade ha ut genom fönstret och försökte hålla paniken borta ur rösten vilket misslyckades totalt.

Avena kunde inte göra som han sa, hon snarare gled ner och då hon hörde paniken i hans röst släppte hon helt av rädsla. Hon skriker till, men som tur var det inte så långt till marken men foten viker sig under henne och ett skrik av smärta hörs från henne.
"Vad händer? Kom!" skriker hon och gnider den skadade fotleden, men hon kan inte stödja på den, helvete!!!!

Dörren slog upp samtidigt som byrån flög genom rummet. Adrian hade inte tiden att bind lakanet. Monstret visade sitt tryne i dörren och Adrian skrek, pinsamt nog. Så hoppade han ut genom fönstret men greppade tag i fönsterkarmen och hängde ihopp om att varelsen inte sett honom.

Avena ser förskräckt på honom, och haltar sig fram. "Håll dig kvar, jag letar efter en stege." skriker hon skrämt till honom och ser besten i fönstret rakt ovanför Adrian. Hon visste att hennes mening var dum, vad skulle han annars göra? Dricka en kopp te eller?

Adrian hade gärna fräst något åt hennes komentar men avstod. Rakt ovanför honom var besten och kollade ut men Adrian trodde inte att han såg honom. I just det ögonblicket var Adrian glad för alla dagar han befunnit sig på gymmet, annars hade han aldrig haft orken att hålla sig kvar. Ovanför honom lät det nästan som om besten sniffade efter honom. Adrian bad en liten bön till vem visste han inte och i nästa sekund hade varelsen försvunnit.

Avena hittar snart en stege, en gammal rostig en, men det var bättre än en murken en i trä. Hon bär den otympliga långa stegen och varenda steg kändes som att hon klev på en spik, i sin hårt stukade vrist. Helvette, med en stukad vrist kunde man inte träna, vad skulle hon då göra för att hålla tankarna borta?
Hon kommer fram till fönstret och får stegen snart på plats vid Adrian, men besten hade försvunnit, var kunde den nu vara?