Rolla. Nu. Spenc. >:3

Ett moln av rök pyste ut ur mina näsborrar samtidigt som jag hostade ut det sista av kolen. Jag stönade svagt och skakade häftigt på huvudet för att vakna ordentligt.
Hade min plan funkat? Det kändes då inte så. När jag skulle resa mig upp upptäckte jag till min fasa att jag var fastsurrad i marken.
Jag försökte krångla mig ur repen och vred och vände på nacken för att nå repet med mina käkar, men det var otillgängligt.
"Hallå! Hjälp!" skrek jag så att skogen skakade.

~ Shina
Marken vibrerade och jag kunde höra ett rop på hjälp.
"Det är draken", sa både jag och Chuck samtidigt.
Jag vände mig om och började gå tillbaka, men Chuck tog tag i min arm.
"Det är farligt", sa han kort.
Jag slet mig loss.
"Jag vet vad jag håller på med."
"Du skulle ha dött av röken om du inte vaknade! Drakar är inte att leka med", protesterade han.
Men jag stegade hastigt iväg utan att bry mig om honom. Jag är inte en liten unge!

~ Borgmästaren
Vi samlade oss snabbt efter det väldiga ropet på hjälp från draken. Marken hade skakat omkull några av oss, och de reste sig obekvämt upp.
Vattenhäxorna hade släckt den större delen av elden, men det var fortfarande mycket kvar att göra.
"Ska vi döda den här och nu?" frågade Miranda.
"Vad har ni gjort?" ropade plötsligt någon bakom oss. Det var Shina.

Jag kände genast igen människokvinnans röst. "Du!" morrade jag ilsket. "Du gjorde det här! Jag trodde att vi hade en deal!" skrek jag. Jag försökte gunga mig ur det stenhårda greppet om mig, men det var lönlöst. "Din svekfulla, hopplösa, lilla råtta!" svor jag.

~ Shina

Jag stannade av drakens ord.
"Jag har ingenting med det här att göra!" skrek jag förtvivlat och kollade omkring på de andra. Alla hade blickarna på mig, borgmästaren med ett litet, hemligt leende.
"Faktiskt så vill jag tacka dig, Shina, för att du ledde oss hit", sa hon.
Jag stod som frusen. Orörlig. Fast.
"Draken dör ikväll. Samla stadens alla vakter - och åskådare. Den här draken dör värdigt", fortsatte borgmästaren, nu vänd till alla som hörde på.
Chuck stod en bit bort. Kollade på draken och drog på munnen.

Jag morrade och frustade för att dölja min rädsla. Svansen piskade och min ögon mörknade. "Jag visste att jag inte kunde lita på dig...", morrade jag, uppriktigt besviken.
Jag hade trott att hon var annorlunda. Men nej, hon hade lett borgmästaren till mig och nu var jag så gott som död.
Jag vände huvudet åt borgmästaren. "Det finns inget värdigt sätt att bli mördad på", fräste jag och dunkade hakan i marken i raseri.

~ Shina
Jag kollade sorgset på draken. Borgmästaren hade spårat mig, det var inget jag hade kunnat hjälpa. Men jag skulle hjälpa draken igen, denna gången för att gottgöra henne.
Ännu en gång smidde jag en plan. Hur skulle jag skära loss de där repen utan att någon såg på? Och hur skulle jag kunna få det att se ut som en olyckshändelse?
Först skulle jag sätta ett spår i skogen som lockade bort de flesta. Sedan skulle jag bränna sönder repen, som om draken hade gjort det själv.

När solen började sjunka
hade jag redan förlorat hoppet om att fly.
Istället låg jag i den mest
obekväma ställningen i historien och tänkte på mitt liv. Inte så mycket att
tänka på egentligen. Bara jakter på får, vackra fullmånar och irriterande fladdermöss
som inte försvann oavsätt hur mycket man brände deras bon.

Jag hade smugit iväg obemärkt och var nu långt bort i skogen, där den inte blivit bränd. Tidigare hade borgmästaren och Chuck begett sig till staden får något ärende, vilket var tur. De båda var mycket misstänksamma mot saker och lurades inte så lätt.
Försiktigt satte jag mig på marken och tände ett ljusklot i min hand. Den växte större och bredare tills den var så stor att energin åkte utanför mina händer. Sedan sköt jag upp bollen mot himlen, där den stannade i några sekunder innan den dalade ner mot marken igen. Jag började springa, bortåt. Och gjorde samma sak där igen.
Sedan tog jag en omväg tillbaka. Såg till så att människorna som kommit för att undersöka saken inte såg mig när de passerade.
Jag smög upp bakom draken. Det var bara en enstaka vakt som stannat kvar, och han såg livrädd ut. Höll ett nervöst grepp om ett spjut och flackade med blicken.
Jag lade min ena hand på ett av repen och kände värmen.

Jag hade sett klotet av ljus på
himlen strax innan jag kände människans doft. Jag visade tänderna i ett ilsket grin
och slingrade svansen nästan obemärkt mot människan och höjde den i luften ovanför henne. "Du ska inte få göra mer skada, råtta!" ropade jag, samtidigt som
jag sänkte svansen som en klubba mot henne.

Jag skrek till och försökte ducka. Svansen träffade på axeln och jag föll omkull.
"Jag försöker bara hjälpa dig ju!" ropade jag förtvivlat och försökte resa mig igen. Repet hade inte gått sönder, men det var betydligt mycket svagare nu. Om hon ville kunde hon göra sönder det genom att ruska på sig eller något sånt.
Vakten som stod ensam vände sig om, han hade hört mitt skrik. Han riktade spjutet mot draken och kollade bort mot mig.
Jag skickade iväg en ljusstråle mot honom som träffade honom i ansiktet. Han föll baklänges och höll handen för ögat. Jag hade bländat honom och det skulle ta ett tag innan han såg ordentligt igen.