Vampyr.

Såg det precis efter jag skickat inlägget!

haha, så kan det gå

Ja!

Du har så rätt som man kan ha!!!!

Det var underbartawsome x 10000000000000000000000000000000000000

taaaaaaaaack!

Vaaaaaaaarrrrrrrrrrrssssssssssssoooooooooooooogggggggggggggooooooooooooooodddddddddddddddd!

glina2!! VAD TRR DU?! SÅ KLART T JAG TÄNKER LÄSA!!!

Tack!!!
Håller på med andra kapitlet nu!

jippy!

Kapitel 2 kommer här!!

Annorlunda levnadssätt. Kapitel 2

Jag slog upp ögonen och fann att jag stirrade rakt in i ett par havsblåa ögon. "Hej" ögonen såg snällt på mig.
"Vem är du?" Frågade jag misstänksamt.
"Damon Brown, och du är Clarie Smith."
Jag kände hur jag blev alldeles kall.
Damon Brown var ökänd bland dom som bodde i Washington och det ryktades att han var väldigt farlig, att han dödat många unga kvinnor och barn.
Plötsligt blev jag väldigt medveten om allt runt omkring mig.
Att jag kunde se varje enskild liten droppe regna där utanför.
Att jag kanske se spindeln mellan två lampor spinna små tunna trådar.
Jag la också märke till hur bra min hörsel, känsel och luktsinne var.
Det var fantastiskt. Sedan övergick nyfikenheten till misstänksamhet.
"Vad har du gjort med mig?" Frågade jag misstänksamt.
"Jag förvandlade dig till en vampyr, med antagligen en betydelsefull gåva. Jag har bevakat dig väldigt länge, vet du."
Jag kände den redan bortmotade skräcken komma tillbaka.
Hade han bevakat mig?
"Varför då?" Frågade jag och försökte hålla rösten stadig.
"Jag har länge letat efter någon som kan hålla mig sällskap och som nog har någon betydelsefull gåva, och du verkar vara en sådan."
"Vad menar du med gåva? Sa jag långsamt.
"Dom flesta vampyrer har vanliga gåvor som snabbhet, kunna hoppa högt, osv. Men så finns det vissa som jag, som har ovanliga gåvor, bättre gåvor."
"Och du tror att jag kan det..." Sa jag långsamt.
"Jag tror inte. Jag vet."
"Vad kan du då?" Frågade jag nyfiket.
"Jag blir osynlig för mänskliga ögon, då blir det lättare att få tag på dem utan att skapa rykten."
"Okej..." Sa jag och upptäckte att jag fortfarande låg på sängen.
Jag gick upp och såg mig omkring.
Det var ett vackert rum.
Svarta och rosa gardiner hängde i fönstren och möblerna i rummet var alla av mahogny. "Är du törstig?" Frågade Damon med ljuv röst.
Med desamma när han sa det kände jag en krypande klåda på halsen.
Det svider. Jag flämtar till.
"Kom jag har ett bra matställe." Han tog min hand och ledde mig ut genom en dörr. Jag kände hur barnens ljuva doft slog emot mig och det var nästan oemotståndligt att inte ge sig på dem direkt.
"Vars....vars är vi?" Frågade jag tveksamt.
"På barnhemmet."
"Va? Är du galen? Ska vi äta här??" Trots min törst ville jag absolut inte ge mig på barn.
Barn som desseutom inte kunde skyddas, som inte kunde räddas.
"Självklart! Men inte här, kom." Han höjde ögonbrynen åt mig och försvann in i ett rum, så snabbt att någon omöjligt kunnat se honom.
Jag följde lite tveksamt med.
När jag kom in i rummet såg jag att det var fyllt med sovande barn.
Ett lätt byte.
Jag satte tänderna i den som var närmast utgången.
Barnet hinner inte märka något när dess liv åker ner i min hals.
Blodet smakar underbart men är slut innan jag vet ordet av.
Damon har redan druckit klart och står och ser på mig med outgrundliga ögon.
"Är du klar?" Frågar han med en hand utsträckt mot mig.
"Ja. Var ska vi nu?" Frågar jag och tar hans utsträckta hand.
"Vi ska hem till mitt hus." Han klättrar ut genom ett öppet fönster, fortfarande med min hand i sin.
Jag följer efter.
Han går in i en mörk gränd, som mänskliga ögon knappt skulle se. Sedan leder han in mig i ett grå trist hus.
Inuti är det pampigt och tyget på möblernas är siden.
Jag går fram till en fåtölj och sätter mig.
Damon går in i köket.
Plötsligt hörs steg utanför dörren och strax hörs en svag knackning. "Matthew, kom in!" Ropar Damon.
En lång och och gänglig man kom in.
"Hej Damon!" Säger han och ler. "Och vem är du då?" Säger han och ser lite avaktande på mig.
"Clarie Smith" säger jag osäkert.
"Goddag Clarie!" Säger Matthew hurtigt och sträcker ut sin hand för att hälsa.
Jag sträcker avaktande på handen och precis när jag ska skaka hand med honom far en elström genom honom. Han far i marken ochjag ser förvånat på min hand.
"Jag sa ju att du hade en gåva." Sa Damon och kysser mig lätt på munnen.