Fantasy rollspel för 4!

Vid flickans ord rycker Alice till som ekade hennes egna tankar men på något sätt gjorde det henne misstänksam. Sedan kom den andra flickans ord. Snabbt slängde Alice en blick på killen. Alice ryckte till då elden for ur näsborrarna på räven. Det var inte möjligt en räv som kunde spruta eld eller?
Alice drog snabbt av sig sin jacka och kvävde elden. Hon var en sådan person som var handelskraftig och nu hade hon tydligen löst problemet med jackan som var helt förstörd men elden var i alla fall släckt. Inte tänkte hon slänga den ute i naturen och förstöra som många människor gjorde. Istället tog hon den och vek ihop den trotts att den inte var mycket att ha.
”Jag är jag”, sade Alice lätt.
Hon visste att det inte var något direkt svar men det var det bästa och ärligaste svar hon kunde ge. För om man inte visste vem man var hur skulle man då kunna förklara vem man var? Hon log en aning emot dem andra.
”Ska jag behöva kalla er flickan med räven och flickan med ugglan eller har ni några namn?”

[Vet att detta är konstigt att läsa, grammatiken or what ever men det får duga. ]

James hade följt med i konversationen och öppnade nu munnen, efter att ha synat händelsen med räven och elden.
"Jag heter James", sa han och tittade på flickan som frågat efter namnen, "Och jag är inte någon speciell person", lade han till. För det trodde han i alla fall inte att han var. Men varför hade han då hamnat här, med tre andra främmande personer - och en eldsprutande räv?
Han såg ner i bäcken och kände råttans tyngd på axeln. Den verkade ha funnit ro, verkade trivas hos honom.

"Jag heter Nikita", ler jag. "Och det här är Filixtra", flinar jag stort. Jag älskar henne redan, snövita vingar med inslag av svart och djupt bruna ögon. Hon kurrar nöjt och stryker huvudet mot min kind.
"Vad heter du?" undrar jag medan Filixtra börjar flyga tills hon är ovanför våra huvuden. Hon flaxar med vingarna och en enorm virvelvind startar och blåser hårt, den kommer närmare och sliter mig i håret och kläderna.
Lika snabbt som den startade slutar den.
"Var det du som gjorde det? Kan du göra såna saker?" frågar jag misstroget när hon landar på min axel igen.
Och du likaså, kurrar hon.
Skulle jag...?
Nej, det är omöjligt.

Alice log stort emot de andra, hon visste att hennes leende hade lätt att smitta men det var inte därför hon log. Hon betraktade Nikita. Namnet påminde henne om en av tv-serierna hon följde. Ett namn som passade en dödlig kvinna med ett häftigt humör, som ställde sina vänner framför allt. Alice undrade om flickan hade samma egenskaper.
James med sitt mörka hår, ögonen och hyn påminde henne om en gammal pojkvän men han hade en helt annan kroppsbyggnad. Även om Alice hade gillat pojken hade han inte varit någon för henne. Han hade gillat henne mer än vad hon gillat honom och uppbrottet hade inte varit ett glädjefullt.
”Alice, Alice who the fuck is Alice”, sjöng Alice till de andra med ett leende.
Då hon var på det humöret så brukade hon presentera sig med sången som var så lätt att få på hjärnan. Hon drog sin hoodtröja närmare emot sig då en kylig vind kom igenom skogen.
”Vilken fin uggla”, sade hon imponerad men tillade då hon mindes de andra djuren ”rävar är så listiga, jag undrar om du är det med, råttan är en överlevare.”
Orden var säkert osammanhängande för de andra men Alice brydde sig inte. Istället började det nästan klia i hennes ben, hon vill springa, stoja och utforska.
”Kom igen, så ser vi om vi hittar någonstans att sova.”
Dagen hade börjat mörkna och det skulle inte ta lång tid innan natten skulle komma.

[Haha, Alice kanske inte följer mallen men det blev bara så. xD Gillar henne, hon påminner mig om Luna.]

Jag ler brett och är glad för att jag inte är på mitt dåliga humör just nu.
Jag nickar och börjar gå efter henne. Hon påminner om en ekorre eller iller. Alltid på väg någonstans och vill bara röra sig.
Jag hör vinden viska små saker och jag tror vinden vill att jag ska följa efter, den vill visa ett sovställe. Jag blundar till för en sekund och ser en stam stor som ett hus med ett hål i, man skulle säkert kunna sova där, både varmt och torrt. Men jag flämtar ändå till. Det kan väl inte finnas ett sådant träd?
"Alice... Jag tror jag vet ett ställe..." hinner jag säga innan jag börjar springa och följer min instinkt. Jag hoppar över stockar, flyger nästan över fallna träd och rör mig snabbt. Som självaste vinden själv.
Jag stannar upp och ser att jag är framme. Den enorma eken finns...
Nu är bara frågan om de andra följde efter?

Alice kollade efter Nikita då hon försvann och sedan emot de andra två. Ursäktande ryckte Alice på axlarna och log för att sedan följa efter Niki. Niki var ett bra smeknamn till Nikita, Alice undrade bara vad hon hade tyckt om att Alice börjat kalla henne Niki i sina tankar. Sakta började ett litet regn falla ifrån himlen. Alice gillade regn ifrån många andra, det enda negativa var att man blev blöt men det var något hon fick komma en lösning till senare.

James kände att råttan på axeln kilade ner för hans kropp och vidare ut på marken. Den följde snabbt med de båda flickorna vid namn Nikita och Alice. James kastade en blick på den tredje flickan innan han också satte fart efter de andra två.
Regnet landade i hans hårbotten och det var i vägen när han sprang - han fick det i ögonen. Han kände sig smidig, satte varje fot på rätt plats vid varje språng. Undvek stenar och andra markhinder som om han visste exakt vart de låg.
"Vänta!" flämtade han och stannade. Han böjde sig ner och höll sig över bröstkorgen med ena handen samtidigt som han hämtade andan. Nikita var ungefär sju meter ifrån honom och även hon hade stannat - vid en enorm, vad det verkade, ihållig ek. En sovplats? Solen var på väg ner, så antagligen.
"Hur kunde du bara veta...?" frågade han och såg bort på Nikita, "Hur kunde du veta att den fanns här?"
Råttan var vid hennes fötter. Den hade instinktivt blicken lagd på James. James placerade sin ena hand på en trädstam och ryckte till - drog bort handen snabbt som ögat som om han hade bränt sig. Han stirrade förvirrat på den skrovliga stammen. Hade han bara inbillat sig de där rösterna, eller hade han faktiskt hört dem?
Genom trädet...
Han vände sig mot de andra, fortfarande med en förvånad och förvirrad min.
"Hörde ni?" frågade han, andades fortfarande tungt.

Alexandra tar upp lilja och  följer sen efter dom andra. 
*Tur att jag har bra kondition* tänker hon när hon snabbt kommer ifatt dom. När hon kommer jämsides med James så stannar hon och släpper ner lilja på marken igen.  Hon ser sig omkring, en stor ihålig ek fångade hennes uppmärksamhet. Hur kunde ett träd bliv så stort? Och ihåligheten såg inte så värst normal ut heller. Hon undrade mer än någonsin vart dom var och hur dom skulle komma hem, hon saknade redan Desmond, hennes underbara Desmond. Alexandra satte sig ner i gräset och la huvudet på sned när James pratade. 
"nej, hurså?" frågade hon undrande.

(förlåt för att mina inlägg alltid är så konstiga )

"Nej, jag hörde inget... Men... Det var även röster som förde mig hit..." mumlar jag och tänker på rösterna. Filixtras blick bränner och jag möter den.
Hennes blick är oförstående som om jag borde veta vad rösterna är för något.
"Vi kanske borde gå in? Det ska tydligen vara platt som ett golv", säger jag när jag hör rösterna igen och regnet börjar falla snabbare.

James nickade kort och gick fram till Nikita. Han böjde sig även ner för att ta upp råttan och kravlade sedan in i hålet. Det var ett mysigt ställe och han satte sig längst in i hörnet, väntade på de andra.
Han kunde höra viskningar här inne. Trädet suckade till och med.
Försiktigt strök han råttan över pälsen medan han lyssnade lugnt till rösterna. Han kunde även höra regnet där utanför, som blev allt kraftigare.
James visste inte att han var en naturmänniska, men han var tvungen att erkänna att han gärna skulle kunna sitta här i timmar. Och bara lyssna.