Camelot's Secrets [Privat för Ninniku31 & Inez*Malfoy]

''Hm?'' Theodor kollade ner mor Yanine då han red på sin häst,men dock bara i skritt. '' Det finns en mindre taverna här i närheten. Vi borde snart få syn på den''
Bara efter ha ridit några meter så fick han syn på den lilla stugan. '' Där är Gula Trädet'' Han hoppade av sin häst och gick mot tavernan bredvid Yanine. '' Jag gissar på att du är hungrig?'' Ett leende spreds på Theodors läppar.

Yanine och Theodor gick mot tavernan och Yanines mage kurrade till svar på Theodors fråga. Hon var väldigt nervös över hur det skulle gå att möta människor igen, det hade hon inte gjort på ett väldigt långt tag nu. Hon skulle försöka hålla kontroll över sig själv.
Yanine andades djupa andetag när de klev in på Gula trädet.

Ett osynligt leende dök upp på Theodors läppar när han hörde hennes kurrande mage. Han höll dörren öppen för henne och klev sedan själv in i tavernan.
Inne i Gula Trädet fanns det många olika personer men det var inte helt fyllt vilket glädje Theodor då han visste att om det var fullt så var det oftast väldigt stökigt och bråkigt.
Han hittade ett bord för två och satte sig ner och väntade in Yanine. '' Vad vill du ha att äta? '' De skogsgröna ögonen såg in i Yanines när han ställde denna frågan till henne.
( Jag är hemskt ledsen att jag inte svarat förens nu men jag har haft så otroligt mycket prov och läxor! Samt lite brist på fantasi )

(Helt okej, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge )

Yanine såg sig omkring i tavernan. De flesta ansikten hon såg var smutsiga, fula mäns ansikten som flinade mot henne eller bara gav henne onda blickar. Hennes hjärta dunkade väldigt snabbt och kände direkt att detta inte var där hon ville vara. Sedan såg hon in i de vänliga, skogsbruna ögonen och svarade:
"Bara, bara bröd" Och såg sedan hur Theodor vinkade till sig en kvinna som jobbade på Gula trädet.

'' Okej '' Theodor beställde bröd åt Yanine och åt sig själv så beställade han dagens samt vatten att dricka.
Efter att kvinnan som tagit deras beställning gått så såg han mot henne.
'' Är det helt säkert att du bara vill ha bröd?'' Han mer eller mindre insisterade på att hon skulle ha nåhot mer att äta.

Att äta något annat än bröd hade inte Yanine gjort på flera år. All mat hon hade ätit var sådant som hon varit tvungen att ta från andra människor och hon hade aldrig velat ta mer än nödvändigt. Nu hade hon chansen att äta något annat.

När hon försökte minnas hur annan mat smakade så öppnades dörren med en smäll och in steg en man med långt, brunt hår och en svart rustning. Han hade en massa män bakom sig och Yanine kände direkt igen honom som den elake kung Cendred.

En man på tavernan anföll kungen men en av Cendreds riddare slog ner honom och Cendred tittade runt på Gula trädet.
"Jag letar efter en viss sir Theodor, riddare av Camelot."

Theodor höjde ett ögonbryn och såg mot Cendred. '' Jag är den som ni söker '' Rödtotten ställde sig upp och såg Kung Cendred rätt in i hans ögon utan någon frukta alls. '' Vad vill ni?'' Han vilade inte ens sin ena hand på svärdets handtag men trots det så var han beredd ifall något skulle hända. Det tystnade inne på tavernan och alla såg på honom och Kung Cendred

"hehehehe" Cendred flinade och skrattade tillsammans med hans riddare som skrattade med.
Yanine tittade oroligt på Theodor som stod upp bland borden med sin silvriga rustning och röda mantel.
"Jag som trodde att Camelots riddare var de bästa och klokaste riddarna i de 5 kungarikerna" sa Cendred samtidigt som han ställde sig bara några centimeter ifrån Theodor, då man såg att det han var ungefär 1 decimeter längre än Cendred. Men Cendred flinade än.
"Du verkar inte känna till att du är i mitt rike"
Cendred avslutade sin mening med att spotta Theodor i ansiktet.
Yanine tappade helt plötsligt kontrollen av räddsla och ilska och ljuset på deras bord exploderade och bara några sekunder senare så stod hela tavernan i lågor.

Ett leende dök upp på Theodors läppar och man kunde inte riktigt tolka det men det anade inget gott i alla fall.
'' Du verkar inte känna till att jag är..'' Mer än så hann Theodor inte säga förens deras bord exploderade och allt började brinna.
Han själv han ta skydd från explosionen och han samtidigt sparka ner Cendred så att han låg förvånat nere på golvet. Med snabba men tysta steg så var han framme vid Yanine och tog hennes hand och sprang ut genom bakvägen som han fått syn på när de kommit in. Med ett ryck så hade han slitit av sin mantel och lagt den över Yanines näsa och mun så att hon inte skulle få in den giftiga röken i sig. Det dröjde inte länge innan de var ute från tavernan och kommit en ifrån en bra bit från den brinnande byggnaden.

Lågorna från byggnaden speglades i Yanines kastanjebruna ögon. Hon tittade oroligt upp mot riddaren av Camelot som ännu en gång hade räddat henne. Hon stod där en lång stund och glömde helt bort allt som hände. Hon kunde fortfarande inte förstå varför den där mannen hjälpte henne om och om igen utan att be om något som tack. Ingen hon hade mött hade någonsin varit som han.
Först så kände hon sig glad och tacksam över vad Theodor gjort för henne men sen blev hon plötsligt rädd.
Det måste vara något lurt med det här, ingen är så här snäll! Ingen! tänkte Yanine och slängde av sig den röda manteln som hade skyddat henne mot den giftiga röken och hon sprang mot skogen, så fort hon bara kunde.