Förbjuden kärlek

Egeria var tacksam över att inte Isis fråga något om gårdagen eller sa något om något annat. Hon skulle förhoppningsvis klara sig från det hela helskinnat. Egeria ler lite vid hennes ord och stänger dörren bakom sig, och kände att det var ingen ide att ljuga eftersom det säkert syntes, "Nej, det gör jag inte." sa hon och försökte ta sig till Isis garderob utan att vingla allt för mycket och försökte tränga undan huvudvärken och yrseln, hon borde verkligen ätit något, men hon hade inte haft tid och hade inte ätit något sen i förrgårkväll.

Isis granskade henne och skakade på huvudet.
"Sätt dig ner, du behöver vila och äta. Jag skall endast ut på en ridtur med Lancelot" sa hon uttråkat och irritation i rösten. "Jag kan göra mig i ordning själv" sa hon och ringde i klockan som visade att hon vill ha mat. Hon tog fram sin ryttarklänning och satte upp håret i en enkel uppsättning. Hon tittade mot Isis.
"Hade du trevligt igår? Jag önskar jag kunde pratat mer med dig" sa han och log svagt, även om hon var glad över att ha pratat med Fai.

Egeria nickade något motvilligt och satte sig ner på en stol, hon hatade att missköta sig och hade jämt en rädsla att skickas ner till köket som piga och mista den frihet hon faktiskt hade. "Vill du att jag skall följa med?" frågade Egeria och visste inte ens själv om hon ville det, att vara nära någon man knappt fick se åt, nej hon skulle inte orka med det.
"Jodå, blev bjuden på vin av en av de som kom igår, hur kan du ens gilla det?" sa hon och höll sig för pannan. Hon avslöjade en viss del, hon hade ju inte behövt berätta med vem hon talade med och vem som bjöd henne.

Isis tittade på henne.
"Om du orkar får du gärna följa med. Jag befarar att ridturen inte kommer bli roligare än igår." sa hon sorgset. "Jag försöker, men han verkar inte intresserad. Fai sa att han inte var mer förtjust i det här än jag men för det behöver han inte vara otrevlig" sa hon och satte sig ner i stolen vid fönstret. Hon tittade på maten när den anlände, pigan ställde ner den på bordet och gick sedan.
"Ät hur mycket du vill" sa hon till Egeria och skrattade sedan. "Jag har lärt mig sedan jag var liten. Det är något jag förväntas kunna" sa hon bara. Isis undrade vet som hade bjudit Egeria men hon frågade inte.

Egeria nickade och såg på maten, maten var till för Isis men hon sa inget. Det var hennes eget val om hon gav det till henne och inget Egeria skulle säga emot, "Tack, jag har inte ätit sen förrgårkväll." sa hon med ett litet leende och började äta. "Han kanske inte vet hur han ska hantera det hela, ingen av er vill ju det." sa hon och kommenterade inte ens det faktum att hon hade talat med Fai. "Gissar att han har svårt att visa känslor men han är trevlig." sa hon leende, "Det tror jag i alla fall." säger hon sedan och nickar åt det hon sagt. "Det var inte gott och gissar att huvudvärken är en följd av detta? Kände mig bara yr när jag drack det." sa hon konstaterade och åt upp det sista av maten, hon kände sig mycket bättre, nu var bara huvudvärken kvar, "Jag kan följa med." säger hon leende.

Isis nickade bara och tittade ut genom fönstret. Solen lös utanför precis som förgående dag. Hon saknade regnet. Isis lutade huvudet mot handen och suckade.
"Du måste äta mer Egeria" sa hon allvarligt och slöt sedan ögonen. "Jag vet inte hur jag skall hantera det mer än vad han vet. Hade jag fått välja hade jag ridit iväg och försvunnit, men jag gör min plikt och försöker vara trevlig då kan han väl åtminstone försöka. Han lämnade mig på dansgolvet igår, jag har aldrig känt mig så utskämd" sa hon kallt och tystnade sen. "Jag ber om ursäkt det är inte meningen att du skall behöva höra sådant här" sa hon och vände sig sedan mot Egeria.
"Det glädjer mig att höra att du gör mig sällskap" sa hon. Isis undrade om Fai skulle göra dem sällskap?

"Jag har inte haft tid att äta." sa Egeria lätt leende, och det var hälften av sanningen även om den mesta bestod i att hon hatade att vara i köket. Hon mådde dåligt av alla kommentarer och blickar och visste att de gav henne den sämsta maten, som ett straff för att hon inte längre slavade med dem.
Egeria nickade, "Kanske hjälper om ni försöker prata med varandra. Gör det nu på ridturen då ingen annan är där och hör utom möjligen Fai och jag då, men båda vi vet ju problemet." sa Egeria smått leende och ryckte på axlarna, "Bättre att höra det från dig än att gissa och egentligen så visste jag allt detta. Jag är varken blind, döv eller dum och jag har känt ig så pass länge att jag vet hur du är." sa hon leende och ställde sig upp, "Bra, jag ska gå och byta om, och jag ser till att hästarna blir sadlade så möts vi på borggården." säger hon och försvinner sedan ut.

Isis gav henne an allvarlig blick men sa inget. Hur Egeria spenderade sin lediga tid var hennes val. Hon stirrade bittert på Egeria och suckade.
"Du har kanske rätt. Jag antar att jag inte kan komma någonstans om jag inte försöker" sa Isis och reste sig upp. "Jag antar att jag får ge honom en ny chans, men om han inte är villig att försöka tänker jag inte heller göra det. Jag är fast med honom för att jag måste inte för att jag vill" sa hon och nickade sedan.
"Vi ses snart" sa hon och ställde sig åter vid fönstret. Hon tog upp en blomma ur vasen och tittade på den innan hon kastade ner den på marken. Hon kunde inte falla men hon kunde låta saker göra det åt henne. Hon tittade ner och såg Fai stå där.
"Jag tror du tappade den här My Lady" sa Fai och hon log svagt men sa inget utan gick bort från fönstret och började gå ner mot borggården.

Egeria gick mot sin kammare efter hon sett till att hästarna skulle sadlas. Hon satte på sig sin gröna ridklänning och flätade håret så det skulle komma undan ur ansiktet. Sedan var hon beredd att gå ner till borggården för att möta de andra och hon hoppades att det skulle lösa sig för Isis del. Sina egna känslor brydde hon sig inte om eftersom de inte var realistiska. Hon var inte ens döpt och fadern var okänd, och hon var egentligen inget annat än en piga som knappt bestämde över sitt eget liv, så vad trodde hon? Det var bara lyckliga omständigheter att hon blivit kammarjungfru och hon kunde inte hoppas mer på turen.
Sedan gick hon ut och började gå ner för trapporna mot borggården.

Isis kom ut på borggården och vakterna gjorde salut och tittade mot henne. Hon hade lärt sig att ignorera deras lustiga blickar. Hon tittade på Fai som kom gående emot henne.
"Den här tillhör er my Lady" sa han och gav henne blomman och hon log svagt. "Ni bör vara försiktigt med vad ni tappar ut genom fönstret" sa han och hon skrattade lågt, tappade? Nej knappast utan slängt ner.
"Lancelot är i stallet" sa Fai och hon nickade, så han hade inte kunnat vänta på henne? Fai gick bakom henne emot stallet.
"God morgon sir" sa hon vänligt och gick fram till sin vita häst. Lancelot tittade på henne och hummade bara till svar. Hon tittade på Namba, sin häst och klappade henne. Hon tog ut henne ur boxen och satte upp.