Hungerspelen PRS

Jag ligger vaken en lång stund och stirrar upp i taket. Ser Hugh verkligen ut sådär? Manlig och vacker, med ljusbrunt hår och fina smala linjer. Jag har aldrig tidigare tänkt så om en kille förut. Och nu är det bara för en fånig dröm, det var ju inte ens sant. Bara min hjärnas påhitt.
Kuddarna känns mycket hårdare nu och jag sjunker ner alldeles för mycket i dem. Hur jag än puffar till kuddarna vill de inte bli fluffiga och mjuka som förut så jag sparkar av mig täcket och reser mig upp. Jag går med tunga steg till byrån i hörnet och tar fram ett långt vitt nattlinne som fladdrar lätt kring mina ben när jag går.
Tröttheten är som bortblåst då jag öppnar min kupédörr och lämnar mitt rum stökigt med kläder slängda på golvet och sängen obäddad. Jag börjar gå längs med korridoren och sätter mig sedan på en bänk så att jag kan se på utsikten genom fönstret. Jag ser inte så mycket men det är lugnande och rensar tankarna på Hugh då jag ser månen stå högt på natthimlen och glänsa.

Jag vaknar nästa morgon, utvilat, och konstigt nog, känner jag ett stor längtan av att prata med någon, Holmes dels, men hur kan jag komma på mig själv denna morgon med att villa prata med Trinah, det var det värsta..
Jag ligger och tänker på mina chanser att få Certy Mollins som bundsförvant, mitt hopp har sänkts betydligt när jag inåt att Karraiäristererna bestämt före spelen, vilket gör att mina chanser är att han såg mig på min slåtter och minns mig från min brors uttagning, om han nu såg det, eller om jag hittar honom före att karriäristerna slår sig ihop, eller lyckas övertyga honom att gå med i mitt lag, genom gamla att hedra våra äldre bröder genom att de två yngre bröderna slår sig ihop.
Jag måste iallafall försöka, det måste jag, för min brors och mitt eget bästa, jag tittar på klockan för första gången den morgonen och får en chock när jag inser att klockan bara är 06.10. Och frukosten serveras inte än på många timmar, men jag är utsvulten, jag vankar rastlöst runt i rummet, efter en stund så märker jag något som sticker ut från väggen bakom min säng, det verkar vara något fack för papper, jag går närmare och på en liten lapp står det
" Beställ här".
Jag log stålande, det måste ju bara vara så att beställa något, jag gick mot skrivbordet för att hitta papper att skicka beställningen, och på skrivbordet hittar jag en lång frukostmeny. Jag hittar ett papper i en av lådorna
Jag vet inte riktigt vad allt är, men jag beställer en mugg av något som heter varm choklad, lite bröd, en stor skål med köttgryta, ett dussin olika frukter och bär och sedan beställer jag ägg och bacon.
Efter det så stoppar jag ner min beställning i behållaren. Och slår mig ner på sängen och väntar.
Efter ett tag så hör jag ett ljud, och genom en osynlig lycka i väggen och en stor bricka, med allt jag har bestämt, jag slår mig åter ner i sängen slår mig ner och slår på tv:n.
På tv:n visas ytligare en repris på slåttern.
Jag ser på distrikt 1:s slåtter, den kvinnliga deltagaren ropas upp det är " Sliver copper", detta kommer som en ännu större chock än att Certy Mollins är med, för Derins Copper var min brors mördare, så detta är hennes syster, att min brors mördare och bundsförvants syskon är med i spelen samtidig som mig, detta, att Sliver Copper är med kommer ge mig ännu fler mardrömmar, och räddslor, jag äter upp min frukost och ser färdigt på alla slåttrar och alla mina motståndare är bra, verkar det som, är de inte starka med stora muskler, så är de snabba och smidiga, det är nog det bästa upplägget jag någonsin sätt, precis när jag har sätt klart alla distrikts slåttrar och för en timme sedan ätit min frukost så ropar Tem att det är dags för att prata med min handledare och äta frukost, igen
Jag byter om till kläder som hänger på badrummet och beger mig mot frukosten, med tankarna fästa på Sliver Copper och jag känner mig mer och mer bedrövad, rädd, förtvivlad än någonsin.

Med ett ryck vaknar jag till då Tem ruskar om mig. "Upp nu, det är frukost snart!" säger han med morgontrött röst. Jag nickar kort till svar och blinkar ett par gånger. Tydligen somnade jag någon gång under natten då jag beskådade natthimlen.
Jag reser mig upp och vinglar till av tröttheten. Så här trött har jag nog aldrig varit tidigare, det är nog bäst att jag stannar kvar i sängen om nätterna när jag ska sova så att jag håller mig pigg. Med nattlinnet som trasslar ihop sig med mina vader hasar jag in i min kupé och finner den nu städad, till skillnad från när jag lämnade den. Lättad ser jag att gårdagens kläder ligger hopvikt på sängkanten och ajg skyndar mig fram till dem och klär på mig.
Jag ska precis gå till matsalsvagnen då jag kommer på att jag kanske ska fixa till mig någon minut på badrummet och går dit.
Efter cirka två minuter kommer jag ut från badrummet med rengjort ansikte och andra förberedelser. Med lätta steg och tröttheten bortflugen tassar jag bort till matsalsvagnen där alla de andra sitter redan. Med avsikt slår jag mig ner bredvid Hugh och en tom plats, även om det finns flera andra tomma stolar runtomkring bordet. Medan jag utbyter en blick med Tem som nickar åt att jag kan ta för mig av frukosten ser jag Hugh i ögonvrån, granskar honom för att se om han verkligen såg ut som i drömmen. Mot min förtvivlan är han det vilket grämer mig oerhört. Nu kommer jag bara att gå omkring att tänka på honom dagarna i ända, det har ajg gjort än så länge i alla fall.

Jag ser att Trinah betraktar mig, varför har jag ingen aning om, men jag kanske skulle prata med henne, jag känner att det kan vara värt att prata med henne, jag säger inget, tänker inte göra det, än.
Jag lassar på frukost på min talrik, medans mina tankar svävar mellan 4 saker, Sliver Copper som antagligen kommer göra allt för att döda mig på arenan, Certy Mollins, och mina chanser att få honom till min bundsförvant, sedan vad jag verkligen tycker om Trinah, mitt omdömme om henne verkar ha förstärkts mycket positivt under natten. Och sedan kom en helt oväntad tanke in i mitt huvud: Att göra Trinah till bundsförvant, vilket jag helt plötsligt verkar tycka är en bra idé och därför har jag bestämt att försöka ta chansen att prata med henne medan jag kan, innan hon vill bli handledd, och inte vara i min närhet, för att bara en segrare kan koras.
Nej jag måste ta chansen nu, idag direkt efter frukosten!
Jag tar ytligare en kopp varm choklad och ett glas fruktjuice, samt fyller på med köttgryta samt bröd att doppa i köttgrytan och chokladen.
Medans jag äter betraktar jag Trinah, som fortfarande, vilket är knappt märkbart, att hon fortfarande betraktar mig, en lätt ovillig rodnar sprider sig på mina kinder, och sedan säger jag
" Jag är klar, tack för maten"
Sedan tar jag ett djupt andetag och viskar i Trinah öra
" Lust att gå ut och prata lite?"

Jag sneglar på Hugh under hela frukosten som består av olika sorters frukter, krämer, äppeljuice och bröd för min del. Magen känner märkbart av den stora frukosten och jag är inte säker på att jag får behålla den särskilt länge men så länge jag inte blir sjuk är det okej. Sjukdom innan och på arenan är lika med total förlust, man tappar all näring man får och är trött hela tiden. I arenan gäller det att vara på hugget hela tiden och inte sänka garden någon gång.
Efter en stund när jag är nästan färdig ser jag att Hugh rodnar och jag kan inte annat än le med ena mungipan då han ser så söt ut då, oskyldig och pojkaktig på något sätt. När han sedan närmar sig mig blir jag nervös, vad ska han nu göra? Mitt hjärta slår fortare av nervositet och jag hör hans läppar viska i mitt öra. Hans röst är mycket lugnare nu än igår då han lät både irriterad och otålig. Jag gör en omärkbar nickning och ser på min tallrik. Det enda som är kvar är en smörgås av mörkt bröd. För att inte göra de andra vid bordet sura på mig för att ajg kastar bort mat tar jag upp brödet och håller det i min hand. "Jag ska nog också gå, tack så mycket för maten" säger jag artigt och reser mig upp.
Jag följer sedan med Hugh ut från restaurangvagnen.

Jag gick sida vid sida med Trinah, vi gick långsamt mot vardagsrums vagnen, redan nu när jag för första gången verkligen tittar på Trinah med intresse, och en aning blygsamhet, så inser jag att jag aldrig skulle kunna döda henne, när jag tittar på henne inser jag att hon är rätt söt.
Jag känner hur jag rodnar ännu mer, öppnar dörren för henne och vi sätter oss ner i soffan.
" Nu är det så, att jag har saker att prata om, angående spelen, saker som rör min brors död i spelen, både hans ygre bror, hans mördares yngre bror och hans allierades yngre bror är med i år, men hans allierade var från distrikt 4, och antagen karriärist, men jag försöker att prata med honom om våra bröder och få oss allierade, om han inte redan har märkt mig. Så anledningarna till att jag vill prata med dig är 2 stycken: Dels för att lära känna dig, och dels, hur dumt det än låter, ta reda på saker om dig, för jag kan nämligen tänka mig dig som bundsförvant"

Jag slår mig ner bredvid Hugh i soffan och biter mig löst i läppen när han pratar. Både för att jag är rädd för vad han tänker säga, om det är för att han såg att jag studerade honom vid frukosten nyss, och för att jag fortfarande är osäker på att vara runt honom efter drömmen jag hade natten till idag. Mamma brukade alltid be mig sluta bita mig i läppen när jag var osäker och rädd för att jag fick så ont i den men det är en av mina ovanor och jag gör det utan att tänka på det oftast.
När han säger att han vill vara bundsförvant med mig stelnar jag till. Det innebär att jag kommer att hjälpa honom att överleva samtidigt som jag måste hålla mig vid liv. Och när man sedan kommer till den punkten i spelen där man måste döda varandra för att det bara får finnas en segrare känner man sig troligtvis väldigt dum. Elak och ond.
"Alltså... jag vet inte Hugh." säger jag och blickar ner mot golvet. Jag skulle inte klara av att se honom bli dödad eller att jag måste döda honom, och det skulle troligtvis bli så om vi var bundsförvanter då man slåss tillsammans. Om jag skulle känna honom lite mer skulle jag ha sagt som det är, att jag inte klarar av att se honom dö, men det skulle bara kännas konstigt nu.

Jag känner mig lätt besviken, och säger så kontrollerat jag förmår
" Okej!! Men eftersom du verkar vara..." Jag hejdar mig, vet inte riktigt hur jag ska avsluta, jag börjar åter rodna,
" Men tänk över det iallafall" säger jag och nickar
Men sedan blir jag osäker på hu bra det är, om vi blir tvungna att döda varandra i slutet, det skulle jag inte klara

Jag lägger handen på hans axel, beredd på ifall att han drar undan den.
"Jag tror inte att jag skulle klara av det... Jag skulle inte klara av att se dig dö. Men jag ska tänka på det, lovar." säger jag lent och söker efter hans blick. Förvånad av den nya sidan jag nyss framträdde med blinkar jag till och spärrar upp ögonen en aning.

" Exakt vad jag tänkte.." Säger jag lågt.
Jag nickar, sjunker ner i soffan och betraktar henne.
Efter en stund kommer Tem och meddelar att det är dags för vårat första handledaremöte.