När trion vände ryggen till

Jättesupermegabra! Skriv mer

åå älskar denna FF.♥

Hej, förlåt alla för att jag inte skrivit på ett tag! Min dator har varit på lagning + har hur mycket som helst i skolan... MEN nu är kapitel 7 klart!
_____


Kapitel 7 - Neville Longbottom

Augusta Longbottom satt i sin gröna slitna fåtölj och stickade sakta, hon tittade ut i det tomma intet och följde dammpartiklarna i ljuset. Hon kände sig helt bortdomnad i den lugna miljön och för några sekunder njöt hon av sitt liv. När hennes barnbarn steg in i rummet tvingade hon sin blick slita sig från de hypnotiserade partiklarna och log mot Neville.

”God morgon farmor. Har vi någon mat?” frågade han yrvaket och försökte få bort luggen från ögonen.
”Jadå, jag har gjort lite plättar som står framme på bordet. Du får skynda dig sen, vi åker om en timme” svarade Augusta. Neville vände sig om utan ett ord, han var inte speciellt pratglad på morgonen. Han gick ut till det väldigt rena köket som brukar var ett stökigt helvete att ta sig genom, men det har varit samma sak varje år sen olyckan. Den 30 augusti blir huset helt rent och det går inte att hitta en dammtuss någonstans. Sen 10.00 reser de till Sant Mungos sjukhus för att hälsa på Nevilles föräldrar Frank och Alice Longbottom.

Plättarna var kalla men de smakade lika gott för det, med sylt, grädde och socker fyllde de snabbt hans mage och Neville sprang sedan upp på sitt rum. Han hörde Augusta stöka omkring i vardagsrummet på nedervåningen och förstod att det snart var dags att åka. Han bytte snabbt om till en stickad tröja och sina favoritjeans, han gav upp på luggen som hängde nerför hans ögon nu för tiden, och sprang ner till sin farmor. Hon stod redo med flampulvret och väntade framför den öppna spisen.

”Är du klar?” frågade hon och räckte Neville en näve pulver. Han nickade bara till svar och steg sedan in i den öppna spisen och skrek ”Sant Mungos sjukhus”. Hela världen förvrängdes, Augustas rävboa blev till ett långt orange sträck framför hans ögon och snart lyste det ett skarpt vitt sken. Han var framme. Den mest deprimerade platsen som fanns, Sant Mungos sjukhus... Där hans föräldrar bott de senaste åren, oförmögna att göra något, utsatta och skadade. Bara sekunder senare dök Augusta upp bakom Neville och tog ett fast grepp om hans arm, de gick sakta genom de långa korridorerna tills de kom fram till rätt rum.

Det såg ut som alltid inne i rummet, två sängar bredvid varandra, ett bord och några stolar, en TV och en blomma i fönstret. Väggarna var helt kala förutom ett foto på Neville som barn. När han var mindre brukade han älska att hälsa på sina föräldrar, han saknade dem alltid enormt mycket och det var en lättnad att äntligen få se dem. Fastän de vägrade röra eller prata med honom så fick han se dem, och veta att de fortfarande var vid liv. Det var annorlunda nu. Neville mådde alltid sämre efter han träffat dem, att inte bli igenkänd av sina egna föräldrar är något av det värsta ett barn får utstå, när de stirrar blankt på honom och vägrar prata. Han skulle aldrig få för sig att inte hälsa på, men det gjorde inte mindre ont för det.

”Hej mamma! Hej pappa! Hur är det?” sa Neville när han steg in i rummet. Frank låg i sängen och tittade blankt in i väggen, Alice satt i en stol och gungade fram och tillbaka. Ingen av dem reagerade på att det hade kommit in folk i rummet. Neville satte sig på stolen bredvid sin mamma och tog henne försiktigt på handen. Hon rykte snabbt undan den och skrek till.
”Neville!” skrek Augusta, vilket fick Frank att börja skaka. De klarade inte av höga ljud. ”Åh, förlåt Frank. Lilla gubben, jag skulle inte ha skrikit” hon ställde sig bredvid honom men rörde inte honom. Det skulle bara göra saken värre. Neville såg bara sin farmor sårbar vid ett tillfälle, när hon fick träffa sin sen länge skadade son. Det fanns ingen som Augusta älskade och höll närmare sig än Frank, det gjorde ont i Neville att se sin farmor lida så otroligt mycket. Han förstod att det förmodligen var svårare för henne än för honom, han har aldrig vetat något annat. De blev skadade när han fortfarande var en bebis och han har aldrig fått lära känna sina föräldrar. Visst gjorde det också ont men det är bättre att förlora något man aldrig haft, än förlora något man haft i flera år.

Resten av tiden gick sakta framåt, Neville pratade lite med sin mamma och sen med sin pappa. Han förklarade hur det såg ut nu för tiden, om Hogwarts, hur han bekämpade dödsätare på trolldomsministeriet och hur han mådde allmänt. Han ville att de skulle veta ALLT. Det var mest för sakens skull, han visste att så fort han vände ryggen till hade de glömt allt igen. Men han ville att de skulle veta vem deras son var. Fast de förmodligen aldrig skulle känna igen honom igen.

De stannade med dem i flera timmar. Mesta dels av tiden satt alla tysta och bara var med varandra. Det var inte den vanliga familjesituationen men det var den enda som Neville hade. Och han nöjde sig med det...

När de lämnade rummet fem timmar senare kände han sig lika tom som han alltid gör efter han besökt sina föräldrar. Ett tomhål i hjärtat som borde har fyllts av skratt och glädje från Frank och Alice. Neville sa inte ett ord och tittade inte på sin farmor, hon visste att hon kände exakt likadant. De gick tysta till de öppna spisarna, tog flampulvret och sekunder senare befann de sig i vardagsrummet igen.

”Vi måste verkligen klippa dig pojk” sa Augusta och tog bort luggen från Nevilles ögon. Sen omfamnade hon honom i en av sina varma kramar och Neville lät tårarna rinna.

♥ säger jag bara!

#KanInteBeskrivaHurUndrbartDuSkriverAaahThatManyFeels

AWESOME ♥