Hogwarts nya rektor

jätte bra! men oj! o.O du har lyckats med 13 kap,på 4 sidor! riktigt bra jobbat!

Super!

Haha, tackar vad är rekordet? Får se om det blir fler kapitel oftare, för nu ska jag snart köpa ny dator

Kapitel 14
Harry tittade på henne, och Cassie försökte förgäves tyda hans ansiktsuttryck och om möjligt även läsa hans tankar (nej, inte möjligt…). Efter sekunder som var lika långa som timmar en regnig dag sken han upp och gav henne en varm kram, fylld av kärlek. Cassie slappnade av och insåg att hon hållit andan.
”Du är inte besviken då?” sa hon lågt i utandningen. ”Att det inte blev du menar jag.”
Harry skrattade och skakade hela Cassies huvud som låg lutat på hans axel.
”Jag hoppas du inte är seriös med den frågan. Vi har allihop hela tiden trott och hoppats att du skulle vinna.”
Cassie log mot honom och kramade honom ännu hårdare. Sedan blev hon allvarlig och satte sig ner i fåtöljen igen. Harry damp också ner och tittade oroligt på henne.
”Borde jag göra det?” Frågade hon, plötsligt osäker.
”Självklart ska du göra det!”
”Jag skulle tackat jag när som helst, utom nu… Jag är inte redo…”
”Är du dum? Om ett halvår är du redo, men då har du kanske sumpat chansen för evigt! Jag vet att du vill tillbaks till Hogwarts, du har ju längtat dit sen du slutade!”
Cassie insåg sanningen i hans ord, men hon orkade inte svara han förstod inte hennes poäng och hon ville klaga lite. Istället fokuserade hon blicken på ena takstolen, där satt ett spindelnät. Det var stort och fint och hade fått vara ifred länge, Millie städade inte här ofta, mitt i nätet satt en liten knubbig svart spindel. Cassie rös och tittade på Harry igen.
”Jag har aldrig drömt om att bli rektor… Men nu kan tanken inte riktigt släppa.” erkände hon lågt.
”Då så” konstaterade Harry. ”Testa ett år, passar det inte får du väl sluta.”
Det lät så enkelt när han sa det så. Men ja, hon skulle testa. Första steget var ju ändå att bli godkänd i rektorernas förhör. Cassie nickade.
”Lova att inte säga det till någon, detta är helt inofficiellt och jag tänker bara berätta för dig.”
”Men Mike då?”
Cassie höjde ögonbrynen i vad hon hoppades var en oförstående blick. Fan, hur mycket hade de pratat med varandra i förmiddags? Hon ignorerade hans kommentar och fortsatte, kyligare än menat.
”Vad var det du ville? Eller hade du bara bråttom att få hem ungarna?”
Harry tittade nästan irriterat på henne innan han svarade.
”Bortsett från att hälsa på min bästa vän som varit försvunnen? Jag tänkte kolla med dig när och om det skulle passa… Albus börjar ju Hogwarts snart.” förklarade han och tittade menande på henne.
”Om jag ställer upp?” Harry nickade. ”Det är klart jag gör! Lovat är lovat. Ska vi ta det ikväll efter middagen? Vet du hur de menar göra med Rose?”
Både barnen Potter och Weasley hade vuxit upp utan att veta om sanningen om föräldrarnas äventyr. Men när de var gamla nog att börja Hogwarts hade de enats om att det är bättre att få hela sanningen på en gång än rykten av sina nya vänner. Det var Cassie som fått äran att berätta för James, och nu också Albus.
”Jag hade hoppats på ikväll, men jag visste inte om du orkade. Innan lät det ju på Hermione som hon ville att Rose skulle vara med, men vad tror du är bäst?”
”Det spelar nog ingen roll, de kanske finner ett stöd i varandra om vi tar båda samtidigt. Ska de med på middagen?”
”De är bjudna, men får jag låna din telefon kan jag kolla med dem direkt hur de menar göra.”
Cassie pekade på en gammal kobra-telefon som stod på ett skrivbord längre bort. Harry gick dit och slog Weasleys snabbnummer. De hade alla varsin telefon, för det var ett snabbare sätt att ta kontakt än de flesta magimetoder. Dessutom gick barnen i mugglarskola och deras vänner visste inget annat än att använda telefonen. Dessvärre hade det visat sig vara stora problem att kombinera mobiltelefoner med magi utan att få störningar, så de höll sig till de traditionella sladdade.
Medan Harry pratade roade sig Cassie med att mentalt förbereda kvällens samtal. James hade tagit det ganska hårt att inte förrän vid elva år få veta sanningen om sin familj, han hade känt sig sviken och i stort sett flyttat in hos Cassie ett par dagar innan det lugnade sig. Cassie trodde att Albus skulle ta det bättre. Kanske till och med tycka att det var riktigt häftigt, de var mycket olika de båda bröderna. Båda var mycket lika Harry, men på helt olika sätt… Hur Rose skulle reagera var svårare att förutse. Cassie misstänkte att hon inte skulle bli alltför chockad, det var en klurig unge lik sin mamma, kanske hade hon redan räknat ut alltihop?
”De kommer, och du får gärna ta Rose också om du klarar det.” sa Harry som precis lagt på. Cassie nickade.
”Ska vi gå ner till de andra då?” frågade hon och reste sig. Tillsammans gick de ner. Cassie kände hur Harry granskade henne emellanåt. Trodde han att hon skulle falla ihop eller? Nere i källaren fann de rummet i kaos. Albus och James sprang runt ett litet runt bord, så det var nästan omöjligt att säga vem som jagade vem. Cassie gissade att James var den jagade utifrån att det var Albus som försökte kasta schackpjäser på honom samtidigt som de sprang. James skrattade högt och Lily som satt uppkrupen på pusselbordet såg omåttligt road ut.
”James vad håller du på med? Sluta genast!” Harrys röst fick båda pojkarna att tvärstanna.
”Men Harry…” Cassie låtsades låta besviken men kunde inte hålla inne ett litet fniss. ”Man kan inte alltid skylla på den äldste! Jag tror bestämt att det var Albus som började jakten? Har jag rätt?” Frågade hon och spände ögonen i Albus.
”Men…” Albus tvekade. ”Det var han som började! Vi spelade schack, och jag hade honom i schack matt när han välte pjäserna och sa att det inte gälldes!” Albus såg arg och ledsen ut, men Cassie log.
”Gjorde du som jag sa?” Albus nickade och Cassie kände sig självbelåten. Harry, som inte verkade tycka detta var lämplig barnuppfostran blängde på Cassie.
”James, det är fegt och barnsligt att inte acceptera ett nederlag. Men Albus det är helt onödigt att ta åt sig och sjunka ännu lägre genom att kasta saker…” Båda pojkarna nickade och bad om ursäkt innan Harry städade upp röran med en sväng med trollstaven. Sista halvtimmen innan de gick satt de alla fem tillsammans och lade pusslet.

En underbar doft av nybakat bröd och varm mat mötte dem när de öppnade Potters dörr. Ginny lagade alltid väldigt god mat, efter en tvångsutbildning från Molly. Hermione, Ron och barnen hade inte kommit än, men Ginny gick ut och mötte dem i hallen. Hon gav Harry en puss på kinden, försökte få tag i barnen, som smet, och avslutade med en lång kram till Cassie.
”Det är skönt att ha dig hemma” log hon. Längre hann de inte prata förrän det ringde på dörren igen och Ron steg in, tätt följd av sin familj. Han tittade nästan lite överraskat på Cassie innan han tafatt kramade henne och hälsade henne välkommen. Hermione däremot bokstavligen slängde sig över henne.
”Välkommen hem!” Cassie log och mumlade ett tack långt in i Hermiones lockar. Hon hade verkligen saknat Hermione insåg hon nu. De gick tillsammans ut i vardagsrummet där de andra samlats i sofforna framför TVn. Den mugglarprylen kunde verkligen dra till sig folk! Ginny kom ut och meddelade att maten var klar och de satte sig till bords. Cassie satte sig på ena långsidan med Hermione på ena sidan och Harry på andra. Mittemot satt Hugo som tittade blygt på henne då och då.
De avnjöt en fantastisk måltid, med allt från kycklingspett till fläskfilé och en underbar krämig potatisgratäng, där aptiten trängde undan de flesta långvariga konversationer. När de var mätta satte de sig därför in i vardagsrummet igen där de hade trevligt och pratade gamla minnen en lång stund. Cassies senaste resa undveks skickligt, för ingen visste ännu ifall den var barntillåten. Plötsligt utropade Ginny:
”Men jösses! Jag har ju glömt baka efterrätten! Lily vill du hjälpa mig?” Lily nickade glatt och gick ut i köket. Hugo reste sig också och Ginny sa att han också gärna fick vara med och baka.
Cassie fattade vinken och frågade Albus om han ville ut och gå en sväng medan fikan blev klar. Albus såg förvirrad ut och tittade på sin pappa som nickade.
”Rose, du får säkert också följa med, du ser ut att vilja röra på dig.” sa Hermione menande precis som Cassie hoppats. Ron erbjöd sig snabbt att spela ett parti schack mot James för at lämna de två elvaåringarna ensamma. De tre styrde stegen mot Cassies hus, och hon ledde in de båda förvirrade barnen i vardagsrummet. Rose som inte var lika van som Albus vid huset tittade nyfiket runt omkring sig hela vägen. Cassie lät Albus och Rose sätta sig i en soffa och satte sig själv mitt emot. Hon tyckte alltid det var svårt att berätta en historia, men det blev extra svårt när man var så involverad i den själv som hon trots allt var. Det var en av anledningarna till att det var hon som fick berätta. I år var hon mer förberedd än hon varit med James två år tidigare och hade redan på förhand lagt fram album med bilder från deras hogwartstid bland annat. Sedan började hon berätta allt om krigen mot Voldemort och dess avslut nitton år tidigare. Många av delarna hade de fått höra tidigare, men då som sagor, nu fick de en sanning och ett sammanhang.
När hon berättat klart satt de tysta en stund innan de förstod att hon var klar, då tittade de på varandra. Albus var den som först bröt tystnaden.
”Va coolt!” sa han och lät imponerad. ”Men varför har vi inte fått veta det tidigare?” Frågade han besviket. Cassie var beredd på frågan.
”Tänk er själva att ni vuxit upp och vetat. Ni är främsta motsvarigheten till mugglarnas kändisbarn. Ni skulle vara ständigt förföljda och utan att kunna bygga upp en egen identitet. Era föräldrar har skyddat er från er själva både genom detta och att ni har gått mugglarskola. Ni har fått bästa möjligheterna att skapa era egna namn och framgångar på vilket sätt ni finner lämpligast.” Albus såg skeptisk ut men ifrågasatte inte. Rose verkade förstå resonemanget men såg fundersam ut.
”Varför berättar du detta och inte våra föräldrar?” Cassie förklarade att det var ett gemensamt beslut, men hon var noga med att poängtera att deras föräldrar var mer än villiga att svara på alla frågor som hade och skulle dyka upp. De satt en stund till och pratade innan de var redo att gå tillbaka. Det var mörkt ute när de kom tillbaka och de andra hade redan fikat färdigt. De fick varsin bit tårta som de åt medan Albus och Rose ställde fler frågor, ett tillåtet ämne eftersom Lily och Hugo hade gått och lagt sig på Lilys rum.

Ooo,Myy,Goodnes.
Super!!
verkligen jättebra!

Ojsan, det var jobbigare att flytta än jag trodde... Hoppas jag inte har förlorat alla läsare nu... Men här är äntligen ett nytt kapitel! Och nästa kommer snart om ni vill


Kapitel 15
Den stenlagda gången fram till trappan kändes betydligt längre än den gjort föregående morgon, tyckte Mike. Men ändå tvekade han vid varje steg han tog, betongtrappstegen kändes högre eller var det bara att hans ben svek? Hela natten hade han legat vaken och grubblat över vad Harry sagt innan de skildes åt. Det lät inte klokt att Cassie aldrig skulle haft ett förhållande, det gick emot allt han tidigare trott om henne. Hans blick hade fastnat på den uråldriga dörrkläppen mitt på ytterdörren. I mitten fanns en liten svart skylt med graverade silverfärgade bokstäver ”BLACK”, runtomkring ringlade sig en liten orm beprydd med glimmande stenar i olika färger så ormen lyste ilsket grön och tycktes studera honom med allt för verklighetstrogna gula ögon på huvudet vilket användes som själva kläppen. Mike trodde inte att Cassie verkligen tyckte om dörrkläppen, utan att den var ett arvegods som hon stolt, och kanske delvis för att irritera resten av släkten, visade upp. Men han kunde ju ha fel, för den Cassie han kände nu var inte samma som han trodde sig känna tidigare. Han tvekade länge när han skulle lyfta handen för att knacka på. Tänk om han missförstått Harry och Mike inte alls var Den killen han påstod Cassie ville ha? Samma tanke hade snurrat i huvuden hela natten tillsammans med minnesbilder från Hogwarts som gått som en dröm i repeat.

Han kom in i klassrummet tillsammans med Eoin och Matt. Talmagirummet var mindre än de flesta andra klassrum på slottet och eftersom de kom direkt från en lektion i trolldryckskonst långt ner i fängelsehålorna hade de andra eleverna redan kommit. Bänkarna stod placerade två och två och det fanns bara tre sittplatser lediga. Utan ett ord skyndade alla tre pojkarna sig till det helt lediga paret bänkar, längst bak i klassrummet. Matt och Mike hade stått ett halvt steg före i dörren och de verkade få platserna, men Mike slappnade av en halv sekund för tidigt så Eoin med en vass armbåge kunde ta sig förbi honom och slå sig ner bredvid Matthew. Mike blängde på de båda innan han vände och slog sig ner i den lediga stolen vid bänkparet intill. Flickan som satt bredvid ryckte till när hon hörde ljudet av stolen som drogs ut som om hon inte lagt märke till den tidigare tjurrusningen genom rummet. Hon lyfte huvudet och sneglade kort på Mike bakom en svart hårgardin innan hon återgick till de anteckningar hon förde på ett stycke pergament. Eftersom lektionen inte börjat ännu väckte anteckningarna Mikes nyfikenhet och han blev fast besluten att ta reda på vad som var så viktigt att han inte var värd mer än en kort irriterad blick av en tjej han aldrig sett tidigare. Han fick ett infall och räckte fram handen så hon inte kunde ignorera honom och presenterade sig högt.
”Mike Winter.” Hon tittade överraskat på honom, men svarade sedan med antydan till ett leende.
”Cassie Black.” Hon lyfte inte huvudet mer än att han kunde se hennes ena öga, fortfarande halvt dolt bakom håret. Mike sneglade snabbt på henne och hann upptäcka både hennes mjuka nötbruna ögonfärg och elevhemmets emblem på hennes bröst. Slytherin, det hade han aldrig kunnat gissa tänkte Mike och blickade ut över klassrummet. Längst fram satt Ravenclaweleverna, de som planerade fler steg i förväg och kom i god tid till lektionen för att de inte behövde springa upp till tornet och hämta sina böcker, Gryffindoreleverna satt långt bak och skränade och skröt som vanligt Slytherin kunde man alltid hitta så nära utgången som möjligt och Hufflepuff satte sig så nära tavlan som möjligt där det fanns en ledig plats. Mike tittade på flickan, Cassie, en gång till och fokuserade nu på texten hon skrev. Handstilen var liten och snirklig och hon täckte den beskyddande med en liten benig hand så han inte kunde se vad det handlade om, men han fick sina aningar när han såg boken hon läste samtidigt med bilder på människor som såg direkt plågade ut. Hon kanske var från Slytherin ändå… Hon märkte att han tittade och stängde långsamt boken, tydligen hade hon också märkt att han mer eller mindre omedvetet dragit sig undan och hon skrattade lågt.
”Du behöver inte vara orolig, jag studerar bara teorin och försöker hitta lösningar på de uppenbara bristerna inom avancerad förvandlingskonst.” Han förstod inte ett ord av vad hon sagt, men det var en effektiv isbrytare och de pratade och skrattade sig igenom hela lektionen.
***
De satt i killanas sovsal, alla Ravenclaw -78,-79or. Klockan hade med råge passerat midnatt men de hade sin årliga ”klassträff” med mängder av godis och konstiga pinsamma lekar. Det var Mariettas tur i en omgång sanning eller veritaserum som gick ut på den idiotiska tanken att alla skulle vara helt ärliga mot varandra. Mike kände hur Mariettas blick fastnade på honom och stönade omärkbart. Hon tittade intensivt på honom och ställde snabbt en fråga.
”Om du fick välja vilken tjej som helst på Hogwarts, vem skulle du vilja bli tillsammans med?” Mike stängde ute alla tankar, detta var alldeles för privat, och ryckte nonchalant på axlarna.
”Vet inte.” Svarade han kort och kände ilskan bubbla när Matt skakade av undanhållet skratt.
”Kom igen, bara ta nån du sabbar ju hela leken! Utropade Cho.
”Men jag vet inte…”
”Matthew du vet vem han skulle välja, eller hur? Fortsatte Cho och Matt fullständigt bröt ihop.
”Förlåt kompis, men det är sanning eller veritaserum, nån gång kommer det komma fram.” Mike blängde på honom och kände hur allt blod transporterades upp till ansiktet. ”Cassie Black!” fortsatte Matt. Mike kände hur alla tittade på honom och hans blodröda ansikte förrådde honom direkt.
”Elevhemsförrädaren ?” frågade Marietta gällt, men överröstades nästan av Sommers som rullade runt på golvet tjutande av skratt.
”Cassie… Black?” Lyckades han få fram mellan skrattkramperna. ”Vilken dröm… hon är ju skitsnygg ju!.. Hon kommer väl aldrig ens titta åt ditt håll!” Men då hoppade Eoin in och försvarade Mike.
”Då har du tydligen inte sett henne på talmagilektionerna, Mike och hon sitter och pratar hela tiden och de fullständigt äger hela kursen” Mike log tacksamt mot honom, men det var inte över än.
”Hon är fortfarande en elevhemsförrädare, och hemmet är det viktigaste vi har här på Hogwarts, tycker jag”, påpekade Marietta.
”Och dessutom, är hon ju redan tillsammans med den lille snorvalpen Malfoy” inföll Cho. Mike blev iskall inuti, kunde det vara sant?
***
Två år senare och julbalen var på allas läppar.
”Har ni bjudit några ännu?” Matthew satte sig på armstödet av Eoins fåtölj, vid bordet där han och Mike satt och pluggade försvar mot svartkonster. Båda skakade de på huvudet. ”Ni borde nog göra det om ni vill få de tjejer ni vill… fast det förstås, Mike kan inte bjuda den han vill för hon är upptagen.”
”Vad menar du?” Frågade Mike, plötsligt skärpt.
”Det går rykten om att Black och Harry Potter blev påkomna i ett klassrum strax innan första uppgiften, har ni inte hört det?” skrattade Matt
”Rykten sa du, från vem?”
”Säkra källor, lille Weasley, tvillingarnas bror och Potters bäste vän.” Han fortsatte skadeglatt vidare bort i sällskapsrummet, till bordet där fjärdeårseleverna satt. Ingen med sinnena i behåll hade kunnat missa att Matthew Petman dejtade Lisa Turpin, de var på varandra hela tiden och Mike fann det ytterst irriterande eftersom det fått honom att glömma sina tidigare vänner.
”Du ville bjuda Black eller hur?” Eoin tittade medlidsamt på honom när Mike nickade. ”Men du, ett rykte är ett rykte… Är du vekligen beredd att bjuda henne ska jag hjälpa dig kolla imorgon ifall hon är ledig.”
Sagt och gjort, på trollkonsthistorian följande dag trängde Eoin in sig i bänken bredvid Black medan Mike satt på helspänn snett bakom. Ett par minuter efter att Binns påbörjat sitt traggel om jättarnas krig kunde han höra Eoin prata med Cassie. Han hörde inte vad han sa, men han såg att Black nickade och koncentrerade sig på att lyssna till samtalet.
”Vem?” det var Eoin som frågade.
”Spelar det någon roll?”
”Nej, inte direkt… Jag hörde någon som ville gå med dig och sa att du var upptagen, jag försökte bara föra en artig konversation. Är det Harry Potter?”
”Eh… Nej, om du verkligen måste veta så är det Dima Fadeuka. Från Durmstrang.”

Namnet hade ekat i Mikes huvud flera veckor efteråt och varje gång han sett den bleke pojken i korridorerna hade han valt en annan väg. Och inte blev det bättre när de båda gjorde sina namn kända för Hogwarts skvallerelit genom en väl uppmärksammad kyss mitt i stora salen under en festmåltid. Det hade tagit lång tid att få bort den bilden från näthinnan, och fortfarande 23 år senare kunde han fortfarande se scenen framför sig otäckt detaljerad.
Han hade äntligen knackat på dörren och väntade på att den skulle öppnas. Även om han inte trodde på Harry skulle han vara modig idag och fråga henne själv, bära eller brista, hon var ju i alla fall singel nu. Plötsligt öppnades dörren, framför Mike stod en liten husalf som han träffat dagen före men eftersom han inte kom ihåg hennes namn frågade han bara om Cassie var hemma.
”Självklart Sir!” Svarade hon entusiastiskt. ”Min matmor har väntat Sir, men Millie är rädd Sir, att Matmor för tillfället är i duschen Sir. Så Millie har blivit instruerad att visa Sir in att vänta i vardagsrummet.” Så vände hon på klacken och visade Mike längre in i huset än han varit tidigare. Hon väntade tills han satt sig ner och backade sedan bugande ut ur rummet.

Klart man är kvar! =)
Super kapitel!
Men stackars Mike ,dumma Dima! >

Jag är kvar! Skulle jag försvunnit eller?!
Vet inte vad jag ska säga. bääää! Du är su bra att jag inte har nåt att säga.

Good bye.

Vad glad jag blir av era kommentarer! Här är nästa kapitel...

Kapitel 16
Mike tittade efter den stängda dörren innan hans blick for vidare över rummet där han satt. Han hade slagit sig ner på en av stolarna till schackspelet som stod centrerat mitt i rummet. Om han tittade till höger stod där en soffgrupp med en TV framför, och bredvid den ledde en trappa ner till källarplan. Mike undrade hastigt varför hon hade en TV, men det var inte det föremål i rummet som väckte mest nyfikenhet, så han släppte det. När han vände blicken åt vänster kändes det som ett annat rum. Väggen på hans vänstra sida dominerades av ett fönster, med utsikt över hela den lilla byn nedanför kullen huset låg på. På väggen framför och bakom honom omgärdades fönstret av bokhyllor fulla med böcker. Han noterade att det var färgglada böcker i alla former, inte stora tjocka som alla magiböcker han läst. Han antog att det var mestadels skönlitteratur och gissade därför att hon hade ett arbetsrum någon annanstans i huset. Framför fönstret stod två fåtöljer med ett lågt fyrkantigt bord mellan. På bordet stod en samling fotografier som drog till sig Mikes blick likt en magnet. Han kunde inte hejda sig, utan gick fram till bordet. Lite bakom de andra, det största, var ett foto han kände väl igen. Det var identiskt med hans eget av hela Fenixorden, men han kunde inte låta bli att titta på det en stund innan han utforskade resten. Det näst största var ett foto han aldrig sett tidigare, men det togs för mindre än ett år sedan kom han ihåg. De hade åkt fem stycken från England till den lilla svenska ön Gotland, en av de mest magiska platserna i Europa. Där hade aurorer från hela europeiska magisamarbetet, UEW, samlats för att diskutera säkerhetsfrågor. På kortet poserade de fem med armarna om varandras axlar, Black i mitten med honom själv och Potter på varsin sida, bredvid Mike stod Caroline Shelley och bredvid Harry stod William Jamieson. Det var ett riktigt bra kort, insåg han, vinden fladdrade lätt i deras hår och bakom dem syntes havet med en obruten horisont. Kortet framför var ett kort taget på Hogwarts såg han, det var på Harry, Ron och Hermione vid ca 15 års ålder och det varken förvånade eller intresserade honom något speiellt. Det gjorde däremot det sista kortet på bordet, ett litet i en anonym liten ram. Han tog upp det och såg leendet från Dima Fadeuka. Hjärtat sjönk i bröstet på honom, nog hade han anat att de fortfarande höll kontakt, men inte att hon skulle ha honom på ett kort längst fram i fotosamlingen. Fadeuka stod tillsammans med en ganska snygg kille framför vad som såg ut som den kinesiska muren. Mike försjönk i minnena från hans femte år och märkte inte att Cassie kom in i rummet förrän han kände en droppe vatten på axeln. Han ryckte till och vände sig om, där stod hon skrattande. Håret var fortfarande blött från duschen men hon var väl uppklädd i sin kavaj med matchande svarta byxor.
”Skrämde jag dig?” Frågade hon, men väntade inte på svar. ”Hittar du nåt spännande där eller?” Hon nickade mot korten och Mike kände en vattendroppe landa på handryggen. Han ryckte på axlarna.
”Inte direkt… Jag har aldrig sett den bilden förr. Den är riktigt bra.” Han såg på medan Cassie tog upp Gotlandsbilden.
”Det är en av mina favoritbilder, det var en fantastisk resa”
”Du har inte några familjebilder?” Noterade Mike plötsligt. Cassie fnös.
”Alla personer på dessa kort är min familj på ett betydligt bättre sätt än min familj varit” Föraktet i Cassies röst fick Mike att snabbt byta ämne, han pekade på den lilla bilden.
”Är inte detta ryssen du gick på balen med?” Frågade han oskyldigt, som om han inte kände igen mannen som krossat hans femtonåriga hjärta. Cassies ansiktsuttryck mildrades när hon tittade på kortet, hon nickade.
”Det är Dima. Och den andra killen är hans make Vladimir.” Mike tittade chockat på henne och kunde inte hejda sig att fråga.
”Dumpade han dig för en kille!”
”Va? Nej, jag var aldrig tillsammans med Dima! Han hade Vlad redan när han kom till Hogwarts.”
”Hur förklarar du kyssen i Stora salen då? Folk pratade om den i månader” Till Mikes häpnad började Cassie gapskratta.
”Gjorde de verkligen det? Det var ju hela iden! Durmstrangeleverna misstänkte att Dima hade pojkvän, vilket vid tiden inte var okej… Så jag ville hjälpa honom ur mobbningen, och jag tror minsann vi lyckades!” Mike nickade och hade svårt att se det roliga för tillfället.
”Har du haft fler falska förhållanden du vill dela med dig av?” frågade han tjurigt. Cassie såg hans min och tycktes inte kunna sluta skratta, hon gick fram och kramade om honom. Hennes blöta hår klibbade mot hans kind när hon mumlade i hans öra.
”Det var mitt enda… Och du slösar bara bort ord och tid om du frågar om mina förhållanden.”
”Så har du alltså inte haft något förhållande?” Cassie drog sig ur hans armar och gav honom en lätt kyss på kinden.
”Nix, varför ser du så chockad ut för det?” Mike hade inget vettigt svar på det så han bara log fånigt mot henne. Hoppet hade tänts inom honom ännu en gång, nog hade hon väl visat tecken på intresse nu, när de var hemma och allt var som vanligt? Samtidigt som han kände denna glädje kunde den rationella delen inom honom inte sluta grubbla över vad som skulle släcka lågan av hopp nästa gång.
”Om det är okej för dig skulle jag gärna börja med elixiret nu, jag har möte med försvarsministern vid lunch…” Cassie tittade frågande på Mike men vände sedan och gick ut ur rummet. Mike följde efter henne.

Två timmar senare satt Cassie ensam vid det lilla köksbordet. Det ångade fortfarande ur kitteln framför henne och Mike hade precis gått. Hon kände sig tom inuti och insåg att hon redan saknade honom, hon visste att andra skulle kalla det mänskligt men hon kunde inte hjälpa att känslan fick henne att känna sig svag. På tunga ben reste hon sig från bordet och styrde stegen mot källaren. Till Mike hade hon sagt att hon skulle träffa mugglarnas försvarsminister, det var bara delvis sant. De hade bestämt träff, men inte förrän på kvällen, över en middag. Nu var hon på väg mot Hogwarts för intervjun med rektorerna. Cassie var väl medveten om att denna intervju bara var rådgivande, skulle rektorerna inte godkänna henne skulle hon fortfarande kunna gå vidare med sin ansökan och försöka bli godkänd av sorteringshatten som hade avgörandet. Men det var få som inte rättade sig efter rektorernas råd, och Cassie visste att detta möte skulle bli avgörande för hennes framtid. Väl nere i källaren ställde hon sig framför den öppna spisen. Det kändes inte bra att behöva använda sig av flampulver när hon visste att hon brukade kunna transferera sig till och med innanför Hogwarts murar, och tack vare säkerhetsskyddet som hon själv satt upp kunde hon inte heller använda flampulver in i skolan. Enda kvarstående alternativet var ett övergivet hus i utkanten av Hogsmeade och därför tog hon sig dit. Huset var fallfärdigt med knappt något tak och enbart två hela väggar. Genom ett av hålen kunde hon se att Hogsmeade var fullt av folk, som vanligt en lördageftermiddag. Eftersom hon inte ville att någon skulle få syn på henne här förvandlade hon sig smidigt till sin rävform och smet ut genom ytterdörren. Hon hade knappt förvandlat sig sedan incidenten i tältet och det var befriande att få sträcka ut de fyra benen i smidiga språng förbi de shoppande häxorna och trollkarlarna. När hon var framme vid grinden stannade hon och antog sin vanliga skepnad innan hon tog sig igenom skölden av skyddsförtrollningar vilket kändes ungefär som att vandra genom ett spöke. Cassie hade aldrig tidigare varit så nervös som när hon vandrade upp mot den enorma entrédörren och den öppnades framför henne. Det kändes som det var först nu det verkligen gick upp för henne vad hon var på väg att göra, att bli rektor var ingenting hon haft i tankarna tidigare. Men det var bara att erkänna, skulle hon misslyckas nu skulle det ta hårt speciellt som hon kände sig ovärdig att fortsätta som auror. Hon klev in genom dörren och fann sig stående ensam i den enorma hallen. Hogwarts under terminerna var en helt annan plats än när det inte fanns några elever innanför portarna. Nu var det lättare att inse hur gammalt slottet egentligen var och Cassie kände sig så liten och betydelselös, samtidigt som hon försökte föreställa sig vad dessa väggar har fått se under åren. Hon förde vördnadsfullt sina steg mot rektorskontoret, stegen ekade i korridorerna en bra stund efter att hon stannat framför den fula stenstatyn.
”Namn och ärende?” frågade statyn.
”Cassie Black, ansöker om platsen till rektor” svarade hon och hoppades innerligt att hennes meddelande om tid hade nått fram ordentligt via den lille journalisten. Rektorerna visste fortfarande inte vem som skulle komma.
”Godkännes” medgav statyn och flyttade sig åt sidan så att trappan kunde visa sig. Hon klev på nedersta trappsteget och lät sig föras uppåt tills hon kom fram till dörren där hon knackade på.
”Stig in!” Hörde hon Minerva McGonagalls röst samtidigt som dörren gled upp framför näsan på Cassie och hon fann sig stående i blickfånget av nära hundra tidigare rektorer som studerade henne nyfiket för att få se vem hon var.

Jättebra!

Tack!
Nu är jag klar med 17e(!) kapitlet Som en liten parentes kan nämnas att när jag planerade denna ff för typ ett halvår sedan skrev jag att detta skulle vara kapitel 6... Hoppsan
Jag är inte helt nöjd med slutet, men jag ville bli klar och lägga ut det innan helgen... Hoppas det duger

Kapitel 17
De stirrade på henne, och hon stirrade skräckslaget tillbaka. Detta var nog det värsta hon varit med om, inräknat bakhållet i Kina. Cassie försökte läsa av porträtten, men ingenting gick att utläsa förrän blicken föll på Dumbledores porträtt, han log diskret och blinkade mot henne. Eftersom de bara var två stycken levande personer i rummet föll det sig naturligt att Cassie vände sig mot professor McGonagall. Minerva gav henne en kort nick innan hon tog till orda.
”Det är alltså du som söker tjänsten som rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom?” Cassie nickade, för nervös för att prata mer än nödvändigt. ”Ditt namn?” fortsatte McGonagall.
”Cassie Black” svarade hon trotsigt och som hon gissat hörde hon en suck någonstans till vänster om sig.
”Fullständigt namn…” sa Phineas Nigellus Black. Cassie himlade diskret med ögonen.
”Cassiopeia Algenib Black.” Svarade hon kort.
”Ålder?”
”Trettiosju år, etthundranittioåtta dagar och sex timmar.” lika bra att vara noga från början tänkte Cassie ironiskt. McGonagall godkände svaret.
”Elevhem under din tid på Hogwarts?”
”Alla, eller inget alls…”
”Antal år som lärare på skolan?”
”Officiellt tre terminer, inofficiellt fem terminer…” Hon syftade på sitt sjunde år på Hogwarts då hon egentligen varit färdigutbildad men valt att stanna på skolan på grund av hotet från Voldemort. Som extra resurs för lärarna och med den uppenbara fördelen att hon hade tillgång till samtliga elevhems uppehållsrum hade hon dagligen undervisat elever i ämnen dödsätarna tagit bort från schemat.
”Du kan med gott samvete tillräkna dig de extra terminerna” sa Minerva med ett litet leende och bakom henne nickade Snape instämmande.
”Övriga meriter inom trollkonst?” Fortsatte McGonagall. Vid denna fråga tvekade Cassie, vissa av hennes ”meriter” hade hon inte gått ut med för allmänheten, men hon behövde så mycket meriter hon kunde få för att kompensera bristen på erfarenhet.
”Jag fullföljde mina studier med toppbetyg efter sex år. I år har jag innehaft posten som chef för aurorkontoret i tio år samt under den tiden byggt upp och utvecklat utifrån Fenixorden en specialstyrka av aurorer och frivilliga med den huvudsakliga uppgiften att spåra möjliga anhängare av Voldemort och undanröja det möjliga hotet de utgör. Utöver dessa yrkesrelaterade meriter är jag den hittills yngsta att ha registrerat mig som animagus, vid en ålder av fjorton år och trehundrafyrtioåtta dagar. Jag var även först med att bemästra konsten att bli en dianimagus. I övrigt har jag utvecklat ett flertal mindre kända och revolutionerande trollformler som används bland annat på sjukhusen runtom i främst Europa och jag var med och utvecklade det nya skyddssystemet för Hogwarts efter kriget.” Det lät väl inte allt för konstigt? Hon fick med det mesta och undvek detaljer som att hon knäckt det gamla säkerhetssystemet när hon var tretton och liknande. Professor McGonagall verkade acceptera svaret och gick vidare med frågor i över en timme. Till en början fortsatte de som de första, men övergick allt mer i psykologiska frågor om hur hon skulle reagera i situationer och vanliga anställningsintervjufrågor som vad hon trodde hon kunde tillföra skolan. När alla frågorna var slut harklade sig professor McGonagall.
”Det var allt för nu Miss Black… Vi skulle vilja be dig lämna kontoret för en stund så vi kan diskutera i lugn och ro.”
”Självklart.” svarade Cassie med en omedveten bugning mot porträtten innan hon gick ut ur rummet.
När hon kommit ner för trappan kände hon att hon var alldeles svag i benen och dimmig i huvudet efter att ha svarat på frågor i vad som känts som en evighet. Hade hon svarat vad hon borde? Hon hade försökt vara ärlig, men skulle det räcka för att få jobbet? Hennes hjärna bubblade över av alla frågor så hon beslutade att strosa omkring i slottet för att rensa tankarna och fördriva tiden. Hon började gå upp mot uggletornet, en av hennes favoritplatser i slottet, där hon kunde få opåträngande sällskap och njuta av det vackra landskapet som omgav skolan. På vägen till slottet gick hon förbi något som fick hennes tankar att vandra långt från intervjun. Hon stannade och tittade in i den lilla salen där de haft talmagi, den hade varit så trång att hon varit tvungen att dela bänk. Något som varken hänt före eller skulle hända igen förrän hon kom till Gryffindor. Omedvetet fortsatte hon vandra trappan upp till uggletornet, men tankarna släppte inte talmagisalen. Det var i den salen hon haft sina bästa lektioner någonsin, det var från den enda salen hon blivit utslängd från en lektion, det var med den salen hon hade sina första minnen av Mike… När han kommit in i salen första lektionen och våldsamt brakat ner bredvid henne, hon hade trott det var av misstag eller möjligen på skämt innan hon förstod att det var den enda lediga platsen. Cassie hade tyckt han var så cool och självsäker och blev nyfiken på honom direkt, dessvärre hade hon själv inte gjort så gott första intryck och Cassie hoppades att Mike inte kom ihåg den dagen så som hon själv gjorde. Påföljande lektioner däremot hade varit fantastiska, de hade båda väldigt enkelt för kursen och professor Vektor hade många gånger svurit över deras tysta konversationer längst bak i klassrummet, ungefär lika många gånger hade hon försökt sätta dit de båda genom att avbryta en hetsig diskussion med en oförberedd fråga vilken de till allas irritation svarat rätt på och dessutom grundat med hela teorin bakom samt avslutat med en följdfråga som fortsatte i ytterligare en intern debatt. Såhär i efterhand kunde Cassie tycka lite synd om Septima, men när hon var tolv var det allt för spännande att testa gränserna när hon äntligen hade någon att göra det med.
Cassie insåg nu att hon kommit upp i ugglesalen och satt sig i ett hörn lutad mot räcket. Här hade hon suttit många gånger, ofta då hon liksom nu hade lite för mycket att tänka på. Hon tittade ut över bergen, sjön och allt däremellan. Så mycket hade hänt men ändå såg allt likadant ut som när hon satt här som tolv och trettonåring, till och med huvudpersonen i hennes tankar var samma men ämnet var mer skilt. Nu tänkte hon tillbaka på den dagen sent i november då hennes tolvåriga jag suttit på precis samma punkt och grubblat över varför killen hon sett som en vän nu tycktes ignorera henne. Han hade pratat med henne på lektionen men inte mycket mer än så, och när de möttes i korridoren tittade han inte åt hennes håll trots att hon hälsade på honom där hon gick bakom Draco. Detta beteende hade som tur var lugnat sig lite efter jul och hon hade hoppats att allt kunde bli som vanligt igen när hon skulle börja i Ravenclaw terminen senare. Hon kunde inte haft mer fel. Hennes tredje år präglades av föraktfulla blickar från de ett år äldre eleverna och Mike tittade fortfarande inte åt hennes håll annat än på talmagitimmarna då de hade nästan lika trevligt som från början. Speciellt otrevlig var en tjej vid namn Edgecombe, och ibland när hon varit på Cassie kunde man se Mike mima ett förlåt, om han trodde ingen annan såg. Än idag visste hon inte vad som orsakat den plötsliga förändringen i hans beteende.
Dagens problem var inte riktigt samma sak, nu visste hon att han såg henne. Frågan var bara hur han såg henne? Cassie var dålig på att läsa av känslor, vilket Hermione flera gånger skrattat åt henne för. Under resan hade han vuxit till mer än en vän för henne, men hon visste inte vad han tänkte. Kanske tyckte han inte att hon var något att ha nu när hon förlorat sin styrka? Ibland verkade det som han ville ha henne, men ibland blev han alldeles tyst och stel. Som idag när de tittade på korten... Hon undrade hur Mike skulle ta det om hon faktiskt fick jobbet, men det var lite på grund av honom hon tackat ja, han hade ju sagt att han skulle söka lärartjänst! Men samtidigt hade hon lovat att fortsätta som auror. Betydde det att han inte ville jobba med henne mer?
Det kom som en befrielse för Cassie när den Grå Damen svävade upp framför henne.
”Porträtten springer runt och letar efter dig Miss Black, jag tror de vill att du ska tillbaks till rektorsrummet.” Cassie reste sig med ett svagt nervöst leende.
”Tack Helena” mumlade hon innan hon började återfärden ner för de svindlande trapporna.

Då hon var tillbaka på kontoret tog porträttet av Albus Dumbledore till orda.
”Nu har vi diskuterat och kommit fram med ytterligar några frågor på punkter som vi har hittat som talar emot dig miss Black, du har alltså rätt att försvara dig emot tveksamheter innan vi avlägger röstningen.” Cassie nickade för att visa att hon förstod upplägget. Sedan började en liten korpulent herre med höghatt prata.
”Det som talar emot er miss Black, är er ålder. Ni är åtminstone tjugo år yngre än alla tidigare rektorer…”
”Jag trodde jag skulle kunna framföra ett motargument, men i den här frågan är det som ni mycket väl förstår omöjligt att hävda något annat. Önskas en äldre kandidat som rektor så beklagar jag att jag inte är rätt kvinna att rösta på.” På detta verkade ingen ha ett svar så nästa fråga kom istället, levererad av en häxa med vänligt utseende.
”Du saknar brist på erfarenhet av skolans värld!”
”Återigen kan jag bara instämma, men jag vill gärna bättra mig på den punkten… Dessutom kan det vara av intresse att vid sista undersökningen som gjordes innan valet framgick det att de flesta av mina väljare var elever under den period jag undervisade på skolan. Fler frågor?”
”Jag har en fråga miss Black, en som jag tror att de flesta av oss funderar över. Ni har arbetat på trolldomsministeriet minst fyra gånger så länge som ni varit på Hogwarts. Hur ska vi kunna lita på er lojalitet?” Den bistra trollkarlen lade armarna i kors och sneglade misstänksamt på henne.
”För det första professor Fortescue råder det inte längre några stridigheter mellan skolan och ministeriet, för det andra har jag som sagt hjälpt till att öka säkerheten på skolan vilket borde räknas som något och för det tredje och sista; är det inte frågor som denna ni har sorteringshatten att svara på i nästa steg? Fler frågor?” Det blev tyst i rummet och Cassie tittade på porträtten runt omkring sig.
”Det var nog allt miss Black” sa Dumbledore med en uppmuntrande blinkning. ”Får jag föreslå att vi startar röstningen? Minerva, vill du sköta räkningen?”
McGonagall nickade. ”Alla som röstar mot Cassiopeia Black som rektor räcker upp en hand nu!” Det var många händer som flög i luften, hur många visste hon inte och hon ville inte heller veta. Det fanns en chans att det inte var hälften av rektorerna som röstat mot henne men hon visste inte hur många som inte tänkte rösta alls. När Minerva var färdig bad hon alla som röstade för att räcka upp handen. För Cassie såg det ut att vara ungefär lika många nu och hon vågade sig på att titta vilka det var som var på hennes sida. Häxan som klagat på hennes erfarenhet hade tydligen ändrat sig, som väntat höll Dumbledore upp armen. Den största överraskningen kunde hon inte dölja när hon såg att Phineas Nigellus också räckte upp sin hand, han såg hennes förvånade blick.
”Jag tycker inte om dig” klargjorde han för henne. ”Men jag litar på att en Black på bästa möjliga sätt kan förvalta ett rektorsförtroende”, det var inte vänligt men Cassie log mot honom. Ett leende som hastigt försvann då professor McGonagall kungjorde:
”Alla röster är räknade.”