Striden om Friedewi. (Roll för alla)

[Fellrendión: Mitt bästa tips är läs men det har precis börjat så händer inte så mkt. ]


Männens blickar följde dem även om ingen stoppade henne. Flickans försök att komma loss var förjävels. Det var något mycket intressant med henne men det var inte hennes sak. Hon skulle få klara sig så bäst hon ville. Då hon kom till Överstens tält stoppade en man henne.
”Vad tror du att du ska?” frågade en av vakterna.
Alduya svarade honom inte utan tog ett steg framåt. Då hans hand greppade tag i hennes arm slängde hon flickan till marken och drog sin kniv. Mannen han knappt reagera. Hon la kniven emot hans strupe medan den andra vakten gjorde ett försök till att dra sitt svärd.
”Jag ska hälsa på Översten, har en liten present till honom”, väste hon lågt i hans öra.
Så lät hon kniven skära ett sår längst hans bara hals, inte särskilt djupt, inget som skulle vara livshotande utan bara så det sipprade ut lite blod. Hon slickade upp dropparna.
”Du är min nu”, sade hon lätt och släppte honom.
Hon drog ovarsamt med sig flickan in i tältet där översten som hört att hon var på väg väntade.

[Ok, men får jag skriva någonting?]

[klart att du får. så länge du inte styr någon annans karaktär dvs. ]

[Kan jag skriva min karaktärs situation i början då?]

Vilt sprattlande och svärande drogs jag in i ett dunkelt tält.
Jag kunde inte se så mycket från bakom kvinnans rygg, men jag antog att hennes ledare fanns här. "Visa dig ynkrygg!" ropade jag och krånglade mig loss från kvinnans grepp.
Jag reste mig, kvickt som en huggorm och tittade bakåt mot utgången. Bakom tältets väggar skymtade jag solen som speglades i metall och antog att det inte var något möjlighet att fly. Så jag steg fram från kvinnans baksida och mötte de kallaste ögon jag sett.

Funderar på vart jag ska hoppa in. xD

[Kan ni ändra så att det står på min mall i första inlägget så att det står att min karaktärs familj är vargar?]

Lakshmi slog upp sina gråblå ögon och gick ut ur lyan. Hon bodde med vargar och hon visste inte om ifall hennes biologiska familj levde, hennes första minne var att vargarna hade räddat henne från en grupp orcer när hon var mycket liten. Vargarna var hennes enda "familj" och de hon kunde lita på. Hon brukade alltid förutspå vart deras byte kunde befinna sig åt dem och därför ville de ha kvar henne.

Men sedan denna morgonen visste hon att hennes förmåga var ämnad åt något större.

[Fellrendión: Absolut. Om du har mer frågor får du göra Uggla dem så slipper vi ”kladda” ned tråden. Ska fixa. ]

Alduya log lite emot mannen, Översten. Kungens högra man. Han hade många namn bland soldaterna men Alduya kallade honom alltid översten. Flickans utbrott ignorerade hon likt Översten.
”Titta vad jag hitta åt dig, en present”, ett leende prydde hennes läppar. ”Förresten så tog jag mig en av dina vakter som utbyte.”
Han kollade på henne med sina kalla, gråa ögon utan att säga något på ett tag. Alduya vände sig om för att gå då hon stoppades av att en kall vind slöt upp sig runt henne. Ilskt vände hon sig om emot honom utan att säga något stirrade hon enbart på honom. Det var hans sätt att säga att hon följde hans order vilket irriterade henne.
”Bra men jag tror knappast att hon är värd en av soldaterna.”
Hans röst lät hes men Alduya visste att det var enbart så den var.
”Om hon inte har något du vill ha ge henne till soldaterna, de börjar bli rastlösa.”
Vinden släppte henne, hon vände sig om och gick ut. Vakten, mannen hade tryckt en trasa emot sin hals.
”Följ med mig”, sade hon och utan att kolla om han gjorde som hon sa började hon gå.
Mannens tunga steg följde henne lydigt likt en hund.

Efter att kvinnan gått saknade Susi hennes närvaro. Även om hon inte heller var särskilt vänlig, ville hon inte vara själv med den här skrämmande mannen. Susi svalde nervöst och tog ett steg bakåt, sneglande mot utgången igen. En av vakterna hade följt efter kvinnan när hon gick. Kanske, kanske, skulle hon kunna klara av den här och fly?

Kali lugnade ner sig. Hon hörde ingen ovanför ytan längre och mannen framför henne var död. Hon tittade på hans huvud och högg av det. Nu hade hon två huvud. Kroppen skulle djuren i vattnet få. Hon studerade huvudet, de bruna ögonen och det svarta håret. Hon smekte honom över kinden.
"Lek aldrig i vattnet" sa hon till honom och log emot honom. De bruna ögonen stirrade bara rakt fram. Hon sköt upp huvudet så det flöt längs ytan. Hon simmade enkelt upp och kikade upp med endast ögonen över vattenytan. Hon studerade omgivningen, allt verkade lugnt. Men hon var aldrig säker på om det var lugnt eller inte. Det kunde vara lugnet före stormen. Hon steg långsamt upp ur vattnet. Hon funderade på om hon skulle söka sig längre in i skogen eller dra sig längre ut i sjön.