Wallets and roses [Privat för Ninniku31 & Dragon Fantasy]

'' Då kilar jag iväg till stallet.'' Den lustige mannen bugade på sig och gjorde en gest med sin hatt och fösvann mot gången men stannade till vid dörren och vände sig åt husmasellen. ''Förresten var ligger stallet?'' Han kliade sig i nacken.
Det här var inte inne i staden utan på en flott gård så här hittade Leonardo inte än men det skulle inte dröja länge innan han hittade på gården.

"Dit." sa hon och pekade en bit bort åt vänster, "Det går inte att ta miste på, det du det inte så använd lukten pöjk!" sa hon och skrockade lätt åt honom innan hon åter försvann in i köket.

Diana satt i fönstret, hon hade sett honom och fått bud om att han hade kommit. Hade hon tur så skulle hon kunna träffa honom innan hennes man kom hem. Och hade de än mer tur skulle hennes man ut på långresa snart igen, då skulle hon slippa honom en tid åter och kanske få träffa sin stalldräng än mer.

'' Tackar madame'' Åter igen bugade han och flinade brett och gav sig av till stallet.
Det husmasellen sagt stämde. Han fick snabbt syn på stallet och kände lukten.
- Luktar värre än Londons kloaker.
Han rynkade smått näsan och kikade in som den lustigkurre han var och skulle alltid förbli.

"Du kommer förhopningsvis vänja dig, jag är glad att du kom." säger honom en mjuk röst som tillhör Diana som kommit efter honom. Hon är iförd en ny klänning med hårt snörat liv i ett ljusblått tyg och såg blekare ut än någonsin. Men ett svagt leende prydde hennes läppar och hon såg på honom. Han gjorde henne glad, den korta stund de träffats och pratats vid.

Leonardo ryckte till och vände sig om och hans flin dök upp och han såg från topp till tå när han fick syn på Diana. '' Madame'' Han bugade sig och gjorde en gest med sin hatt. '' Kan man vänja sig med Londons stinkande lukter så kan jag nog vänja mig med lukten från detta stall man skulle nästan tro att det här är platsen där Gud glömde att sätta in något som luktade gott '' Ett litet skratt lämnade Leonardo. '' Ni ser blekare ut än förra gången vi sågs. Mår ni inte bra fagra dam''

Ett roat leende sprider sig över hennes läppar vid hans ord. Att han alltid fick henne på sådant humör att hon ville skratta, och dansa som när hon var liten tös? Men det gick inte för sig, så fick man inte bete sig.
Hon ser på honom vid hans sista mening, hade hennes man märkt en sådan sak? Nej, det skulle han aldrig lagt märke till. Hon skakar på huvudet, "Frågan är när jag mår bra?" undslapp det henne men slutade meningen tvärt, "Nej, det är inte min mening att klaga, jag är tacksam över min make av allt jag fått." säger hon som en innantill läxa och med monoton röst.
"Hur är det själv?" säger hon istället artigt.

Dianas skratt värmde Leonardo mer än vad någon kunnat annat och han log nu ett brett och varmt leende istället för sitt vanliga,gamla flin. '' Hur det är? Det kan alltid vara lite bättre '' Det vanliga flinet dök upp och han verkade vara ganska beskymmersfri trots att han hade allt annat än beskymmer och besvär.

"Sant att det kan. Det serveras mat tre gånger om dagen i köket och du har en säng i drägstugan längre bak här." säger hon och pekar bakom stallet. "Hoppas du skall trivas, du kommer inte leva laglös mer. Du skall bara träffa min make för att få jobbet." säger hon och ler lite. Och tog snabba andetag medan hon pratade, hennes korsett fick henne att knappt kunna att kunna andas. Eller att kunna prata långa människor med.

'' Det låter mycket trevligt '' En nätt nickning kom ifrån honom. '' Laglös?'' Han skrattade kort till. '' Jag kallar bara det för ett arbete på heltid där man träffar en massa olika personer varje dag och varje dag händer det något nytt'' Han nickade sedan till igen.
'' Har du svårt att andas?'' Leo lade huvudet på sne och begranskade Diana. '' Det är väl det där dem kallar för korsetter? Har hört att dem ska vara för hemska! ''

"Och något hamnar i din ficka som kanske inte borde vara där och säljs sedan vidare." säger hon skämtsamt tillbaka eftersom hon hade humor trotts att hon inte fick visa den eller säga kvicka kommentarer.
"Svårt att andas?" säger hon frågande, jo det hade hon väl? Men detta var normalt, "Man vänjer sig, har haft det sen jag var sex." sa hon, men det syntes att hon inte trivdes med den. Varken med korsetten eller sitt liv, "Jo, det är en korsett, man knyter åt för att få en smal midja, nätt figur." sa hon och rodnade en aning, sådana saker fick man inte tala med män om.