Sista året på Hogwarts

Fai granskade ljuset och lågan som Zuko tände och log enkelt.
"Inte mycket, jag har lovat mig själv att inte använda magi" sa han och tänkte på tatueringen som häxan tagit. Om han använde magi utan den skulle hans magi växa och han skulle bli starkare, men han var inte säker på att han ville det. "Ledsen, jag har inte den sortens magi som kan förflytta folk mellan världarna" sa han och log stort. Det var en lögn men det visste inte de andra. Han hade dragit samma lögn för de andra när de mötts första gången hos häxan. Han hade sagt att det krävdes all hans magi för att komma dit. Men även om han sa att han inte kunde till hans vänner var han inte säker på att det var en lögn här, han visste inte om han skulle kunna det i denna värld.

Aravis drar häftigt efter andan vid Zukos eldvisning, inte för att det kanske just var så imponerande att tända ett ljus. Men hon gissade att han kunde mer än så. Sedan kastar hon en blick på Fai, hans leenden började irritera henne. Hon var säker på att hälften av de där leendena var falska, ingen människa kunde le sådär hela tiden. Och var minst hälften av dem falska så hade han säkert fler hemligheter. Men hemligheter kunde man ha om man nu ville det, det hade hon. Och skulle sanningen fram litade hon inte på någon av dem, inte på någon i denna värld.
"Varför inte använda magi?" frågar Aravis undrande till Fai men viftar sedan bort frågan, "Äh strunta i att svara på den om du ändå inte tänker svara eller komma med en osanning." säger hon och ser åter på Zuko, "Jag har ingen magi." säger hon och ler sen lite snett, "Så jag är helt försvarslös." säger hon i den mest flickaktiga och oskyldiga ton hon kan åstadkomma för att se deras reaktioner.

"Det beror på att jag inte har min tatuering" sa han endast och tittade på Aravis. Han var inte egentligen orolig att hon skulle genomskåda honom. Han var bra på att ljuga, han hade gjort det hela sitt liv. Det var ingen som visste vad som hänt honom. Inte ens Kurogane som han höll kär visste om det. Fai förstod att Aravis inte var försvarslös. Dumbledore skulle inte tagit hit henne i så fall.
"Så svärdet är endast för prydnad?" sa Fai och log och la huvudet på sned.

Aravis flinar till, han talade som visa män och Aslan, man fick ett svar men inget som direkt besvarade frågan. "Ja, och det svaret blev jag ju klokare på." sa hon smått syrligt men log för att han skulle veta att hon skämtade, inte för att hon var rädd mer för att hennes enda chans att komma hem var att samarbetar och det gjorde man bäst om man var vänlig.
Sedan blickar hon ner på sitt svärd och nickar, "Ja, så borde det vara, kvinnor kan inte bruka vapen." sa hon men skrattade till den som senast hade sagt det till henne hade förlorat huvudet i strid, så i sitt dödsögonblick insåg han att han hade fel.

Fai skrattade mjukt.
"Om jag berättar för dig kommer du ändå inte förstå" sa han och log. Det var en lång historia och de skulle inte förstå, det var för mycket som de inte kände till.
"Den som tror det har inte mött kvinnor med vapen" sa Fai enkelt och mindes Sakura-chan när hon börjat använda vapen. Hon hade inte varit så bra på det från början men hon hade lärt sig, hon var en tuff tjej. Fai hade mött andra kvinnor med vapen. Ashura brukade ett svärd, hon var mer än enastående på det.

Shino håller med om det, han har sett gott om kvinnor som kan hantera vapen. Hinatas kusins lagkamrat TenTen drar ju fram sina speciella rullar och har plötsligt flera tusentals vapen som far och far omkring henne och det är bara ett exempel på kvinna som kan hantera vapen. Deras sensei, Kurenai, är ju också duktig med vapen. Så det håller Shino faktiskt med Fai om, kvinnor kan verkligen hantera vapen.

Arvis komentar får Zuko att tänka på Mei igen. Hon var allt annat än försvarslös även om hon var kvinna. Hans syster, Katara och Tuff var ytterligare några. Kvinnorna verkade nästan vara mer målmedveten med vad de tog åt sig. Han tänkte på Mei, deras ofödda barn men tvingade sedan sina tankar till nuet istället. Att tänka på dem skulle inte få honom att komma ur denna knipan. Han vände sig emot dem andra igen.
"Det här är löjligt, att vi ska sitta instängda här och bekanta oss med varandra. Låt oss istället ta oss ut för att besegra den där Voldemort så vi kan ta oss tillbaka hem."
Han kastade en snabb blick på de andra innan han vände sig emot dörren. Med ett knyck på dörrhantaget gled dörren sakta upp. Zuko kände sig en aning skamsen eftersom han trott de varit instängda men det gick snabbt över.

"Bra" ler Aravis och kommer smidigt på fötter. "Då behöver jag inte bevisa något. De flesta tror det och märker sedan att de hade fel och jag vill inte skada någon av er." säger hon bara, de skulle trots allt sammarbeta för att besegra den där Voldemort. Men Aravis var misstänksam, om de var i Adams och Evas värld? Ja, skulle då hon ha nytta av svärd? De hade ju.......vad var det Lucy kallade det? Bomber, gevär och liknande. Hon ser sedan på dörren som går upp, hon som trodde de var inlåsta.

Zuko blickade tillbaka på de andra med ett leende som sa; Det här var ju lätt men i samma stund som han skulle ta steget över tröskeln så kände han en stöt gå igenom sig. Han ryckte till och så låg han på golvet. Zuko svor högt. Hela hans arm hade somnat och han misstänkte att det skulle ta ett tag för honom att kunna bända igen. Det påminde lite om hur det kändes efter Ty-Lee träffade de svaga punkterna och fick bändare att inte kunna bända på ett tag.
"Det där fungerade visst inte…" muttrade han samtidigt som han masserade sin arm.

"Det menar du inte?" sa Aravis roat och himlade med ögonen. Inte för att hon inte skulle ha gjort samma misstag, för det skulle hon gjort, mer för han såg ytterst komisk ut.
Men Aravis var ingen hjärtlös person även om det kunde förefalla så ibland så hon gick fram till honom. "Hur gick det?" sa hon undrande och såg på armen hade något hänt med den.