Nirvana (Privat rollspel Fellrendión & YES)

Safirion plockade då upp en liten sten och slängde den över drakens axel så att den skulle vända sig.
"Safirion? Är det du"? Frågade drakens grova röst.
Safirion började darra. Han hade hört rösten förut. Det var hans välkända fiende Quana som var en av världens farligaste häxor och hon var även vampyrernas ledare.
"Quana! Jag borde vetat att det var du", fräste han åt henne. "Du utrotade hela min familj, det är dags att få min hämnd"! Men Quana bara fnös.

"Ha Ha Ha! Du tror alltid att du är så osårbar! Ett enda andetag kan få dig att falla död till golvet", sa Quana grovt.

Amina smög så tyst hon kunde i skydd av osynlighetsförtrollningen närmare Quana. Hon hade känsla av att hon bara för att hon inte fick misslyckas nu så skulle hon misslyckas. Hon drog ett djupt andetag och drog åt sig pappret som hängde runt Quanas halls. Men när hon gjorde det råkade hon slå till henne och Quana vände genast huvudet mot henne så dom bara var någon decimeter ifrån varandra.

"Nämen är det inte Amina som kommer på besök"? Sa hon hotfullt och försökte komma åt pappret.
"Javisst, jag erkänner! Det var jag som släppte ut demonerna från underjorden".
Safirion såg då att Quana tänkte anfalla Amina vilken sekund som helst. "Amina spring för livet", ropade Safirion och Quana började genast attackera Safirion istället. "Försök hitta upp till sprickan så möts vi hos drottningen"!

Amina lyckades komma undan Quana som precis tänkte anfalla henne och började springa tillbaka. Hon kom till en korsning.
"Vilket håll var det nu igen". Tänkte hon.

Safirion försökte nu göra motstånd mot Quana.
"Quana! Visa din rätta skepnad så gör vi upp det här som äkta magiker", sa Safirion och petade med sin stavs vassa sida mot draken fjäll.
"Tror du att jag är så dåraktig som du? Om det var jag som var liten och klen så skulle du nog inte göra det", sa Quana och visade sina långa tänder.

På stavens topp började det nu växa fram en järnspets. Safirion kom då på att fäktas med Quana istället.

Amina sprang vänster och sedan höger och sedan höger igen, men hon hade känsla av att hon sprungit fel. Hon för sökte ta sig tillbaka men hon hittade inte.
"Sprang jag höger och sedan 2 gånger vänster?" Tänkte Amina och förvirrade sig bara enulängre in i det oändliga grottan. Helt plötsligt slog en iskal kyla imot henne. Inte den kylan man kända i grottan utan en anan slags kyla värre en någon anan kyla.
Det var det kylan man kände när onda demoner var i närheten.

"Alvkött", sa en hungrande röst från några orcer en liten bit från Amina. "Slit av en arm, jag är vrålhungrig", sa orcen som kom närmare.


Safirion blev bara mer och mer blåslagen av Quanas taggiga svans och fick nästan inga chanser att dräpa henne.

Det var inte bara onda demoner utan även orcer.
"Min pilbåge biter åtminstone på orcerna". Tänkte Amina och drog fram bilbågen och siktade en pil mot en av orcerna. Den träffade perfekt och den andra orcern stannade upp och verkade överväga om det var bättre att fly.

Orcerna blev träffade en efter en och föll döda till marken. Den sista orcen började få panik (vilket var ovanligt när det gällde orcer) och vrålade av fruktan medan han sprang in i mörkret igen.

Kylan runt Amina blev värre och hon såg kusliga gistalter i mörkret som inte tillhörde varelser med en fast kropp.
Amina visste att demonerna kunde förvränga ens förstånd och inte behövde röra en för att skada.
Amina började få panik och drog fram 3 pilar ur pilkogret men hon tänkte inte skuta med dom.
Hon hade läst någonstans att demoner var räda för upp och ner vända trianglar.