De fem rikenas undergång. (privat)

Aliena lade armarna i kors.
"Jag kan eskortera ut dig", föreslog hon. "Och förklara för den som vill stoppa mig att jag vet vem du är och att jag vet vad jag håller på med."
Aliena kände sig konstig. Varför lade hon ens tid på det här? Hon kunde bara gå raka vägen ut och berätta för vem som helst om mannen, och sedan var det någon annans problem!
Men hon ville inte. Kanske för att det här var något nytt, något roligare än att bara sitta instängd och längta efter sin häst. Det var alltför längesedan hon gjorde något som var annorlunda än hennes vardag.

"Majy! Majy!"
Fideli hade vaknat, så Marion hällde upp hostmedicin åt Noela och gick sedan fram till dubbelsängen för att försöka få Fideli att somna om.

Efter 5 minuter sov Fideli igen som en stock. Marion kollade ut genom fönstret. Det var inte så sent men alla hade gått in i sina hyddor och alla brasorna var släckta. Det var mörkt i alla hyddorna och hela byn låg i mörker.

”Visst”, upprepade han igen.
Ramuh hade inget att förlora på att lita på den unga kvinnan men hon själv hade massor. Varför hon försökte hjälpa honom eller verkade i alla fall villig att försöka hjälpa honom kunde han inte räkna ut. Troligtvis hade han något hon ville ha och om hon gjorde honom tjänsten att ta sig därifrån så hade han inget annat väl än att göra det som bads av honom.
”Hm, skulle jag få några kläder med?” frågade han sedan och höjde lite på ena ögonbrynet.
Med natten kom kylan.

Jag lutar mig över hans rygg och låter honom leda vägen. Det är som om vi är ett och han vet exakt vart jag vill.
Jag ler svagt vid tanken och somnar snart i sadeln.

[Förlåt för att det tog så lång tid Men håller på med ett annat roll som jag älskar otroligt mycket! x) :3 ]

[Vet exakt hur det käns. XD]

Solen höll på att gå upp och byn vaknade sakta till liv. Mor arbetade i köket och far var redan i sin smedja. Marion hjälpte sin mor med att väcka sina småsyskon och allesammans satte sig ner för att äta. De bad en matbön, som de brukade och började sedan äta av den heta majsgröten.

Efter ett tag kom deras far in i hyddan med ett brev i handen.
"Jag måste iväg ett tag och jobba vid gränsen till Lathave." sa han allvarligt. "Soldaterna behöver nya vapen."
Marion reste sig så snabbt upp från stolen att den välte.
"Kan jag få följa med?" frågade hon förhoppningsfullt.
"Ja, det kan du väl få..." började hennes far innan hennes mor avbröt.
"Kommer inte på fråga! Det är för farligt. Och vem ska hjälpa mig med barnen när du är borta?"
"Det kan jag göra!"
Patty, som inte annars brukade prata så mycket, reste sig också upp. Deras mor kollade förbryllat först på Patty, sen på deras far och till sist på Marion.
"Okej..." började hon.
"Hon är ju lagom stor..." fortsatte deras far.
"Okej!" avslutade deras mor. "Du får resa."
Marion blev så glad att hon kramade hennes mor, hennes far och Patricia. Sen ville Fideli också ha en kram. Så hon kramade Fideli och rufsade Noela vänligt i håret.

Deras hästar väntade utanför, nästan de enda hästarna i byn, och de satt upp och red iväg. Utanför hyddan stod resten av familjen och vinkade.

[Det är okej Selma. ^^]

Aliena nickade kort. Kläder och vapen. Visst. Det skulle gå fort, hoppades hon.
Hon lyfte bort skynket och stegade ut ur hyddan. Nattluften och kylan slog emot henne. Med en oskyldig min begav hon sig av mot Vic's hus. Hon knackade tre snabba gånger på dörren och tog ett steg tillbaka för att vänta. Dörren öppnades. Vic såg ut i mörkret med mörka ringar under ögonen.
"Aliena?" Han lät förvånad, "Jag är ledig", muttrade han sedan och såg ut att vilja stänga dörren.
"Jag kom för att fråga efter främlingens vapen", sa hon hastigt och satte sin fot i vägen för dörren så att han inte skulle kunna smita.
"Varför?" frågade han misstänksamt.
"Jag är hitskickad av hövdingen", ljög hon, "Det är ju trots allt vapen från Carora.”
Vic såg fortfarande lite misstänksam ut men vände sig om för att gå in i huset. Aliena tyckte det var konstigt att han behållit dem i hemmet, men tänkte inte mer på det då han kom tillbaka med det välgjorda svärdet i sina händer.
"Tack", log Aliena och vände på klacken. Vic stod fortfarande kvar i dörrkarmen då hon gick därifrån, och hon kände en tung blick i ryggen.
Därnäst gav hon sig av till en skräddares hus där man ofta kunde be om överblivna kläder. Och som vanligt gick hon därifrån med ett helt kit med tjockare klädesplagg.

Aliena var precis utanför hyddan då en vakt kom ikapp henne.
"Vad gör en dam med sådana saker i sin famn?" frågade han bryskt och hade en menande blick på det skinande svärdet. Aliena rynkade på näsan då en stank av alkohol slog emot henne.
"Det har inte du med att göra", snäste hon och såg åt andra hållet. Hon gillade inte berusade vakter, och hon verkade alltid råka ut för dem.

[Bra Väntar med att svara, hade tänkt en speciell sak x) ]

[Selma..., Åh, en överraskning. I like. x) Tror jag. ]

Ramuh satte sig på bädden han vaknat upp på och väntade. Han hatade att vänta. Sakta öppnade han bandaget över sin högra överarm, det luktade mystiskt av någon ört av något slag. Sakta öppnade han det helt och såg en grönaktig smörja ligga i såret. De verkade i alla fall vetat vad de höll på med, tänkte han och lade tillbaka bandaget. Sedan började han undersöka resten av kroppen. Han var minst sagt mörbultad. Blåmärken prydde den och han misstänkte delvis för smärtan delvis för det hårda tyget runt sin bröstkorg att han hade brutit något revben. Skadorna skulle inte hindra honom från att ta sig därifrån. Han hade lärt sig att utstå smärta.
Så hörde han den unga kvinnans röst och reste sig upp igen, i väntan på att hon skulle komma in.

Marion och hennes far red över gränsen till Lathave och fortsatte en liten bit tills de kom fram till en by.
"Var försiktig nu!" uppmanade hennes far. "Om någon upptäcker att vi är från Kemen så råkar vi mycket illa ut."
Marion nickade och red sedan in i byn. Hennes far red åt ett annat håll för att leta reda på Kemens soldater och en smedja att smida vapen i.

[Nu är jag jobbig men peet Rosie Lestrange. x) ]