PSR Selma... & Mikaela120

Jag följer ett Eldspår. Vid slutet hittar jag Clarissa.

Arya kollade på Clarissa, skulle hon berätta? Tanken på att vända sig in och ut känns inte särskilt lockande.
"Nej, eller jag vet inte riktigt", svarade hon efter en stunds debatterande och blir glad då Linus kommer gående.
Förhoppningsvis skulle Clarissas uppmärksamhet vändas emot honom istället. Bakom Linus såg hon en av skuggorna dyka upp, som om den visste att de inte skulle tänka på skuggorna i just det ögonblicket.
"Se upp!" ropar Arya så högt hon kan emot honom men skuggan verkar nästan för snabb...

Jag slänger mig framåt och själsätaren träffar mig hårt i bröstet.
Jag landar på rygg med Linus under mig.
Varför var jag tvungen att vakna?!
Om jag fortfarande sov så skulle barriären fortfarande vara uppe.
Själsätaren äter sig in i min själ och får mig att tappa känseln.

"Clarissa, neej, gör motstånd!" Jag försöker få bortsjälsätaren.

Arya kastar sig på knä jämte Clarissa.
"Något är fel", säger hon till Linus. "Något är fel, du, vi måste göra något!" skriker hon sedan.

[skriver ifrån mobilen så därför blir det lite kort och så ]

Jag suckar tungt och tar hjälp av ande för att återuppliva henne. Men till ett hemskt pris. Jag vet att jag kommer hamna i hennes ställe men tänker att hon i alla fall vet vad som ska göras.

Jag hör Linus ropa.
Hans röst känns som självaste livet. Min bästa vän är i alla fall i närheten.
Nej!, tänker jag.
Jag kan inte dö! Inte nu, jag måste skydda de! Men ändå kan jag inte låta bli att känna själsätaren i mig. Kallsvetten rinner läggs kroppen som jag knappt känner längre.
Själsätaren suger ut allt vatten i min kropp och börjar mjukna.
Med en sista viljestöt lyckas jag knuffa ut den.
Fast alldeles försent, den har redan tagit det den ville. Allt vatten i min kropp är borta. Själsätaren lyckas gå vidare, få den lilla den har kvar av sin egna själ att bli frälst, medan jag ligger orörlig och bara stirrar upp mot den svarta himlen. Inga stjärnor. Jag vill gråta men kan inte. Jag ska dö utan att få se stjärnorna som jag älskar.
Jag ska dö utan att kunna säga hejdå. Jag försöker och försöker men halsen är förvandlad till sandpapper.

Ande kommer smygande in i mig själ, rengör den från själsätaren, jag slappnar av bara för att en sekund senare gripas av panik.
Linus är den ända som kan använda Ande just nu. Jag stöter bort magin, min kropp må vara uttorkad men än lever min själ.
Jag känner Ande försvinna och ger ifrån mig ett ljudlöst skrik när jag känner själsätaren åter komma.

Arya ser Clarissa krampandes på marken, Linus var för sen i sina försök och hon visste att han inget skulle kunna göra. Vattnet rinner ur henne, sade en röst inom henne. Hon kände igen den och visste att det var sant. Det var bara hon som kunde rädda Clarissa. Sakta började hon kalla vatten åter igen. Vatten, det klara förlåtande vatten. Försiktigt för att inte tappa kontrollen lät hon vatten strömma igenom Clarissas kropp, hon såg inte med blotta ögat vad hon gjorde men hon kände det djupt inom sig. På samma sätt som hon lät vatten strömma igenom gläntan lät hon den nu strömma igenom Clarissa. Åter igen började blodet i hennes ådror att flyta, åter igen kunde hon känna hjärtat pumpa. Arya andades ut. Hon visste att spärren satt i hennes huvud men trotts det var hon andfådd och hoppade endast att det var tillräckligt för att rädda sin nyvunna vän, vilket hon blivit även om Clarissa tagit hennes liv.

Kroppen slappnar av och mitt sinne fylls av ett sådant lugn att jag bara vill somna. Jag hör en röst inom mig, den är otydlig men känslan den ger ifrån sig är underbar.
Jag litar på den och överlämnar mig åt den.
Den lilla bit som är kvar av själsätaren försvinner tillsammans med uttorkningen.
Jag suckar högt och somnar medan kraftten fortsätter sitt arbete.
"Vatten, äntligen..." mumlar jag frånvarande utan att egentligen veta vad det är jag säger.

"Jag tror hon kommer att överleva", sade Arya till Linus fortfarande något andfådd.
Hon kollade upp på honom och möte hans oroliga blick. Arya visste att han varit beredd att ge sitt liv för Clarissa så som Clarissa planerade att ge sitt för hennes. Varför förstod hon inte men det hade något med vatten att göra. Fast innan de kunde återvända så var hon tvungen att vända sig ut och in. Efter att hon lagt Clarissa så hon låg bekvämt tog Arya upp pinnen igen. Om det skulle komma någon mer Själsätare skulle hon vara beredd.
"Har du vänt dig ut och in någon gång?" frågade hon Linus.
Hon ville veta hur det kändes.