~ Caperone ~ Fyrmannaroll

[Esalica, missade att din karaktär såg en figur på en klippa. Sorry, ]

Ramuh började sakta men säkert röra sig ut ur byn. Det var inte många ute på gatan utan de flesta verkade hålla sig till sina egna hyddor, för rädda för att stöta på en främling som de inte visste något om men så insåg Ramuh att det inte var han som var främlingen. Viskningarna nådde hans öron och så såg han henne. Hon satt lutad emot en husvägg, försjunken i sömn eller det var så det såg ut i alla fall. Kontrasten mellan de mörka håret, den ljusa hyn och blodröda munnen verkade bekant på något sätt. Den unga kvinnan fick honom att bli nyfiken. Han visste att ifall han smög fram till henne skulle hon tro att han var på väg att attakera så istället började han traska helt normalt och försökte göra ifrån sig så mycket ljud som möjligt.
"Hallå där", sade han och log även om hon hade ögonen slutna och inte skulle se leendet.

[ursäkta för ett dålig inlägg, känner att jag inte är på min topp.]

| Äsch, här sitter man inte och eltar det! Helt chill om du inte är på din topp, alla kan ju inte vara bäst hela tiden eller hur? :p |

Hon hörde honom innan han öppnade munnen för att tala, hon hade nog aldrig hört någon som gjorde så mycket oväsen. Oljudet han förde med sig irriterade henne en aning, men hon öppnade ändå ögonen när han talade till henne. Han har mörbrunt hår som är en aning långt och ögon som ser svarta ut nedifrån. Han ser oerhört lång och stor ut från hennes vy, men hon antar att han bara är en bit längre än henne själv.

Hon ställer sig avvaktande upp, beredd på attacker från alla håll, men han verkar inte särskilt fientlig. Hon hade rätt, han var inte så lång nu när hon stod upp. Hon känner hur laddad luften är, alla vill veta om killen framför henne blir hennes nästa offer. Hon funderar över det någon sekund, men bestämmer sig snabbt för att något i hans fortfarande svarta ögon verkar rätt intressant, det skulle nog gynna henne mer om hon lät honom leva. Självklart lät hon inte honom se att hon tyckte han var intressant, utan fortsatte på sitt irriterade sätt.
"Hallå här" svarade hon och höjde ett ögonbryn mot honom. Hon lät en aning irritation visa sig i rösten, men kollade en aning nyfiket på honom. Vad ville han?

Ramuh började skratta åt hennes tonfall, ett lågt mullrande skratt. Viskningarna hade tydligen fel, hon dödade inte allt och alla hon såg.
Då han stod så nära henne kunde han se likheterna. Hon var otroligt lik Rinna eller så var det Rinna som hade varit lik den unga kvinnan. De hade samma kroppsbyggnad, samma hy, samma blodröda mun, samma vakande ögon. En kall kår kröp sakta uppför Ramuhs ryggrad. Detta var en dum idé. Varför kom alltid de dumma idéerna över honom så ofta?
En tanke for igenom hans huvud, han undrade hur hon skulle smaka men han var övertygad om att hon inte skulle låta honom få göra det.
"Så, vet du var man kan hitta något att dricka här runtomkring?"
Han lät urlöjlig men hans sociala kompitens var inte särskilt bra. Det var länge sedan han försökt göra ett bra intryck och han ville göra det på henne.

Jag låter Kirara styra det hela.
Hon stormar in i en by och angriper en ungefär 20årig man. Först fyller jag mitt vattenskinn och låter sedan henne få äta och leka med honom ett tag innan vi ger oss av igen.

Hon lät en varnande morrning glida fram mellan hennes fylliga läppar. Hon lyfte lite på överläppen för att markera att han skulle hålla sig på avstånd. Byn som precis andats ut eftersom hon tydligen inte dödat honom ännu, drog in luften igen. Hon kollade allvarligt på honom, lät honom veta att minsta lilla felsteg skulle göra så att huvudet inte var fast på halsen mycket länge till.
"Inte här i alla fall" svarade hon och väste lite åt honom. Ingen hade någonsin frågat henne om den fick dricka ur henne, vilket det var så hon tolkade frågan, detta gjorde honom bara mer intressantare. Efter några sekunders tänkande tillade hon: "Jag brukar köra på den sista som är ute på gatorna, men om du vill göra något annat kan du ju alltid dricka ur de patetiska personerna som gömmer sig inne i hyddorna"
Hon nickade mot några hyddor runtomkring där rädda ansikten kikade fram för att se vad som hände, de stack genast in sina huvuden igen när hon kollade mot dem. Hon log lite åt hur rädda de var för henne, men när hon insåg vad hon gjorde tog hon genast tillbaka sitt irriterade uttryck.

Ramuh uppfattade varningen och stod still där han stod. Han var inte där för att starta bråk. Hon var som ett vilddjur, en utmaning. Han satte sig ner i skräddarställningen som han så ofta satt i och kollade upp emot henne en stund. Människorna var mer nyfikna än rädda just nu och började våga sig ut igen.
”Det är inte så jag dricker, allt blir så mycket mer njutningsbart ifall det är ömsesidigt ifrån båda sidor.”
Han väntade på hennes reaktion.
”Jag kan lära dig om du vill?” frågade han retsamt men också nyfiket.

[Ramuh blev visst inte alls som jag beskrev honom. x) Hihi, kände att de blev för lika om han skulle var det. ]

| Haha, ibland blir det så, att karaktären känns mer rätt i något annat! Vill du att jag ska ändra något? |

Ainsley höjde ena ögonbrynet mot honom när han frågade om han skulle lära henne att.. njuta? Nej tack. Han var en aning annorlunda, i vanliga fall om hon morrade mot folk brukade de springa iväg som rädda små harar, han.. satte sig ned. Vad var det för fel på honom? Borde han inte fly av rädsla för henne? Hon förstod helt enkelt inte och det gjorde henne ännu mer irriterad, hon hatade att inte förstå.
"Du lära mig något? En sten kan lära mig mer än vad du kan göra" svarade hon vasst och Slutade visa tänderna och morra, det var tydligen inte lönt, han skulle ändå inte lämna henne ifred. Hon upptäckte förskräckt att fler människor hade vågat sig tillbaka ut på gatorna, ånej, dem är inte lika rädda för henne längre. Hon blängde surt på killen som satt i skräddarställning framför henne, detta skulle han antagligen få betala för på ett eller annat sätt.

Hennes irritation roade honom men han var noga med att dölja det.
”Du vet inte vad du missar”, sade han lätt och lade huvudet lite på sned som om det skulle få honom att kunna se bättre in i hennes själ.
Sanningen var att de som var som alla andra hade alltid tråkat ut honom, de som var annorlunda var oftast mycket mer intressanta. Rinna hade varit det, utan tvekan. Han reste sig upp igen, folket runtomkring dem såg ut att irritera henne mer.
”Om du vill skrämma dem, så inget mig emot”, sade han och vände henne ryggen.
Sakta började han gå ifrån henne för att stanna och vända sig emot henne åter.
”Förresten, jag är Ramuh. Trevligt att råkas, miss.”
Så fortsatte han.

[Det tycker jag inte att du ska. " Det var något jag tänkte berätta eller skriva men har glömt det totalt. Ibland blir jag så irriterad på mig själv. x)]

"Om du är ute efter mitt namn lär du få vänta ett tag" svarade hon och just då kom en pojke en aning för nära henne. Hon log smått och hoppade smidigt upp på honom och satte tänderna i hans nacke. Den alldeles nyss avslappnade befolkningen insåg genast sitt misstag och flydde in mot hyddorna igen. Hon skrattade ett skräckinjagande skratt, det där med att vara uttråkad? Det var som bortblåst. Hon trodde inte ens att hon faktiskt varit det. Pojken tog några stapplande steg innan han föll ihop i en hög och hon kände hur det nya blodet fyllde hennes ådror. Det där med vattensäckar tyckte hon bara var fånigt, lika bra att ta slut på det direkt och ta mer när det behövs eller när det inte behövs, helst med våld. Hon släppte den uttömda kroppen och började gå nerför gatorna, denna byn var i hennes grepp. Hon kollade upp mot den rödfärgade himlen där solen sakta började gå ner, månen lyste nästan lika starkt som solen. Bra, nattiden brukade vara bra att jaga djur. Deras blod var ännu godare än människors plus blev det oftast lite fajt för deras blod. Köttet tar inte kroppen emot längre, de som försökt har dött en plågsam död.

Ramuh hörde hennes rop efter sig och log. Även om han inte tänkte stanna längre i byn var han övertygad om att de skulle träffas igen, det fanns ingen tvekan om det. Solen höll på att gå nedför den annars röda himmeln. Han fortsatte längst vägen och fantiserade om det som han så ofta gjorde, mat. Han hade aldrig levt i en tid då det funnits mat som varit annan än blod, i en tid där växter och djur inte var farliga att äta men han hade hört berättelserna och läst en hel del böcker. Ifall andra ville vara barbarer så bra för dem men han ville vara mer än någon som dödade andra enbart för att överleva själv. Inte för att han ansåg sig vara bättre utan ifall de inte fanns något mer vad fanns det då för mening?